Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om reservatsbildning av privatägd mark.
Reservatsbildningar av mark som kan anses ha speciellt skyddsvärde är i sig en god tanke. Syftet att avskilja skyddsvärda naturområden leder till ett bevarande av den biologiska mångfalden.
Problem uppstår ibland när reservatsbildning berör privatägd mark, där brukaren ofta av eget intresse brukat och vårdat marken försiktigt. Det förekommer exempel där myndigheten utan att meddela brukaren genomför besiktning av marken. Därefter meddelas brukaren att marken avsatts till reservat och att myndigheten tar över brukaransvaret. Vid sådana fall uppstår av förståeliga skäl stor bitterhet hos brukaren. Ett sådant tillvägagångssätt från myndighetens sida är oacceptabelt.
Omfattningen av reservatsbildningar utgör också ett långsiktigt hot mot en av svensk industris största exportbranscher, nämligen skogsindustrin. Skulle statliga Sveaskog AB:s beslut om att avsätta 20 procent av skogsmarken till reservat överföras på övriga skogsmarker hotas tillgången på virke framöver. Detta bör undvikas.
Därför bör största delen av reservatsbildningar ske på samhällets marker. I de fall där samhället vill avsätta privat mark med särskilt skyddsvärde bör detta så långt möjligt göras i form av frivilliga skötselavtal med 5–10 års avtalstid. Markägaren ska också beredas möjlighet att få inflytande på utformandet av naturvården. Detta skulle ge mer naturvård för insatta medel och göra naturvård till en affärsmöjlighet för skogsbrukaren.
Förändring av nuvarande regelverk i enlighet med motionen skulle klart underlätta reservatsbildningar i framtiden.
|
Stockholm den 22 oktober 2002 |
|
|
Lars Gustafsson (kd) |