Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att förbjuda pälsdjursuppfödning vad gäller minkar, kaniner, chinchillor, rävar och andra djur som hålls för pälsproduktion.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att Sverige verkar för importförbud av päls kommen från djur fångade i bensax eller kroppsfälla.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att Sverige i internationella sammanhang verkar för att bensax eller kroppsfälla skall förbjudas som fångstmetoder.
Grundläggande för svensk djurskyddslagstiftning är att djur som förekommer i diverse djurindustrier skall hållas väl och få sina arttypiska behov och beteenden tillgodosedda. Detta stadgas tydligt i den svenska djurskyddslagens portalparagrafer: nämligen att djuren inte ska utsättas för onödigt lidande (2 §) och att djuren ska kunna leva ett arttypiskt beteende (4 §). En djurnäring som inte lever upp till dessa grundläggande djurskyddskriterier är pälsdjursindustrin. Dagens farmade pälsdjur har inte möjlighet att bete sig naturligt och lever knappast i en miljö som är anpassad efter deras behov. Pälsdjursuppfödarna kan inte visa upp några bevis för att de farmade djurens behov är uppfyllda. Forskning på området visar på detta. Stereotypa beteenden och pälsbitning är mycket utbredda på minkfarmer. Dessa onormala beteenden uppstår hos djur som är kraftigt frustrerade av en monoton och onormal miljö.
Enligt min mening bör därför all djurverksamhet som inte lever upp till dessa kriterier förbjudas enligt svensk lag. Missförhållandena inom denna industri har även uppmärksammats på ett internationellt plan. Europarådskonventionen rörande pälsdjur sätter gränser för medlemsländernas respektive djurskyddslagar. Djurskyddslagen i sin tur sätter gränser för hur de föreskrifter och råd får se ut som konkret berör pälsdjursuppfödning. Vi har alltså en tydlig juridisk hierarki som reglerar pälsfarmningen. Europarådskonventionen och djurskyddslagen sätter ideologiska ramar för en verksamhet som sedan mer konkret regleras av underordnade föreskrifter och råd. Europarådskonventionen rörande pälsdjur är från 1999 och ställer mycket höga krav på behandlingen av pälsdjur. Om pälsdjur skall hållas i fångenskap måste inhysningssystemen vara anpassade efter djurens behov och naturliga beteende. Det är inte djuret som skall anpassas till fångenskapen utan tvärtom. Vidare står det att om de farmade djuren uppvisar välfärdsproblem, trots att konventionens riktlinjer följs, skall uppfödningen stoppas. Eftersom pälsdjursuppfödarna inte kan visa upp ett system där djuren kan bete sig naturligt, måste uppfödningen förbjudas, både enligt Europarådskonventionen och djurskyddslagen.
I Sverige har det funnits pälsfarmer sedan slutet av 1920-talet. I dag har vi totalt 200 pälsfarmer runt om i Sverige. De flesta är koncentrerade till Listerlandet i Blekinge, Skaraområdet, Vaggeryds kommun i Småland, Svenljunga kommun, Kristianstads kommun och till sydöstra delen av Skåne. Det är främst minkar som farmas, men det finns även ett tiotal chinchillafarmer och ungefär lika många kaninfarmer.
I Sverige föds det varje år upp runt 1,3 miljoner minkar på pälsfarmer. Ungarna föds i maj. Efter ca. två månader tas ungarna från mamman och placeras i separata burar. Därefter får minkarna leva fram till november då de gasas ihjäl. Farmaren låter vissa djur leva och dessa används sedan som avelsdjur inför nästa säsong. Minkarna lever i burar som man brukar säga är stora som en uppslagen kvällstidning. En bolåda av trä är ansluten till buren. Burarna sitter tätt och på en farm kan det finnas över 100 000 minkar. De flesta farmer har dock omkring 10 000 djur när det är säsong. Denna miljö, ostimulerande och monoton, skiljer sig drastiskt från den vilda miljö minkar naturligt lever i. I det vilda lever en mink alltid nära vatten, utnyttjar sig av många bohålor och håller hårt på sitt revir. När minken är aktiv nattetid rör den sig mycket inom sitt revir.
I Sverige föds det upp ett par tusen chinchillor varje år. Det krävs i genomsnitt 120 djur till en helkroppspäls. Chinchillor är små djur som ofta föds upp som sällskapsdjur. På farmen får chinchillorna leva i sju till åtta månader innan de dödas. Den vilda chinchillan är i dag nästan utrotad. Ursprungligen kommer den från Sydamerikas höglänta områden, innan man började föda upp den för pälsproduktion. Chinchillan är ett socialt djur som kan leva tillsammans med ett hundratal andra chinchillor i en koloni. På pälsfarmerna hålls dock aldrig fler än ett par stycken i varje bur.
I Sverige föds det upp ett par tusen kaniner varje år. Kaninen är precis som chinchillan ett socialt djur. Det finns några farmare i Sverige som föder upp kaniner för pälsproduktion. Främst är det rasen Castor Rex som föds upp för pälsens skull. Kaninerna dödas efter sju till åtta månader, efter att ha suttit i stimulansfattiga burar utan möjlighet att bete sig naturligt. En del av till exempel Castor Rex-uppfödarna utnyttjar även köttet från kaninen, men för det mesta används andra kaninraser, som exempelvis New Zeeland, till enbart köttproduktion. De raserna dödas oftast efter tre månader eftersom de redan då ger ett bra kött.
I Sverige finns det inte längre någon uppfödning av rävar för pälsproduktion. Detta efter att kraven på uppfödningens rutiner skärptes. De nya kraven gällde bland annat att rävar i fångenskap måste kunna röra sig över större ytor, umgås med andra rävar, sysselsätta sig och gräva. Ingen uppfödare har kunnat visa hur en pälsfarmning av rävar ska kunna efterleva dessa krav.
Runtom i världen produceras varje år omkring 25 miljoner minkskinn och 5 miljoner rävskinn. Danmark är överlägset världens största minkfarmningsland med 3 000 farmer och 12 miljoner minkar. Finland är rävfarmningens huvudland, och vårt östra grannland står för hälften av världens rävskinnsproduktion. Norden är överhuvudtaget kärnområdet för pälsdjursuppfödning. Men samtidigt antar allt fler europeiska länder en alltmer djurvänlig progressiv linje vad gäller förbud av pälsdjursuppfödning. I Storbritannien är pälsdjursuppfödning förbjuden från 2003 på etiska grunder. Burhållning av minkar har mer eller mindre förbjudits i Italien från 2008. I Nederländerna har räv- och chinchillafarmning gjorts olagligt från 2008. I det holländska parlamentet diskuteras för närvarande också ett etiskt förbud mot minkfarmning. I Schweiz har den progressiva lagstiftningen stadgat att pälsdjur skall räknas som vilda djur. Vilda djur får enligt den schweiziska lagen enbart hållas i fångenskap om mycket stränga krav efterlevs. Kraven är för stränga för att göra pälsfarmning lönsam. Därför finns inga pälsfarmer i Schweiz. I Österrike har all pälsfarmning stoppats, efter att de olika provinserna antingen förbjudit pälsfarmning eller kraftigt skärpt kraven. Den sista pälsfarmen fick lägga ner sin verksamhet redan 1997. I Sverige har rävfarmningen i praktiken försvunnit efter nya regler som säger att rävar i fångenskap måste kunna röra sig över större ytor, gräva, umgås med andra rävar och sysselsätta sig. Sverige borde förbjuda all pälsdjursindustri.
Pälsfarmningen ser i stort sett likadan ut över hela världen. De farmade djuren hålls i burar, avlas fram och får leva mycket kort tid innan de dödas. Många olika pälsdjursarter föds upp i detta system, men vanligast är att hålla minkar och rävar. Några av de andra djur som används är chinchillor, kaniner, illrar, mårdhundar, sumpbävrar m m.
Att fånga pälsdjur i fällor är generellt sett inte tillåtet i Sverige. Däremot sker detta i stor skala i Kanada, USA och Ryssland. Djuren fångas i bensaxar, kroppsfällor och snaror. Fångstmetoderna innebär ett stort lidande för djuren. Varje år dödas upp mot 5 miljoner djur till följd av pälsdjursjakten. Även om inte denna verksamhet sker här i Sverige, kan man hitta pälsprodukter från fällfångade pälsdjur i våra affärer. EU har försökt stoppa importen av dessa produkter, något som dock föll på USA:s ivriga motstånd. Den absolut mest vanliga fällan är bensaxen. Djuret trampar med benet i fällan, som slår igen. Kraften i fällan är enorm och lidandet djuren utsätts för är stort. Många djur, runt 25 procent, blir så desperata att de sliter eller biter av sitt eget ben. De kvarvarande djuren svälter ihjäl eller blir ihjälklubbade av jägaren. En annan fälla kallas kroppsfälla, eller mer korrekt Conibear trap. Det är en fälla som är tänkt att döda direkt, genom att krossa djurets ryggrad. De flesta djur dör dock inte förrän efter en lång tid av lidande med en söndersliten kropp. Även olika former av snaror används för att fånga och döda djur. Snarorna är konstruerade så att ju hårdare ett fångat djur drar, desto mer dras snaran åt kring halsen. Till slut stoppas blodflödet till huvudet. Det är dessa färdigsydda pälsar, eller pälsdetaljer, som sedan går att köpa i svenska affärer. Sverige bör verka för ett importförbud av päls kommen från djur fångade i bensax/kroppsfälla samt verka i internationella sammanhang för att dessa fångstmetoder förbjuds.
|
Stockholm den 21 oktober 2002 |
|
|
Birgitta Ohlsson (fp) |