Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av en ambitionshöjning på området Giftfri miljö för åren efter 2004 och att riksdagen därför begär att regeringen tar fram en strategi för hur saneringsarbetet skall se ut efter 2004.
BT-Kemi och Teckomatorp är namn som redan har gått till historien. Ett fynd av ett hundratal nedgrävda tunnor med filtermassor gjorde att media började intressera sig för fabriken. Skandalen nådde sin kulmen hösten 1977 då länsstyrelsen vid förnyade grävningar på fabriksområdet fann över 600 tunnor fyllda med giftigt avfall. År 1979 sprängdes fabriken. Sanering av det starkt förorenade området pågår än i dag. Statens kostnader för denna giftskandal har varit och kommer fortsatt att bli mycket höga.
I dag finns det drygt 12 000 kemiska ämnen i Kemikalieinspektionens produktregister. Dessa ämnen ingår i ca 64 000 kemiska produkter som tillverkas i eller importeras till Sverige. Utöver detta finns det många okända ämnen som kommer in på den svenska marknaden och dessutom bildas oönskade kemiska ämnen i industriella processer, genom trafiken och vid sopförbränningen, vilket ökar antalet kemiska ämnen som ska hanteras.
De senaste decenniernas miljödebatt har medfört skärpta krav på tester och hantering av kemikalier. Men vi har ändå inte lyckats avvärja riskerna. Många miljögifter är fortfarande i omlopp i naturen och många kemikalier har bundits i mark och sjöbottnar vilket i efterhand kan frigöras och ha förödande konsekvenser för grundvatten, växter och djur.
Marken nära industrier visar sig i vissa fall vara förorenad av kemikaliespill från tillverkning eller av tidigare nedgrävt miljöfarligt avfall. Gamla varphögar från gruvbrytning läcker tungmetaller och svavelsyra som förgiftar och försurar omkringliggande marker.
Föroreningar i marken kan spridas vidare till grundvatten och vattendrag. Den tilltagande försurningen löser ut många metaller och påskyndar transporten av dessa. I kväverika marker eller vid kraftig gödsling kan nitrat läcka ut i grundvattnet.
Regeringens och riksdagens övergripande miljöpolitiska mål är att till nästa generation lämna över ett samhälle där de stora miljöproblemen är lösta. De 15 miljömålen som riksdagen antagit gör den ekologiska dimensionen i begreppet hållbar utveckling tydlig. Ett av miljömålen är Giftfri miljö. Målet innebär att miljön skall vara fri från ämnen och metaller som skapats i eller utvunnits av samhället och som kan hota människors hälsa eller den biologiska mångfalden. Regeringen avser också att verka för att arbetet med sanering och efterbehandling av förorenade områden fortgår i nödvändig omfattning i såväl privat som offentlig regi. Det delmål för Giftfri miljö vad avser förorenade områden är att
Förorenade områden skall vara identifierade och för minst 100 av de områden som är mest prioriterade med avseende på riskerna för människors hälsa och miljön skall arbetet med sanering och efterbehandling ha påbörjats senast år 2005. Minst 50 av de områden där arbete påbörjats skall dessutom vara åtgärdade.
(prop. 2000/01:130)
I regeringens proposition kan man vidare läsa att 1995 hade Naturvårdsverket identifierat ca 15 000 förorenade områden, men 5 år senare, när propositionen behandlades av riksdagen, beräknades antalet förorenade områden vara 22 000. Men även denna siffra visade sig vara i underkant. Under 2001 identifierade länsstyrelserna 38 000 misstänkt förorenade områden vilket är betydligt fler än tidigare beräkningar.
Att återställa dessa förorenade områden och omhänderta gifter är viktiga åtgärder i vår ambition att skapa ett hållbart samhälle. Inte minst är det etiskt och moraliskt viktigt att minska de kostnader för miljöproblemen för kommande generationer som dagens och gårdagens generationer orsakat. Trots allt har de flesta föroreningarna uppkommit under efterkrigstiden och fram till 1980-talet, huvudsakligen genom utsläpp, spill eller olyckshändelse. Många områden måste också saneras innan de kan användas för t.ex. bostadsbyggande. Problemet vid sanering för bostadsbyggande är att byggexploatören måste stå för kostnaderna för sanering. Konsekvensen blir då att områden som behöver saneras inte blir attraktiva för bostadsbyggande utan annan mark, t.ex. åkermark, blir exploaterad.
Av de förorenade områdena har Miljömålskommittén uppskattat antalet områden som bedöms tillhöra riskklass mycket stor eller stor till ca 7 000. Kommitténs förslag till delmål innebär att senast år 2010 ska förorenade områden vara identifierade och undersökta och att minst 30 % av de områden som utgör mycket stor risk och stor risk för människors hälsa och miljö då är åtgärdade.
Flera saneringsprojekt har genomförts på ett framgångsrikt sätt. Kostnaderna för att genomföra saneringsprojekt varierar mycket. Miljömålskommittén har beräknat en genomsnittskostnad för sanering på ca 9 miljoner kronor per objekt antingen saneringen genomförs i offentlig eller privat regi. Det är dock en osäker kostnadsberäkning.För en sanering av de 7 000 områden som ligger i högsta riskklass skulle kostnaderna uppskattas till 63 miljarder kronor i dagens penningvärde.
Den uppskattade totalkostnaden för att genomföra miljömålspropositionens delmål Giftfri miljö under perioden 2001–2010 är något över 5 miljarder kronor. Det finns därför behov av ytterligare resurser. För åren 2002–2004 beräknas de tillförda resurserna vara 300 miljoner kronor år 2002, 330 miljoner kronor år 2003 och 440 miljoner kronor år 2004.
Från Vänsterpartiets sida vill vi påtala vikten av en ambitionshöjning på området Giftfri miljö för åren efter 2004. Vi ser det som angeläget att riksdagen ger regeringen i uppdrag att ta fram en strategi för hur saneringsarbetet skall se ut efter år 2004. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
|
Stockholm den 17 oktober 2002 |
|
|
Sven-Erik Sjöstrand (v) |
|
|
Owe Hellberg (v) |
Kjell-Erik Karlsson (v) |
|
Sten Lundström (v) |
Karin Svensson Smith (v) |
|
Karin Thorborg (v) |