Motion till riksdagen
2002/03:MJ294
av Anne-Marie Pålsson (m)

Avskaffande av de regionala mjölkkvoterna


Sammanfattning

Sverige har länge kritiserat EU för dess jordbrukspolitik med argumentet att för lite marknad och för mycket administrativ styrning gör maten dyr och skattebetalarnas budgetkostnader höga. För att öka trovädigheten i denna kritik bör Sverige gå före och avveckla de administrativa regleringar som vi på egen hand infört på den svenska marknaden utan att det ställts krav på detta från EU:s sida.

Det kanske tydligaste exemplet på en sådan svensk politik är mjölkkvoterna. I Sverige tillämpas ett system med två kvotområden där gränsen mellan dessa i princip utgörs av Dalälven. Handel med mjölkkvoter inom respektive område är fritt, samtidigt som handel mellan områdena inte är tillåten. Skälet till detta är att tillförsäkra en viss produktion i den norra delen av Sverige.

Men konstlade regler och gränsdragningar får inte leda till att vi tappar produktion framöver. Detta är särskilt viktigt när vi nu står inför en utvidgning av EU. Den regionala uppdelningen av produktionskvoten bör därför avvecklas och ersättas med en fri handel av mjölkkvoter inom hela Sverige. Detta skapar nödvändiga förutsättningar för att mjölkproduktionen skall struktureras på ett kostnadseffektivt sätt för att framgångsrikt kunna möta den hårdnande internationella konkurrensen. Att så sker är viktigt inte minst för de områden som har goda naturgivna förutsättningar för jordbruksproduktion, men som med gällande regler möter svårigheter att ta tillvara sina produktionsfördelar.

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om avveckling av den regionala fördelningen av mjölkkvoterna och att ersätta dem med en fri handel av kvoter.

Kvotsystemet

Sverige har under många år och konsekvent kritiserat EU:s jordbrukspolitik (CAP) med argumentet att den innehåller för mycket regleringar och administrativa bestämmelser och för lite av marknadsmässiga lösningar. Denna politik gör maten dyr och ökar skattekollektivets kostnader för EU:s budget. Det är svårt att inte instämma i denna kritik. CAP är en komplicerad konstruktion och innehåller både snedvridande inslag, såsom nationella kvoter, stöd till särskilda områden och för särskilda ändamål, och generella stöd såsom arealbidrag. De senare medför förvisso betydande kostnader för skattekollektivet men är inte snedvridande för produktionen utan utgår generellt.

I allt väsentligt är CAP en övernationell konstruktion, vilket inte utesluter ett visst nationellt manöverutrymme. Exempel på det senare utgör nivån på arealbidragen som kan utgå med samma belopp över hela landet men också kan tillåtas variera. Detta avgörs av det enskilda landet. Ett annat exempel på nationellt manöverutrymme rör de nationella produktionskvoterna. EU:s kvotsystem innebär att medlemsländerna tilldelas en viss kvot. Storleken på denna avgörs av EU, men hur kvoten sedan fördelas inom landet avgörs av det enskilda landets beslutsfattare.

Kvotsystemet används för produktionen av vissa jordbruksprodukter och mest omdiskuterade är kanske mjölkkvoterna. Den svenska politiken innebär att den nationella kvoten fördelas på två geografiska områden, med en gräns i höjd med Dalälven. Inom respektive område kan produktionen allokeras fritt, vilket är ett resultat av att fri handel med mjölkkvoter där är tillåten. Handel av mjölkkvoter mellan områdena är däremot inte tillåten, vilket betyder att mjölkproduktion låses in i respektive område.

Skälet till denna ordning var att förhindra att produktionen slogs ut på vissa ställen för att koncentreras till andra områden. Farhågorna var särskilt stora för att mjölkproduktionen i Norrland skulle minska till förmån för den på de södra slättbygderna.

Förslag till modifiering av den svenska politiken

Senare tids utveckling visar att dessa farhågor – åtminstone i dagsläget – inte har besannats. Priset på kvoterna är generellt låga och i stort sett desamma inom de båda kvotområdena. Det innebär att de producenter, oavsett var de är verksamma, som önskar att utvidga sin verksamhet inte begränsas av kvotsystemet.

Men situationen kan förändras snabbt. Ändringar i prisbilden, exempelvis som följd av en ökad konkurrens, kan skärpa omvandlingstrycket. För att stå väl rustad inför en sådan situation är det viktigt att de regleringar som gäller svenska förhållanden och som skapats av svenska beslut avlägsnas.

Mot bakgrund av vad som sagts ovan bör därför den geografiska fördelningen av kvoter inom Sverige avlägsnas och ersättas med en nationell marknad för mjölkkvoter. Tiden för detta är nu rätt, eftersom trycket på marknaden är svagt. Ett upphävande av den nationella fördelningen bör därför knappast påverka någon producent annat än ytterst marginellt.

Stockholm den 21 oktober 2002

Anne-Marie Pålsson (m)