Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om en omedelbar översyn och ändring av den av riksdagen beslutade rovdjurspolitiken.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om förändring av 28 § jaktförordningen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om full ekonomisk ersättning vid rovdjursangrepp.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att begränsad licensjakt tillåts i områden med stark koncentration av varg.
Våren 2001 antog riksdagen en sammanhållen rovdjurspolitik för att säkerställa att de fem stora rovdjursarterna björn, järv, lo, varg och kungsörn långsiktigt ska finnas kvar i den svenska faunan. För arter som ännu inte anses ha nått sådana antal att deras överlevnad kan anses säkrad i ett längre perspektiv, bland annat vargen, fastställdes ett etappmål på 200 vargar eller 20 föryngringar per år. Enligt beslutet i riksdagen ska när etappmålet nås en förnyad bedömning av stammens utveckling och den framtida förvaltningen av stammen göras. Innan etappmålet är uppnått ska skyddsjakt tillåtas i mycket begränsad omfattning. En omedelbar översyn av denna politik är nödvändig.
Sedan beslutet togs i riksdagen har mycket hänt, inte minst när det gäller antalet tamdjur som skadats eller dödats av varg. Angrepp både i Värmland och Uppland har uppmärksammats under sommaren 2002. Rovdjursforskare menar att dessa problem kommer att öka i områden med en tät vargstam. Detta gäller i synnerhet Värmland vars vildmark idag troligtvis hyser de flesta vargarna i landet.
Med den utveckling vi har idag av vargens förökning, enligt vissa forskare 20–30 procent, kommer vi att få en ohållbar situation i vissa delar av landet. Av den anledningen är det rimligt att ett visst antal djur tillåtes skjutas i vargtäta områden. Detta dels för att vargen på nytt ska få respekt för människan, dels för att få en kontrollerad vargstam.
En rimlig rovdjurspolitik bör innehålla åtgärder för att lösa de konflikter som förekomsten av stora rovdjur skapar. Det handlar både om möjligheten att skydda egendom och att också ändra reglerna när detta faktiskt behövs.
Idag finns en stor förtroendeklyfta mellan å ena sidan människor som bor i områden där rovdjur förekommer och å andra sidan myndigheter. Det finns alla skäl att lyssna på människor som lever i verkligheten med rovdjuren alldeles inpå knutarna. Det måste finnas acceptans för rovdjursförekomst ute i bygderna om lagstiftningsåtgärderna ska vara meningsfulla. Kristdemokraterna har full förståelse för den oro lokalbefolkningen känner. Man har stor erfarenhet och kunskap om livsbetingelserna och är ofta starkt motiverad att bo, leva och verka i en självvald miljö med de förutsättningar som finns lokalt i bygden.
En central del av rovdjurspolitiken måste vara människans möjlighet att skydda sin egendom vid rovdjursangrepp. Det är inte rimligt att, när ett tamdjur angrips av rovdjur, det saknas möjlighet att, utan beslut av myndighet, ingripa innan djuret har skadats eller ännu värre dödats. De regler som tidigare gällde för skyddsjakt på stora rovdjur bör därför införas omgående. Utformningen av den 28:e paragrafen i jaktförordningen (1987:905) förändras, förbättras och förtydligas därför på denna punkt.
Mot bakgrund av att staten har som mål att upprätthålla livskraftiga rovdjursstammar, är det av stor vikt att djurägare kompenseras fullt ut för de rovdjursskador som inträffar. Detta måste även gälla djur som inte är kopplade till näringsverksamhet. Ökade resurser behövs också för uppsättning av elstängsel och för andra åtgärder som krävs för att möjligheterna till djurhållning i områden med stora rovdjur skall kunna garanteras.
|
Stockholm den 22 oktober 2002 |
|
|
Dan Kihlström (kd) |
Mikael Oscarsson (kd) |