Blyammunition

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att blyförbudet vid skjutbanor och jakt skall upphävas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att våtmarksförbudet skall kvarstå.

Motivering

Den 1 juli i år trädde vissa delar av blyhagelförbudet i kraft. Det är den del som handlar om förbud mot blyhagel vid skytte eller jakt på våtmarker. I den delen är förbudet väl motiverat och därmed både efterlängtat och accepterat.

När det gäller de delar i blyammunitionsförbudet som träder i kraft senare, d.v.s. 2006 och 2008, är effekterna och motiven betydligt grumligare. Det finns inte tillräcklig forskning och dokumentation kring riskerna med blyammunition. Med skjutbanor lokaliserade på ”rätt ställen” och med åtgärder som eliminerar blyhaglens eventuellt skadliga verkningar vore det troligen möjligt att uppnå samma miljövinster som med det föreslagna förbudet.

För tävlingsskyttet kommer det föreslagna förbudet att medföra minst tiofaldiga kostnadsökningar, enbart i träningsammunition. Jaktträningen kommer även att bli lidande, med ökade skadeskjutningsrisker som följd. För äldre vapen, främst med kaliber 6,5x55 mm, föreligger stora risker för pipsprängning eftersom dessa inte tål hårda mantlar.

Det finns ett antal miljövetenskapliga arbeten som behandlar urlakning av Pb2+ från skjutvallar.

Kemiskt och mineralogiskt uppförande hos bly vid skjutbanor i Mellansverige från 1995 (Z. Lin, B. Comet U. Qvarfort, R. Herbert). Rapporten utmynnar i att knappt påvisbara mängder Pb2+ löses ut med vanligt vatten. Ett annat viktigt resultat är att det vid normalt pH bildas svårlösligt blykarbonat, medan det i sura jordar (den suraste av de undersökta jordarna hade pH=3,1) huvudsakligen bildas svårlösligt blysulfat. Dessa ämnen är desamma som bryts i gruvor för att framställa bly och har alltså legat i marken under oändliga tider.
En norsk undersökning, Hot mot sportskyttet, publicerad 1992 (Kåre Nicoslysen) drar slutsatsen att läckaget av bly från landbaserade skjutbanor är så litet att detta inte representerar något miljöhot med avseende på blyföroreningar. Miljöhotet kan reduceras ytterligare om området kalkas.
Corrosion Resistance of Lead (Jerome F. Smith) är ett verk som innehåller mycket viktiga löslighetsdata för blysalter och som beskriver hur snabbt blymetallen övergår till blysalter genom korrosion. Som riktvärde gäller att bly korroderar 1 mm på 400 år (utom givetvis i saltpetersyra eller ättiksyra).

Slutsatserna i ovanstående arbeten är helt i överensstämmelse med varandra och för övrigt med hundraårig kemisk erfarenhet. Urlakning av giftigt bly från skjutvallar är ett starkt överdrivet miljöproblem och förekommer inte i någon påvisad skadlig omfattning. Lagstiftning som bygger på giftighetsprincipen, vilket leder till brådstörtad sanering av skjutvallar och skjutfält drar snarast ett löjets skimmer över svensk miljöpolitik.

Om några år kommer det, om lagen inte ändras, att vara förbjudet med blyammunition över huvud taget. Mycket talar för att blyhaglet kommer att ersättas med hagel av järn. Det har talats alltför litet om de samhällsekonomiska konsekvenserna av detta. De hårdare haglen som sitter i sågtimret kommer att gå vårdslösare fram med sågklingorna. Vilka kostnader som därmed uppstår för den så viktiga skogsindustrin är inte utredda. Stålhagel som träffar stenar ger gnistor som kan vålla skogsbränder, och 600 000 jaktvapen värda mer än två miljarder kronor kan bli ekonomiskt värdelösa.

Metalliskt bly är ett av de stabilaste ämnen som finns och avger i fast form inga gaser. Vid direkt kontakt med huden är det dock giftigt. Bly är unikt genom sin tyngd, sin mjukhet, låga smälttemperatur och seghet. Det är också lätt att legera med andra metaller som vismut, antimon och tenn. Bly är ett idealiskt hagelämne. Det är av den anledningen som all världens bössmakare använt bly till hagel och kulor sedan medeltiden. Bly som ammunition har en ännu äldre historia. Redan före Kristi födelse användes gjutna kärnformade blystycken i kastslungorna i stället för stenar.

Bly finns i många olika former. Den giftigaste blyformen är alkydbly som spreds i förångad form via avgaserna från bilar. Den sortens bly är nu helt borta, men dess ande lever kvar eftersom det var blyet i avgaserna som satte fart på debatten.

Den kraft som slår haglen i viltet beräknas med hjälp av hastighet och vikt på haglen. Om haglen görs lättare måste hastigheten ökas. Järn väger bara 7,8 jämfört med blyets 11,2 i specifik vikt. Om utgångshastigheten ökas blir trycket inuti hagelbössan för högt. Vapnet förstörs så småningom, men redan från första skottet är säkerheten hotad. Vapnet kan sprängas, vilket innebär en livsfara. Hagel av järn kallas stålhagel. De kan riskfritt skjutas i vapen som är tillverkade och godkända för stålhagel. För övriga vapen är det inte problemfritt utan vidare och inte heller riskfritt för skytten. På grund av liberala försäljningsbestämmelser finns det tiotusentals, kanske hundratusentals hagelvapen i svenska hem som inte klarar tryckproven ens för blyhagel, än mindre för stålhagel. Jaktligt innebär lättare hagel att skjutavståndet måste kortas ned betydlig. Skadeskjutningsriskerna ökar därmed avsevärt.

Vismut skulle kunna vara ett alternativ till stålhagel, men priset på patroner skulle bli orealistiskt högt.

Jägarnas hagel över fast mark motsvarar ett hagel på var tionde kvadratkilometer. Att dessa hagel är helt betydelselösa från miljösynpunkt har bl.a. bekräftats av docent Ulf Qvarfort, forskare vid Uppsala universitet. Jägarnas blyförbrukning uppgår för närvarande till ca 50 ton per år (exklusive skjutbanor). Det kan jämföras med blyvikterna på de svenska bilarnas fälgar som motsvarar 1 500 ton. Dessa blyvikter kan industrin ersätta över en natt med en blandning av vismut och tenn. Den 23 mil långa sjökabeln mellan Blekinge och Polen innehåller 800 kilo av det giftiga ämnet kadmium, förutom de 14 000 ton bly, vars enda funktion är att tynga ner kabeln så att den ligger kvar på bottnen. Totalt finns det 360 000 ton kabelbly i svenska marker. Landets sportskyttar och jägare får skjuta i 514 år för att komma upp i samma blymängd.

Mot denna bakgrund anser vi att beslutet om att införa blyammunitionsförbud på skjutbanor och vid jakt skall upphävas. När det gäller våtmarksförbudet anser vi att det kan kvarstå.

Stockholm den 21 oktober 2002
Jan-Evert Rådhström (m)	Ulla Löfgren (m)