En liberal miljöpolitik tar sin utgångspunkt i det personliga engagemanget. Upplysta och medvetna konsumenter kan, genom att efterfråga miljövänliga produkter, styra producenterna i miljövänlig riktning. Konsumentmakt är därför en viktig del i miljöarbetet.
Miljöpolitik handlar både om den enskilda människans ansvar och global samverkan. Den enskildes ansvar måste därför tydliggöras genom information och utbildning. Det behövs också lagstiftning med tydliga ansvarsförhållanden, sanktionsmöjligheter och effektiva styrmedel.
Naturhänsyn, utvecklingsoptimism och internationalism är grundläggande för Folkpartiets miljöpolitik. Vi liberaler har en i grunden optimistisk syn på framtiden. Vi har också en positiv, teknikvänlig syn på verkligheten. Kopplingen mellan ekonomiskt tänkande, socialt ansvarstagande och miljötänkande anser vi vara en nödvändig utgångspunkt för miljöarbetet.
I Europa utgör EU ett unikt verktyg för att skapa gemensamma miljöregler. Miljöpolitiken ska bygga på bevarad biologisk mångfald, kretsloppstänkande, försiktighet och principen om att förorenaren betalar.
En av våra största miljöutmaningar handlar om hur vi ska få bukt med klimatproblemen. Vi förespråkar en gemensam europeisk koldioxidskatt som ett första steg. Vi vill också införa handel med utsläppsrätter. Vi vill stödja forskningen av alternativa bränslen.
Torskbestånden i Östersjön och Västerhavet är allvarligt hotade. Vi vill bl.a. sänka fiskekvoterna till forskarnas rekommendationer, skärpa kontrollen av fångstmetoder och fiskekvoter och verka för en snabb och genomgripande reform av EU:s fiskepolitik. Folkpartiet är inte för ett ensidigt totalstopp.
Otillräcklig övervakning, otillräckliga sanktionssystem och otydlig rättspraxis gör fortfarande oljeutsläppen till ett verkligt hot, speciellt för Östersjön. Vi vill införa ett miljölotssystem för övervakning och kontroll av lastfartyg som trafikerar Östersjön, skärpa straff och ansvarsregler oberoende av uppsåt och få Östersjön klassad som särskilt känsligt område.
Samhället klarar inte att stimulera och vidmakthålla en hållbar utveckling med gamla koncept och organisatoriska modeller. Vi föreslår därför att en hållbarhetskommission tillsätts med uppgift att se över vilka effektiviseringar och moderniseringar av samhällets regelverk, styrmedel och upplysningsverksamhet som behöver göras.
Sammanfattning 1
Innehållsförteckning 3
Förslag till riksdagsbeslut 4
1 Yrkandena 3 och 20 hänvisade till SkU. 5
Inledning 6
Viktiga miljöutmaningar 6
Liberala metoder för en bättre miljö 7
Hållbarhetskommission 8
Klimat 9
Energipolitiska låsningar 9
EU och klimatpolitiken 10
Inför handel med utsläppsrätter 10
Vatten 11
Östersjön 11
Den hotade torsken 11
Den hotande oljan 12
Västerhavet 12
Sötvatten 13
Biologisk mångfald 13
Våtmarker 13
Arter 14
Skog 14
Tätortsnära natur 14
Natura 2000 15
Internationell samverkan 15
Kemikalier 15
Avfall 16
Producentansvaret 16
En hög återvinningsgrad 17
Förbränning och deponi 17
Forskning 18
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en hållbarhetskommission med uppgift att se över vilka effektiviseringar och moderniseringar av samhällets regelverk, styrmedel och upplysningsverksamhet som behöver göras.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om de globala klimatförändringarna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att införa en gemensam europeisk koldioxidskatt.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om handel med utsläppsrätter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en sänkning av fiskekvoterna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kraftigt begränsat foderfiske.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om förbud mot stora bifångster.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs inrättande av marina reservat.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en genomgripande reform av EU:s gemensamma fiskepolitik.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om restriktioner mot användning av natur- och handelsgödsel med hänsyn till lokala förhållanden.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att införa ett miljölotssystem för fartyg om trafikerar Östersjön.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Östersjön skall klassas som ett särskilt känsligt område.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att bevara den biologiska mångfalden.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att nyanlägga och restaurera våtmarksområden.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att skydda våra rovdjur.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om Natura 2000.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av internationell miljösamverkan.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att kemikaliepolitiken skall utgå från försiktighetsprincipen samt att förorenaren skall betala.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kretsloppsförsäkringar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett gemensamt europeiskt pantsystem för aluminiumburkar.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett kontroll- och deklarationssystem för träflis.
Riksdagen anvisar till utgiftsområde 20 Allmän miljö- och naturvård med följande ändringar i förhållande till regeringens förslag:
|
Anslag Mkr |
Regeringens förslag |
|
|
34:3 Åtgärder för biologisk mångfald |
987 908 |
+50 000 |
|
34:5 Miljöforskning |
82 743 |
+ 20 000 |
|
34:7 Internationellt miljösamarbete |
66 434 |
+10 000 |
|
34:12 Bidrag till Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut |
211 584 |
- 50 000 |
|
34:14 Stöd till klimatinvesteringar |
300 000 |
- 300 000 |
|
Summa för utgiftsområdet |
3 381 234 |
- 270 000 |
2 Yrkande 11 hänvisat till TU.
Människan är beroende av jordens resurser och måste förvalta dem för framtida generationer. Vi måste därför alla ta ansvar för miljön och vår egen livsstil. En ekologiskt hållbar utveckling går att förena med ekonomisk tillväxt som bygger på ökad effektivitet och mindre slöseri. Om politiken är den rätta.
Människan har i årtusenden starkt påverkat den miljö hon lever i. Dagens samhälle påverkar dock miljön i mycket större utsträckning än tidigare. Hotet om ekologiska katastrofer ökar vårt ansvar. Dagsaktuella exempel är den akuta miljösituationen i Östersjön och Västerhavet där torsken är hotad och att otillräcklig övervakning, otillräckliga sanktionssystem och otydlig rättspraxis fortfarande gör oljeutsläppen till ett verkligt hot.
Vi liberaler har en i grunden optimistisk syn på framtiden och en tilltro till varje generations förmåga att finna lösningar på sin tids problem. Liberaler känner ett ansvar för kommande släkten. Vi har också en teknikvänlig syn på verkligheten. Kopplingen mellan ekonomiskt tänkande, socialt ansvarstagande och miljötänkande anser vi vara en nödvändig utgångspunkt för miljöarbetet.
Globala klimatförändringar som orsakas av människan är vår tids största miljöhot. Det är ofta de fattigaste ländernas medborgare som riskerar att drabbas hårdast av klimatförändringar. För att åstadkomma en långsiktigt hållbar nivå på utsläppen av växthusgaser krävs en världsomspännande miljöhandlingsplan. Den måste redovisa både hur utsläppen ska minska och hur resurserna ska omfördelas från rika till fattiga länder. Det är en förutsättning för att problemen ska lösas utan förödande ekologiska och sociala konsekvenser.
Det skyddande ozonskiktet ska utvecklas så att det långsiktigt ger skydd mot skadlig ultraviolett strålning. Uttunningen orsakas till stor del av utsläpp i marknivå av ozonnedbrytande ämnen samt även av utsläpp från flygplan på hög höjd. Ökad UV-strålning i marknivå skadar hälsa och miljö. Risken ökar för hudskador, hudcancer, nedsatt immunförsvar, starr samt skador på jordbruksgrödor, skog m.m.
Att stoppa utarmningen av naturen, speciellt den biologiska mångfalden, är en av de viktigaste uppgifterna för den liberala miljöpolitiken. Biologisk mångfald främjar ekosystemets uthållighet och flexibilitet. Naturvård handlar framför allt om att skydda och bevara naturvärden och mångfalden i naturen åt framtida generationer. Allt fler arter hotas idag av utrotning. Den svenska floran och faunan blir allt fattigare. Tillgången på naturupplevelser utgör ett viktigt mått av frihet för medborgarna. För att säkra naturvärdena krävs insatser över hela det miljöpolitiska fältet, eftersom samtliga miljöhot i slutändan drabbar naturens skönhet. De stora rovdjuren måste få utveckla livskraftiga stammar i Sverige. Naturvården måste också beakta behovet av natur inom våra stora tätorter.
Nya kemikalier och läkemedel kan vara till stor nytta för mänskligheten samtidigt som kunskaperna om dessa ämnen ofta är ofullständiga. Försiktighetsprincipen måste därför följas vid beslut om kemikalieanvändning, och ett strikt producentansvar måste gälla.
Naturresurserna måste utnyttjas så att de naturliga kretsloppen samt en uthållig livsmedelsproduktion och råvaruförsörjning garanteras för framtida generationer. De rika länderna måste hitta nya vägar så att inte nya industriländer kopierar vår ohållbara livsstil.
Naturens skönhet och frånvaron av buller utgör en viktig del av vår livskvalitet. Allemansrätten är mycket viktig för att alla ska ha tillgång till naturen. De femton miljökvalitetsmål som riksdagen beslutade om i april 1999 ligger också som en viktig grund för det framtida miljöarbetet.
Miljöpolitik handlar om både den enskilda människans ansvar och global samverkan. Den enskildes ansvar måste därför tydliggöras bland annat genom information och utbildning. Bindande globala överenskommelser måste liksom kunskaps-, forsknings- och tekniköverföring vidareutvecklas.
Det behövs också en lagstiftning med tydliga ansvarsförhållanden, sanktionsmöjligheter och effektiva styrmedel. Särskilda miljöåklagare som bevakar miljöns intresse och väcker talan i miljöbrott är viktiga.
De miljöpolitiska målen ska beaktas vid all samhällsplanering och utgöra en grundläggande restriktion på alla beslutsnivåer.
Miljöavgifter är en effektiv metod för att använda marknadskrafterna i miljöpolitiken. Miljöavgifterna kompletterar de generella utsläppsgränserna och innebär att den som släpper ut föroreningar eller utnyttjar en naturresurs får betala för sig. Inom särskilt belastade områden kan man politiskt fastställa ett tak för utsläpp och sedan auktionera ut utsläppsrätter under detta tak, vilket kallas handel med utsläppsrätter.
Miljöavgifter innebär att alla förorenare motiveras att minska utsläppen, att teknikutvecklingen stimuleras i miljövänlig riktning och att de aktiviteter som i första hand upphör på grund av avgifterna är de som innebär minst ekonomisk nytta. Dessutom kan skatter med snedvridande effekter på ekonomin sänkas. Detta innebär att en grön skatteväxling genomförs. Det är inte enkelt och självklart vilka metoder som bör användas i varje situation. Det kan vara fråga om försäkringslösningar, exempelvis inom energisektorn. I vissa fall då producentansvar är opraktiskt att uppnå kan ett pantsystem vara mest lämpligt.
En av de stora utmaningarna är att utforma lämpliga styrmedel för att komma åt de allvarliga miljöeffekter som trafiken åstadkommer. Vi vill skapa förutsättningar för successiv övergång till miljövänligare drivmedel. Folkpartiet liberalerna förordar ingen skattesänkning på diesel. Däremot vill vi uppmuntra ytterligare forskningsinsatser på drivmedelsområdet.
Alla flytande biodrivmedel som idag försöker bryta sig in på den fossila drivmedelsmarknaden i Sverige behöver under en övergångstid stabila regler för att kunna attrahera konsumenterna och därmed etablera sig på marknaden. Tyskland, Storbritannien och Danmark har hittills infört skattereduktion på alternativa drivmedel. Det borde på sikt skapas ett gemensamt europeiskt skattesystem för alternativa bränslen.
Framtidens ödesfrågor måste hanteras med nya strategier. En lärdom av de bleka resultaten från FN-konferensen i Johannesburg hösten 2002 är att vi inte kan använda gamla tiders organisation, regelverk och styrmedel för att hantera den mycket genomgripande utveckling som krävs. Det gäller också i hög grad Sverige. Vi försöker idag föra in ett hållbart perspektiv i myndigheter och organisationer som skapats i en helt annan tid och med helt andra utgångslägen. Det går inte att klara 2000-talets utmaningar med en struktur som utvecklats under efterkrigstiden och präglats av 1970- och 1980-talens frågeställningar.
Vi ser att samhället inte mäktar med att stimulera en hållbar utveckling med gamla koncept och organisatoriska modeller. Frågorna är av en sådan art att de i många avseenden innebär ett samhälleligt paradigmskifte.
Politiken har inte lyckats överbrygga ”vallgravarna” mellan de olika sfärerna i samhället, något som är helt nödvändigt om vi ska få en samlad utvecklingskraft. Politiken och de offentliga institutionerna arbetar med sina agendor. Näringslivet har sina. Alla har dessutom olika tidsskalor; politiken fyraåriga mandatperioder, näringslivet kvartalsrapporter, medborgarna sin egen livscykel. Det finns få överlappande och gemensamma strategier. Därför kommer mycket kraft att ägnas åt att få andra att acceptera de egna förslagen eller motivera varför den egna sfären inte kan acceptera vissa förslag.
Vi vill ta initiativ till en djupgående analys av vilka organisatoriska, legala och ekonomiska förändringar som behövs för att samhället bättre ska kunna hantera hållbar utveckling. I detta arbete bör särskilt behoven av tvärdisciplinärt arbete över olika områdes- eller sektorsgränser beaktas. Analysen bör lämna förslag på vilka organisatoriska förändringar i vid mening som bör genomföras för att skapa ett modernt, effektivt och rationellt fungerande Sverige.
Folkpartiet liberalerna föreslår därför att en hållbarhetskommission tillsätts med uppgift att se över vilka effektiviseringar och moderniseringar av samhällets regelverk, styrmedel och upplysningsverksamhet som behöver göras, inte minst för att undvika att samhället motverkar goda initiativ från individer och företag. Likaså ska kommissionens uppgift vara att i samråd med näringsliv och opinionsbildande organisationer finna former för hur man ska integrera strävandena mot en hållbar utveckling och hur man bäst organiserar samhällets behov av utvecklingsinsatser inom detta område.
Det viktiga är att en bred demokratisk process stimuleras. Kommissionen bör ha ekonomiska resurser för att initiera utredningar och riktad forskning inom sitt område.
Globala klimatförändringar som orsakas av människan är en av vår tids största miljöhot. Det är ofta de fattigaste ländernas befolkning som riskerar att drabbas hårdast av sådana förändringar. Det blir också allt tydligare att den förstärkta växthuseffekten på grund av mänsklighetens utsläpp av växthusgaser är den viktigaste orsaken till den pågående förändringen av klimatet. Mängden koldioxid i luften har ökat med ungefär 30 procent sedan mitten av 1800-talet. Klimatsystemet är trögt på grund av att det tar tid att värma upp oceanernas vatten. Troligen har vi därför endast sett en del av de klimatförändringar som kommer att ske till följd av de utsläpp som hittills har gjorts.
Den överenskommelse världssamfundet enades om i Kyoto 1997 innebar endast en liten reduktion av ökningen av koldioxidutsläpp jämfört med om inga åtgärder vidtagits. Oavsett om Kyotoprotokollets mål kommer att nås eller inte behöver förhandlingar om tillåtna utsläpp efter 2010 påbörjas. EU accepterade i Kyoto en minskning av sina utsläpp med 8 procent mellan åren 1990 och 2010. Sannolikt kommer man att behöva minska utsläppen än mer.
Frågan om vilken politik Sverige ska föra för att minska mänsklighetens klimatpåverkan är en av de viktigaste frågor som svenska politiker ställs inför över huvud taget. I april 2000 presenterade Klimatkommittén sina förslag på åtgärder och långsiktiga målsättningar. Folkpartiet menar att kommitténs arbete och möjligheter att presentera en rationell och kostnadseffektiv strategi begränsades av de förutsättningar som gavs i direktiven, främst genom att en av utgångspunkterna var det energipolitiska beslut som genomdrevs av Socialdemokraterna, Centern och Vänsterpartiet. En sådan låsning är oacceptabel för oss som gick emot energibeslutet och anser att Barsebäck ska öppnas igen.
Stängningen av en reaktor i Barsebäck beräknas bidra till att utsläppen av koldioxid ökar med 2–4 miljoner ton per år. Sedan Barsebäck 1 stängdes har dess el ersatts av produktion från kolkraftverk som bränner ungefär 3 ton stenkol per minut. Skulle även den andra reaktorn stängas ökar utsläppen ytterligare i Sverige eller i våra grannländer. Sedan Socialdemokraterna, Centern och Vänsterpartiet drev igenom stängningen av Barsebäck har de vid flera tillfällen hävdat att detta är förenligt med Sveriges klimatpolitiska åtaganden. Men regeringen har inte presenterat tillräckliga åtgärder för att bryta den negativa utvecklingen av Sveriges utsläpp av växthusgaser.
Kyotoöverenskommelsen var en stor framgång för EU. Utan ett mycket enträget arbete från EU:s sida hade klimatkonventionen från Rio inte kunnat omsättas i ett faktiskt åtagande från i-världens sida att reducera sina utsläpp. Ett viktigt bidrag var att EU förhandlade med USA som ett block och åtog sig en reduktion för hela unionen på 8 procent mot att USA åtog sig en minskning på 7 procent mellan 1990 och 2010. På hemmaplan återföll EU dock i nationell huggsexa och fördelade utsläppsreduktionerna mellan medlemsländerna efter förhandlingar. Några är vinnare och andra förlorare. Danmark ska t.ex. minska sina utsläpp med 21 procent, medan Grekland får öka med 25 procent. För att riva hindren mot en rationell klimatpolitik måste EU ges ökad makt över klimatpolitiken.
En europeisk miniminivå för koldioxidskatten är ett första steg. Trots att samtliga partier säger sig förespråka en sådan är Sverige i realiteten en av de värsta bromsklossarna mot en sådan utveckling. Skälet är att Socialdemokraterna och Moderaterna har bildat en ohelig allians som vägrar låta EU:s beslutsregler förändras så att beslut om miljöskatter kan fattas med majoritet. Eftersom enighet krävs kommer det medlemsland som har lägst miljöambition att stoppa en rationell klimatpolitik. Risken är stor att problemen ökar när nya medlemmar med stor kolproduktion får vetorätt. Det är också angeläget att regeringen snabbt ändrar sin inställning och börjar driva frågan om ekonomiska styrmedel i klimatpolitiken på rätt politisk nivå.
En europeisk koldioxidavgift kommer inte att vara nog för att klara utmaningen. Utsläpp av växthusgaser är i princip en komponent i all handel mellan medlemsländerna. Förebilden för EU bör därför vara EMU-samarbetet. Unionen måste skapa en gemensam valuta för växthusgaser, en ekologisk euro i form av utsläppsrätter. Kyotoprotokollet skapar möjligheter för länder att klara sina åtaganden genom att handla med utsläppsrätter. Metoden har använts med framgång för att påverka svavelutsläppen i USA. Handel med utsläppsrätter innebär att man inom ett visst geografiskt område har en maxgräns vad gäller handel med utsläppsrätter att ta hänsyn till. Företagen inom det berörda området kan sinsemellan handla utsläppsrätter med varandra. Företag A kan köpa ett visst antal utsläppsrätter från företag B. Företag B måste då avstå från motsvarande utsläpp. I gengäld får företag B pengar från företag A vid köpet och kan investera detta i rening som gagnar samhället.
Att fördela utsläppsrätter via marknaden har stora fördelar jämfört med administrativa regleringar, men också jämfört med skatter och subventioner. Företag och hushåll får incitament att påverka den tekniska utvecklingen i rätt riktning. Det blir lönsamt att forska mera om tekniker och innovationer som minskar utsläppen. Det är därför angeläget att ägna kraft åt att införa ett system för handel med utsläppsrätter. Huvudalternativet bör förstås vara att införa ett ”ekologiskt EMU”, d.v.s. en europeisk handel med utsläppsrätter beslutad på EU-nivå. Glädjande signaler kommer nu från EU där förhandlingar pågår om hur systemet med utsläppsrätter ska konstrueras.
Vår planet, den blå planeten, är den enda i vårt solsystem som har vatten i fast form, flytande form och gasform. Vatten är också ett dominerande inslag i livets materia. Det är för vår egen och kommande generationers överlevnads skull viktigt att minimera de vattenrelaterade miljöproblemen och överutnyttjandet av vattnens naturresurser.
Östersjöområdet brottas med stora och allvarliga miljöproblem. Innanhavet Östersjön med dess unika ekosystem fortsätter att smutsas ned genom utsläpp och läckage från samtliga länder och räknas som ett av de mest förorenade havsområdena i världen. Till detta ska läggas det mycket akuta läget vad gäller utnyttjandet av Östersjöns naturresurser.
Fiskbestånden på internationellt vatten hotas av utfiskning. Detta gäller i synnerhet torsken i stora delar av Östersjön. Därtill kommer de tusentals fåglar och däggdjur som varje år dödas av nät och andra fiskeredskap. Andra allvarliga hot utgörs av övergödningen och spridningen av miljögifter. Jordbruket måste fortsätta att intensifiera arbetet med att minimera miljöbelastningen. Utsläppen från transporter måste minska. Kunskaperna om kemikaliernas effekter måste öka. Det berör inte minst spridningen av hormonliknande substanser, vilka misstänks ligga bakom observerade skador på fisk.
De åtgärder Folkpartiet liberalerna föreslår är tydlig märkning av fisk som fångats med hållbara metoder, sänkning av fiskekvoterna till forskarnas rekommendationer, ett kraftigt begränsat foderfiske, förbud mot fångstmetoder som innebär stora bifångster, inrättande av marina reservat täckande Östersjöns alla huvudbiotoper, skärpt kontroll av efterlevnad av fiskekvoter och fångstmetoder (ett ”Fiskens FBI”) och en snabb och genomgripande reform av EU:s gemensamma fiskepolitik med ökat fokus på Östersjön och miljön. Därför vill Folkpartiet ge 70 miljoner mer till Kustbevakningen för bland annat skärpt övervakning av fiskekvoter och fångstmetoder men också för att påbörja uppbyggnaden av ett miljölotssystem (se nedan).
Vi föreslår också restriktioner mot användning av natur- och handelsgödsel med hänsyn till lokala förhållanden. För att få bukt med övergödningen bör åtgärder sättas in i vattenavrinningsområden. Jordbruket måste minimera sitt kväveläckage, vilket kan ske genom exempelvis vallodling, fånggrödor, kantzoner eller genom växtnäringsbalans. Det är också nödvändigt med höga miljöavgifter för kadmium i hela EU-området, skärpt tillsyn av enskilda avlopp, striktare tillämpning av produktvals- och försiktighetsprincipen och en genomgripande reform av EU:s gemensamma jordbrukspolitik, med en övergång från jordbruksstöd till miljöstöd.
Vid sidan av utfiskningen och övergödningen och spridningen av miljögifter utgör risken för stora oljeutsläpp det största hotet mot miljön och den biologiska mångfalden i Östersjön. Detta hot ökar ständigt mot bakgrund av den kraftigt ökande trafiken och den bristande säkerheten hos minst 40 procent av fartygen på Östersjön. Utsläppen i och kring Östersjön kräver gemensamma lösningar på framför allt EU-nivå men även på nationell nivå.
Därför kräver Folkpartiet liberalerna sedan länge ett system med miljölotsar för övervakning och kontroll av lastfartyg som trafikerar Östersjön, skärpta straff och ansvarsregler oberoende av uppsåt, att Östersjön ska klassas som ett särskilt känsligt område, mottagningshamnar för förorenat vatten i alla hamnar vid Östersjön, inrättande av marina reservat täckande Östersjöns alla huvudbiotoper och ett effektivare Östersjösamarbete med ökat fokus på reglernas efterlevnad.
Vad gäller Västerhavet är det mesta som redovisats i Östersjöavsnittet tillämpligt även där vad gäller övergödning, miljögifter och utfiskning. Glädjande är att här finns redan lokala förvaltningsplaner i bruk i Kosterfjorden (avlysta områden, överenskomna av fiskare och forskare) och i Gullmarsfjorden (fredade perioder, överenskomna av fiskare och forskare). Regionala förvaltningsplaner är en av de viktiga delarna i förslaget till ny fiskepolitik för EU. Vi tror detta är modellen för framtiden.
Folkpartiets linje i fiskefrågan är klar. Det är inte det traditionella kustfisket som hotar eller till och med utplånat fiskebestånden längs de svenska kusterna, problemet är det storskaliga, industriella fisket. Vi måste lägga stor kraft på att få till stånd internationell samverkan men kan och måste även agera nationellt.
Vad gäller torskfisket i Östersjön är ett stopp öster om Bornholm nödvändigt. Därutöver förordar vi, i enlighet med vad ett flertal forskare och berörda organisationer sagt, en minskning med 1/3 av den tilldelade svenska kvoten. All kraft måste läggas på att nå snabba internationella överenskommelser. För Västerhavet är situationen så akut att ett tillfälligt stopp för riktat torskfiske bör införas. Vi vill att selektiva fångstmetoder snarast införs genom förbättrade redskap så att bifångster minimeras. Tills så har skett bör bifångst av torsk vid annat fiske accepteras.
Drygt 17 000 sjöar i Sverige i dag hotas av försurning. Kalkning av sjöar och vattendrag har pågått i många år och man har på så sätt räddat många småsjöar från en säker död. Det var en akut räddningsåtgärd när effekterna av luftburet svavel och kväve började märkas. Anslaget har varit i fara under senare tid men det finns fortfarande inget alternativ till denna kalkning eftersom man inte fullt ut lyckats komma åt orsaken. Decenniers utsläpp finns lagrade i våra marker – ”försurningsminne”. Vattnet uppehåller sig mångdubbelt längre tid i mark än i vattendrag och det är när vattnet drar sig genom marklagren som vattenkvaliteten avgörs. Sur mark ger surt vatten i våra vattendrag och sjöar. Sur mark läcker dessutom näringsämnen och metaller, framförallt organiskt löst aluminium, till våra vattendrag. I förlängningen påverkas även grundvatten och vattentäkter.
Organiskt aluminium kan inte renas med dagens reningsteknik utan kommer med i vårt dricksvatten. Genom att kalka skogsmarken i områden med högt nedfall av luftburna föroreningar kan man motverka onaturlig markförsurning och återställa vattenkvaliteten i bäckar och sjöar. Ett av de mest behövande områdena i landet är området från Sjuhärad–Småland–Halland upp till Trestadsområdet beroende på högt nedfall och berggrund med låg buffertkapacitet (sur berggrund).
Skyddet av den biologiska mångfalden är en hörnsten i den liberala miljöpolitiken. Biologisk mångfald gäller arter, den genetiska mångfalden inom arter samt ekosystem och landskap. Biologisk mångfald främjar ekosystemets flexibilitet och uthållighet och behöver på alla sätt skyddas och bevaras åt framtida generationer. Naturens skönhet, rytm och ljud utgör en viktig del av vår livskvalitet och det är en central uppgift för miljöpolitiken att öka möjligheterna till naturupplevelser för alla oavsett om man bor i glesbygd, landsbygd eller tätort.
Våtmarkerna har stor betydelse som ekosystem och naturresurser. De fyller också en viktig funktion som naturliga kväve- och fosforfällor. För att minska problemet med övergödningen av sjö och hav är det därför angeläget att inte bara bevara utan även arbeta för att restaurera och nyanlägga våtmarker. Återskapandet av våtmarkerna är nödvändigt för att utöka naturliga filter och för att öka de naturliga vattenreservoarerna. Skyddet av våra våtmarker måste stärkas. Det gäller framförallt de områden som ska skyddas enligt den internationella våtmarkskonventionen och enligt fågeldirektivet.
Skyddet av hotade arter utgör en viktig del av den biologiska mångfalden. Vi har ett särskilt ansvar för att värna om våra rovdjur. De fem stora rovdjuren björn, varg, lo, järv och örn måste få utveckla livskraftiga stammar i Sverige. Skyddsjakt på rovdjur ska starkt begränsas till dess populationerna är tillräckligt stora för att långsiktigt överleva, förutom i renbetesområden. Djurägare som får sina djur rivna av rovdjuren ska få full ersättning för skadan.
I skogen finns unika biotoper och ekosystem som utgör grunden för många arters överlevnad. Dessa förutsättningar måste återspeglas i avverknings- och reproduktionsreglerna för att den biologiska mångfalden ska bevaras. Olika former av områdesskydd är ibland nödvändigt för att bevara större ekosystem och unika biotoper.
Vid reservatsbildningar eller införande av andra skyddsåtgärder är det viktigt att det skapas en lokal dialog och förankringsprocess med de människor som i sin vardag berörs av detta. Myndigheter som handhar biotop- och reservatsskydd måste göra informationsinsatser. Det är en viktig princip att fastighetsägaren ska vara ekonomiskt skadeslös. Avtal är en intressant form av skydd som borde få fler varianter än bara 50-årsperioder. Skyddsvärda områden som är mellan 5–30 ha faller mellan biotopskydd och reservat. Ansvarsfördelningen mellan skogsvårdsorganisationen och länsstyrelsernas/Natur-vårdsverkets ansvarsområden borde ses över.
Den tätortsnära naturen har också ett viktigt värde både ur miljö- och rekreationssynpunkt. Det är viktigt att uppmuntra kommunerna att bygga ut grönstråk och s.k. gröna korridorer, vilket kan underlätta för viltets rörelse och spridning också i miljöer som är hårt belastade. Staten är en stor markägare både direkt och indirekt via sitt ägande av olika bolag. Det är viktigt att man i denna roll tar ett stort ansvar för miljöhänsyn, bl.a. genom att skriva in sådana krav i sina ägardirektiv.
Natura 2000 är ett nätverk som håller på att byggas upp inom EU, bestående av naturtyper och livsmiljöer för arter som medlemsländerna kommit överens om att skydda. Natura 2000 stöder sig på två direktiv, Fågeldirektivet och Habitatdirektivet. På detta sätt ska den biologiska mångfalden i Europa skyddas. Mycket tyder på att den svenska regeringen inte agerat tillräckligt kraftfullt för att få svenska naturområden klassade på EU:s lista, något som bl.a. föranlett kritik från WWF. Inte ens de förslag som lämnats in från svensk sida innebär något heltäckande skydd. Folkpartiet liberalerna anser att fler områden måste ges kvalificerat skydd som naturreservat eller på annat sätt. Fler nationalparker och natur- och kulturreservat behövs för att skydda exklusiva natur- och kulturlandskap. Marina reservat täckande Östersjöns alla huvudbiotoper bör inrättas och de fem som redan beslutats omedelbart iordningställas.
Liberaler är internationalister. I miljöpolitiken och i vårt eget miljömedvetande krävs mer solidaritet med människor i fattiga länder. De tidigt industrialiserade länderna har en tradition av att exploatera utvecklingsländernas resurser i form av människor, råvaror och miljö. Vi måste sträva efter en miljöutveckling som gynnar hela världen. Bindande globala överenskommelser måste vidareutvecklas, liksom kunskaps- och tekniköverföring. I de fattiga delarna av världen äventyras människors överlevnad av brist på rent vatten och odlingsbar mark. Fattigdomen tvingar ofta fram en livsföring som allvarligt tär på naturresurser.
Genom frihandel ökar möjligheterna att lösa många stora miljöproblem. Frihandel skapar möjligheter för utvecklingsländerna att bryta fattigdomen.
Folkpartiet liberalerna anser också att EU omedelbart ska avskaffa sina tullar mot de fattigaste utvecklingsländerna.
Försurningen skadar mark och vatten. Försurande ämnen känner inga nationsgränser. Därför krävs internationella överenskommelser för att minska utsläppen.
Runt Östersjön och Västerhavet återstår problem att lösa vad gäller bl.a. övergödning och fiskdöd. Även här krävs omedelbara internationella överenskommelser.
Folkpartiet anser att det är av yttersta vikt att Sverige aktivt stöder internationell miljösamverkan och att detta också avspeglar sig i aktiv handling. Vi vill därför öka stödet till internationellt miljösamarbete.
Ambitionen att skapa en hälsosam miljö utan störande miljögifter kräver stora insatser från samhällets samtliga aktörer. Huvudansvaret, för att förhindra spridning av farliga kemiska ämnen, måste ligga hos användare och tillverkare av dessa. Statens viktigaste ansvar är förutom Kemikalieinspektionens granskande verksamhet att säkerställa en kvalificerad forskning inom området. Korrekt vetenskaplig information utgör en av de viktigaste grundstenarna i arbetet med att tidigt identifiera hot.
En ny kemikaliepolitik ska utgå från följande övergripande beslutsprinciper; att försiktighetsprincipen följs, att förorenaren betalar och att utredningsansvaret ligger hos användare/producent vad avser riskutvärdering av kemiska ämnen (det senare ska inte bara gälla nya kemiska ämnen). Det kan i detta sammanhang vara viktigt att påpeka läkemedelsindustrins ansvar för att utreda miljöpåverkan av läkemedelssubstanser (inte bara vad avser läkemedelsavfall utan också med tyngdpunkt på vad som händer när substanserna passerat ut ur kroppen).
En fungerande kemikaliepolitik måste framför allt baseras på gemensamma regler inom EU. Sverige måste vara pådrivande i det arbete som nu förekommer med en revidering av kemikalielagstiftningen och se till att ovanstående grundprinciper avspeglar sig i detta arbete. Viktigt är att tillsammans ta fram strategier och åtgärder för att minska spridningen av farliga kemiska ämnen.
Avfallspolitiken ska främst syfta till att minimera mängden avfall. Det avfall som ändå uppstår ska i första hand återanvändas, i andra hand ska material återvinnas, i tredje hand ska energi utvinnas ur avfallet. Endast om detta inte är möjligt ska avfallet deponeras. Grundprincipen ska vara att avfall ska tas om hand så nära källan som möjligt.
För att nå målet om avfallsreduktion är det viktigt att producentansvaret utformas så att det uppmuntrar till minskad mängd avfall, till produkter som är lätta att återanvända och till produkter vilkas komponenter lätt kan separeras för att återanvändas. Ett stort problem med nuvarande producentansvar via materialbolag som ansvarar för insamling och tar betalt av tillverkarna i relation till deras marknadsandelar är att det inte ger stimulans för den enskilde tillverkaren att minska den totala mängden förpackningar. Producentansvaret bör därför utvärderas noggrant och vidareutvecklas. Dagens producentansvar kräver kvantitativa och mätbara mål som är tidsbestämda och successivt skärps. Då det viktiga är att få en acceptans av kretsloppstänkandet bör en samhällsekonomisk analys av systemet med producentansvar mynna ut i eventuella justeringar i avgifter och regelverk så att kostnader motsvaras av miljövinster. Vi menar vidare att det finns anledning att utöka producentansvaret till att omfatta fler produkter, t.ex. plaster.
Det individuella ansvaret för olika producenter ska, enligt vår mening, så långt som möjligt stimuleras. Ett sätt att åstadkomma detta är att införa kretsloppsförsäkringar för en rad produkter exempelvis bilar, datorer, elektroniska produkter och vitvaror. En kretsloppsförsäkring tecknas av den enskilde producenten med ett försäkringsbolag som tar ansvaret för att produkten återvinns enligt gällande lagar och regleringar. Försäkringsbolagen kommer troligen att premiera företag och produkter med låga omhändertagandekostnader och hög återvinningsgrad, vilket därmed ger den enskilde producenten incitament att tillverka just sådana produkter.
En nödvändig förutsättning för om kretsloppssamhället ska bli verklighet är att det finns ett engagemang från den enskilda medborgaren. Vi vill därför betona vikten av att allmänhetens positiva inställning till källsortering värnas och att hushållen ges incitament för en ökad återanvändning och kompostering. Därför måste opinionsbildning för avfallssortering fortsätta och ekonomiska incitament upprättas och skärpas. För att hushållen, företagen och den kommunala verksamheten ska kunna anpassa sitt beteende måste de praktiska möjligheterna till källsortering finnas. Det är viktigt att ställa höga krav på dem som är ansvariga för insamlingsverksamheten För att enskilda ska motiveras att göra de extra ansträngningar och acceptera de kostnader som i dagsläget följer av återvinningssystemet krävs i längden synliga miljöresultat. Det är därför angeläget att det finns verkligt fungerande marknader för material som kan återvinnas och återanvändas.
Folkpartiet vill också betona vikten av att med hjälp av olika ekonomiska styrmedel minska den totala volymen material som flödar runt i kretsloppet. Detta kan uppnås genom särskilda avgifter på vissa råvaror för att främja återvinning men också hushållning med ändliga resurser. Vidare kan man arbeta med differentierade avgifter från nolltaxa och uppåt på avfallet. Speciellt viktigt är differentierade taxor med avseende på sorterat respektive osorterat avfall för såväl hushåll som industri. Det är också viktigt att avgiften kopplas till mängden lämnat avfall så uppkomsten av sopor verkligen minskar. För att få tillbaka mer avfall kan det finnas anledning att möta konsumenterna med bättre ekonomiska incitament.
Det är viktigt att inse att vi lever i en global marknad. Detta måste också gälla återvinningen av avfall. Ett stort antal konsumentförpackningar återvinns inte idag eftersom de producerats utanför det svenska återvinningssystemet. Av den anledningen vore det önskvärt att EU kom överens om ett gemensamt system för t.ex. återvinning av aluminiumburkar.
Förbränning utgör den sista utvägen före deponi. Man bör skilja på förbränning av sorterat avfall, vilket kan göras med en bättre miljöhänsyn än förbränning av osorterat avfall. Den senare utgör bland annat en källa till dioxinbildning. För att stimulera till avfallsminimering, materialåtervinning och biologiska behandlingsmetoder bör både deponi och förbränning av avfall beskattas. Dock bör sorterat avfall vara helt eller delvis skattebefriat. Vidare bör kostnaderna för deponi vara något högre än för förbränning.
Exempel på när förbränning är en lyckade, form av energi och näringsåtervinning är eldning med skogsavfall i form av flis och annan träflis från rent trä vilket ger en utmärkt fin aska som kan återföras till skogsmark. Aska har högt pH-värde och innehåller de spårämnen som växande skog tar upp och lagrar i barr och finkvist. Askåterföring i kombination med kalk är en utmärkt form för vitalisering av försurad skogsmark.
Ett problem är att behandlat virke (kreosotimpregnerat, tryckimpregnerat) blandas med rent träavfall till energiflis. På så sätt undviker verksamhetsutövaren att betala avgifter för miljöfarligt avfall. Vi anser att det behövs ett kontroll- och deklarationssystem av träflis.
En liberal miljöpolitik grundar sig på tanken att de miljöbeslut som fattas ska vara baserade på rationell grund. Detta innebär att miljöforskning för oss är av allra största vikt. Den liberala forskningspolitiken på detta område skiljer sig inte från de grundpelare vi har på andra forskningsområden. Vi tror att det är av stor vikt att stärka den enskilda forskarens fria ställning. Det är endast då man vågar komma med obehagliga sanningar. Detta är ett av skälen till att vi vill öka fakultetsanslagen till våra universitet. Detta hindrar dock inte att det behövs tillfälliga punktinsatser och utredningar. Detta är skälet till att Folkpartiet vill göra en förstärkning av konto 34:5 miljöforskning. Dessa pengar ska bland annat kunna användas av den föreslagna hållbarhetskommissionen för angelägna utredningar och kortare forskningsuppdrag.
|
Stockholm den 19 oktober 2002 |
|
|
Lars Leijonborg (fp) |
|
|
Bo Könberg (fp) |
Linnéa Darell (fp) |
|
Marita Aronson (fp) |
Lennart Kollmats (fp) |
|
Tobias Krantz (fp) |
Ulf Nilsson (fp) |
|
Karin Pilsäter (fp) |
Erik Ullenhag (fp) |
|
Yvonne Ångström (fp) |
Sverker Thorén (fp) |
|
Lennart Fremling (fp) |
Anita Brodén (fp) |
|
Marie Wahlgren (fp) |
Heli Berg (fp) |