Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om 100-procentig uppslutning från markägarna för att kunna bilda ett viltvårdsområde.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om rätten att gå ur ett viltvårdsområde.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om småviltjakten.
Självklart är det markägaren som skall få bestämma om jakten på sin egen mark.
Tyvärr är detta påstående långt ifrån verkligheten. Tidigare lagstiftning gav möjlighet till tvångsbildande av jaktvårdsområden genom majoritetsbeslut. Jaktvårdsområdenas beslutande organ hade också möjlighet att besluta om betydande rådighetsinskränk-ningar för den enskilde medlemmen i området. Dessa förhållanden innebar en betydande inskränkning i enskild äganderätt. I många fall var det också en källa till osämja och befrämjade inte det samarbete som vi anser viktigt i frågor om jakt och viltvård.
Enligt den nya lagen om viltvårdsområden, som ersatte lagen om jaktvårdsområden 1999/2000, skärps majoritetskravet till att fyra femtedelar av samtliga fastighetsägare som samtidigt äger fyra femtedelar av områdets mark måste vara överens för att, med tvingande verkan, bilda ett viltvårdsområde. Det är ett steg i rätt riktning men förslaget innebär ändå en möjlighet till betydande ingrepp i ägande- och förfoganderätt för berörda medborgare. Lagrådet anmälde, helt följdriktigt, tveksamhet när det gäller grundlagsenligheten av att till viltvårdsområdesförening överlämna att utforma stadgebestämmelser som får karaktär av bindande rättsregler för de berörda fastighetsägarna.
Vår uppfattning är att reglerna för bildande av viltvårdsområde bör ändras så att det fordras 100-procentig uppslutning från berörda markägares sida för att ett område skall få bildas. Vi vänder oss också starkt mot att viltvårdsföreningar skall kunna besluta om småviltjakten inom sitt område och anser att den rätten skall slopas.
Det måste även bli betydligt enklare än i dag att gå ur ett viltvårdsområde. Som det är i dag räcker det inte med att man är missnöjd med att tilldelningen inte fyllts och att jakten avbrutits i förtid, vilket medfört stora älgskador på den egna fastigheten. Inte heller räcker det med att arrende- och jaktfrågor sköts på ett otillfredsställande sätt. Länsstyrelsen kan i dag bevilja utträde ur viltvårdsområde endast för
en fastighet som på grund av ändrad användning eller annars saknar väsentlig betydelse för verksamheten inom området,
en fastighet eller flera fastigheter med samma ägare som kan utgöra en egen enhet för viltvård, om övriga fastigheter inom viltvårdsområdet kan bestå som ett lämpligt sådant område.
Om fastighetsägaren och viltvårdsområdesföreningen är ense om en uteslutning som avses under den första punkten får föreningen besluta i frågan.
Förutom att detta är djupt kränkande kan det också verka som en hämsko när det gäller att rekrytera nya och yngre jägare. Medelåldern i jägarkåren ökar stadigt. Därför finns det skäl att fundera över vilka hinder det finns för att nyrekrytera yngre jägare. Ett av hindren är den stelbenta hanteringen av jakten inom viltvårdsområdenas styrelser. Ofta deltar ett stort antal jägare i jakten inom ett viltvårdsområde. Jägarna är anonyma för varandra och ofta oense om när jakten skall ske. För unga människor som skall introduceras i jakten är detta ingen ideal miljö.
Självklart bör den eller de markägare som vill gå ur viltvårdsområdet själva få bestämma om detta, under förutsättning att den undantagna marken omfattar en sådan areal att den medger jakt. Att den svenska lagstiftningen på detta område kränker egendomsrätten bekräftas av en dom som avkunnats i Europadomstolen. Det gäller Frankrike som har fällts för intrång på egendomsskyddet, brott mot föreningsfriheten och för diskriminering av markägaren. De franska markägarna hade klagat hos Europadomstolen både för att de tvingats in som medlemmar i motsvarigheten till viltområdesföreningen och för att deras mark tvångsanslutits till ett gemensamt jaktområde. För intrånget i egendomsskyddet dömdes franska staten i Europadomstolen med röstsiffrorna tolv mot fem för brott mot artikel 1 i första tilläggsprotokollet till Europakonventionen om mänskliga rättigheter.
|
Stockholm den 21 oktober 2002 |
|
|
Ulla Löfgren (m) |
Elizabeth Nyström (m) |
Elanders Gotab, Stockholm 2002