Motion till riksdagen
2002/03:MJ344
av Sven Gunnar Persson m.fl. (kd)

Organisation av djurskyddstillsyn och veterinärvård


Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en översyn av konkurrensförhållandena inom veterinärväsendet.

  2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en organisation av djurskyddet.

  3. Riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning för att klargöra de ekonomiska konsekvenserna av en tillsynsmodell i enlighet med förslagen i motionen.

Inledning

Svenska staten utsätter privatpraktiserande veterinärer i Sverige för en konkurrens som torde sakna motstycke inom någon annan näringsgren i landet. I denna motion tas frågor upp om den konkurrens som staten via Jordbruksverket bedriver gentemot de privatpraktiserande veterinärerna.

Det är anmärkningsvärt att staten på det sätt som här sker bedriver konkurrens med hjälp av skattemedel. Statliga medel satsas inte i ringa omfattning på vård av sällskapsdjur och hästar. Den verksamhet som den statliga distriktsveterinärorganisationen bedriver skiljer sig inte från den som privatpraktiserande veterinärer bedriver förutom att statliga veterinärer utrustas med myndighetsstatus, vilket innebär att man kan utfärda officiella intyg åt sina kunder.

Grundläggande ekonomiska begrepp gäller även veterinär verksamhet, vilket innebär att en sund konkurrens gynnar konsumenterna. De subventioner som de statligt anställda distriktsveterinärerna varje år erhåller genom statliga bidrag hindrar de privatpraktiserande veterinärerna från att kunna utveckla sin verksamhet. Många veterinärer anser också att de statliga bidragen paradoxalt nog även hämmar utvecklingen av den statliga organisationen. Detta beroende på att de motsättningar som skapas inom den relativt lilla veterinärkåren försvårar bl.a. skapandet av ett effektivt joursystem och en organiserad vidareutbildningsverksamhet.

Bakgrund

Statens jordbruksverk (SJV) genomdrev 1995 en omorganisation av distriktsveterinärsystemet enligt en modell som i ett remissyttrande från RRV kritiserades för att bli alltför kostsam. Trots att en tredjedel av den dåvarande distriktsveterinärkåren valde att övergå till privat verksamhet förblev statsanslaget oförändrat. Det innebar att organisationen fram till 1999 har fått ca 80 miljoner kronor per år för att år 2000 få drygt 75,5 miljoner kronor att fördela på sina 240 anställda mot de tidigare 340 anställda. I budgeten för år 2001 ökades åter anslaget till drygt 85,7 miljoner kronor, med hänvisning till ett underskott i verksamheten som främst påstods bero på en kraftig förändring av semesterlöneskulden.

I budgeten för år 2002 var anslaget 87,5 miljoner kronor. I årets budgetproposition är summan drygt 89 miljoner kronor och för 2004 räknas anslaget upp till drygt 91 miljoner kronor.

De statliga distriktsveterinärerna är officiella veterinärer, anställda av staten bl.a. för att möta de krav EU ställer på övervakning av djurskydd och smittskydd. De sorterar i denna egenskap under Jordbruksverkets tillsynsavdelning, djuravdelningen. De är också anställda av staten för att bedriva djursjukvård och sorterar då under DVO-avdelningen. Verksamheten sker i båda fallen efter affärsmässiga principer, och den anställde veterinären erhåller i båda fallen fast lön plus ett tantiem. Tantiemet utgör hälften av det arvode som avnämaren debiteras.

SJV ansvarar för tillsyn över all veterinär verksamhet, alltså även över de privata veterinärerna med vilka man konkurrerar. Att en tillsynsmyndighet konkurrerar med den verksamhet över vilken man skall utöva tillsyn kan inte betraktas som sund konkurrens. Det kan också konstateras att det är ett känt faktum att många djurägare kan känna en viss press att anlita statliga distriktsveterinärer i stället för privata. Mjölkproducenter måste t.ex. vartannat år få ett godkännande (EU:s s.k. mjölkdirektiv) av en statlig distriktsveterinär för att få fortsätta med sin verksamhet. Det är svårt att i detta sammanhang inse skillnaden mellan en statlig tjänsteman med tantiemlön och en privat yrkesutövare. Båda står i ekonomisk beroendeställning till avnämaren. Om SJV tolkat EU:s regelverk på ett riktigt sätt borde även privat verksamma veterinärer komma i fråga för att utföra dessa uppdrag. Det förefaller troligt att SJV har tolkat EU:s regelverk på ett sådant sätt att det gynnar den egna affärsdrivande verksamheten.

Distriktsveterinärens traditionella arbetsuppgift, att bota sjuka djur i animalieproduktionen samt hästar som används i jord- och skogsbruk, har minskat i omfattning. SJV har av denna anledning fått vidkännas ett inkomstbortfall. För att kompensera för detta bortfall satsar man på att bygga ut vården för sällskapsdjur och sporthästar. Resurser används för att bygga upp sådan verksamhet på orter där det redan finns en fungerande privat vård för dessa djurslag. Flera exempel på smådjursmottagningar i södra Sverige vittnar om detta. I så gott som alla annonser om lediga tjänster som distriktsveterinär efterfrågar SJV kompetens på smådjur och häst. Förutom att man går förbi ett stort antal behöriga sökande bryter man dessutom mot författningen i sin iver att konkurrera med smådjurspraktiserande privata veterinärer.

Det tycks som om SJV månar mer om den egna affärsdrivande verksamheten än om det övergripande ansvaret för en fungerande djursjukvård. De distriktsveterinärer som 1995 övergick i privat verksamhet har trots egen jourverksamhet sedan dess förvägrats all ersättning från staten. Ett tungt vägande skäl för anslaget till den statliga organisationen är bl.a. att sjukvård för animalieproducerande djur skall kunna finnas tillgänglig även i glesbygd. Anslaget används uppenbarligen inte för detta ändamål.

Det kan inte vara en statlig angelägenhet att skattemedel satsas på vård av sällskapsdjur och sporthästar. De privata stordjursveterinärerna har sedan omorganisationen 1995 visat att det går utmärkt bra att bedriva privat djursjukvård på animalieproducerande djur. Statens engagemang bör kunna begränsas till att ha tillsynsansvar över den veterinära verksamheten.

Intressekonflikter i tillsynsverksamheten och EU-kritik

Under sommaren aktualiserades frågan på nytt då det visade sig att EU-kommissionen kritiserat Sverige för en bristfällig övervakning av BSE-programmet. Det framkom då också att kommissionen vid två tidigare inspektioner kritiserat Sverige för att man låter de statliga distriktsveterinärerna kontrollera sina egna kunder och undrat om inte intressekonflikter kunde uppstå. Sverige hade vid dessa två tillfällen meddelat EU-kommissionen att ingen intressekonflikt föreligger eftersom djurägaren skickar in betalningen för de tjänster den statliga distriktsveterinären utför till SJV och att den statliga distriktsveterinären erhåller hela sin lön från SJV. Man hade dock underlåtit att meddela att distriktsveterinären har tantiemlön, vilket innebär att 50 %, inkl. lönekostnadspåslag, av det arvode djurägaren erlägger läggs till veterinärens nästkommande månadslön. Det är för oss därför klart att det verkligen föreligger en intressekonflikt. Det kan inte vara i konsumenternas intresse att de veterinärer som kontrollerar producenterna är ekonomiskt beroende av dessa.

Med kunskap om den konkurrenssituation som råder mellan privatpraktiserande veterinärer och statliga distriktsveterinärer är det lätt att tro att staten utrustat sina distriktsveterinärer med myndighetsstatus bl.a. för att attrahera kunder. Den statliga distriktsveterinären kan ju samtidigt som man t.ex. botar en sjuk ko utfärda officiella intyg eller utföra den av EU föreskrivna BSE-kontrollen av det foder som finns på gården. Jordbruksministern har här i riksdagen sagt att hon finner detta arrangemang praktiskt för producenten.

I ett system där den som utför kontrollen är ekonomiskt beroende av tillsynsobjektet kan kontrollens värde starkt ifrågasättas oavsett hur väl kontrollanten utför sin uppgift. Av denna anledning borde det även vara i distriktsveterinärernas intresse att slippa dessa uppdrag. I många länder är det förbjudet för de veterinärer som utför officiella uppdrag att ha egen praktik.

Sverige har i olika internationella sammanhang ofta en hög profil när det gäller synen på djurskydd och smittskydd. Nu gäller det att städa framför den egna dörren om trovärdigheten i dessa sammanhang ska kunna bibehållas.

Tidigare utredningar

Regeringen begärde 1999 av Statskontoret en kartläggning av i vilken utsträckning statliga myndigheter och affärsverk bedriver kommersiell verksamhet. Den 28 mars 2000 överlämnades rapporten Staten som kommersiell aktör (2000:16) till regeringen. Ett av de områden som Statskontoret granskat är distriktsveterinärorganisationen (DVO). En av slutsatserna i rapporten var att det p.g.a. rådande konkurrensproblem vore den bästa lösningen att avskilja DVO från Jordbruksverket. Även i Konkurrensrådets yttrande från februari månad år 2000 rekommenderas samma sak. Konkurrensproblemen mellan statliga och privatpraktiserande veterinärer har behandlats i flera sammanhang under en längre tid. Sedan 1992 har nu sex olika utredningar eller översyner genomförts och i samtliga rapporter har man konstaterat att det sker en osund konkurrens mellan distriktsveterinärorganisationen och de privatpraktiserande veterinärerna.

Regeringen är väl initierad i frågan avseende konkurrenssituationen och hänvisar även i årets budgetproposition till den arbetsgrupp som Jordbruksverket tillsatte i september 1999 som hade till uppgift att lösa frågorna. I gruppen har diskuterats joursamverkan, ersättning till avlägset boende, officiella uppdrag, utbildningssamverkan samt begreppet servicenivå. Alla förslag till lösningar skall rymmas inom ramen för de anvisningar Jordbruksverket fått för verksamheten i budgetpropositionens regleringsbrev. I klartext betyder det att alla förändringar som eventuellt kan komma att föreslås skall ligga inom ramen för nuvarande organisation, d.v.s. DVO, och skall finansieras med oförändrade anslag. Alltså något som går tvärt emot de slutsatser Statskontoret och Konkurrensrådet kommit fram till.

En ny organisation av djurskyddet

I en motion med anledning av proposition 2001/02:189 En ny djurskyddsmyndighet har vi beskrivit vår syn på fördelningen av ansvar på djurskyddsområdet. Vi har i denna motion bl.a. redogjort för att helhetssynen på livsmedelskedjan blir klarare om ansvaret för djurskyddet för samtliga djur, både vad gäller föreskrifter och tillsyn, övergår till den nya djurskyddsmyndigheten. Detta minskar bl.a. risken för gränsdragningsproblem.

Regeringen pekar i propositionen på att flera utredningar visar att dagens organisation och djurskyddstillsyn är behäftad med brister. När det gäller tillsynsverksamheten är regeringens inriktning att en proposition i ärendet ska kunna föreläggas riksdagen i början av år 2003. I avvaktan på regeringens förslag redovisade vi i motionen grundtankarna i vårt förslag till organisationen av tillsynsverksamheten.

En viktig brist i nuvarande organisation är att veterinärerna ibland kan hamna i en jävsituation då de har tillsynsobjektet/bonden som kund. Det kan finnas risk för animositet mellan veterinären och tillsynsobjektet just därför att man inte anlitar veterinären ifråga. Vi vill också få bort finansiering av veterinärinsatser för sällskapsdjur via skattsedeln. I vårt förslag avskaffas distriktsveterinärorganisationen (DVO) 2004 och den nuvarande finansieringen av DVO kan användas till den nya tillsynsorganisationen som skapas inom länsstyrelserna och fördelas av djurskyddsmyndigheten. Vi vill att ansvaret för den lokala operativa tillsynen enligt djurskyddslagen ligger kvar hos kommunerna. Men vissa ansvarsuppgifter förändras. Om exempelvis tillsynen ej fungerar i en kommun ska länsveterinären kunna besluta om att tillsynen ska ske på annat sätt. Kommunen blir då ersättningsskyldig för denna insats. Detta ger en kvalitetssäkring.

I den nya modellen skapas ett samband mellan länsstyrelserna och djurskyddsmyndigheten. På de nya tillsynsenheterna på länsstyrelserna jobbar flera länsveterinärer i lag med andra yrkeskategorier, t.ex. miljöinspektörer. På tillsynsenheterna ska kompetensen vara stor och veterinärerna förbjudna att ha egen praktik, åtminstone för djur som finns inom tillstånds- och tillsynspliktig verksamhet. Tillsynsmyndigheten utför genom tillsynsenheterna alla de tillsynsuppdrag som distriktsveterinärorganisationen idag utför. Naturligtvis kan en hel del uppdrag delegeras till praktiserande veterinärer, t.ex. smittfrihetsintyg vid stuteriverksamhet etc. Uppdragen är avgiftsbelagda, vilket innebär en hög grad av självfinansiering.

Ute i kommunerna jobbar miljöinspektörer och miljönämnder som vanligt med den skillnaden att det blir obligatoriskt med redovisningsskyldighet inför länsstyrelsernas tillsynsenheter.

På slakterierna ändras ingenting på pappret förutom att besiktningsveterinärerna blir förbjudna att ha praktik (åtminstone på animalieproducerande djur). Den nya tillsynsmyndigheten kommer att se till så att kommunerna utför de uppdrag de idag har, d.v.s. att ansvara för tillsyn av djurskydd vid transport och hanteringen av djur fram till slakt, då ansvaret övergår till Livsmedelsverket.

Finansiering av verksamheten ska bl.a. ske genom att de statliga bidragen på ca 90 miljoner kronor årligen till distriktsveterinärorganisationen avskaffas och styrs till den nya tillsynsverksamheten.

Vårt förslag innebär bl.a. att jäv inte uppstår lika lätt mellan veterinärer och kunder/bönder då veterinären inte får ha tillsynsobjektet som kund. Vi undviker också att personer utan sällskapsdjur får finansiera veterinärvård till dessa via skattsedeln. Kompetensen hos veterinärerna och djur- och hälsoskyddsinspektörerna kommer också att stärkas. Dessa är några av skälen till att vi anser att regeringen bör förändra organisationen och tillsätta en utredning för att klargöra de ekonomiska konsekvenserna av en tillsynsmodell i enlighet med ovanstående.

Stockholm den 22 oktober 2002

Sven Gunnar Persson (kd)

Björn von der Esch (kd)

Johnny Gylling (kd)

Göran Hägglund (kd)

Mikael Oscarsson (kd)

Dan Kihlström (kd)