Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen bör återkomma med en avrapportering rörande det lokala samrådet mellan producenter och kommuner.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att tillsätta en hållbarhetskommission.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om avfallspolitiken.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om delmål för återvinning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att bryta upp kommunernas monopol vad gäller avfallshantering för farligt avfall.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att bestämmelsen i 15 kap. 10 § miljöbalken bör tas bort.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att införa en differentierad skatt på förbränning av avfall.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om producentansvaret.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kretsloppsförsäkringar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om återvinning av importerade förpackningar.
Riksdagen avslår regeringens förslag om att utöka dagens lagstiftning vad gäller föreskrifter om krav på varors sammansättning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om bergförvaring av kvicksilver.
Hållbar utveckling måste bli mer än ord. Efter att i årtionden ha försetts med information, utbildning och pekpinnar från stat, politiska partier och intresseorganisationer förväntar sig nu företag och medborgare att vi politiker ska leverera. Leverera verkliga möjligheter att välja och agera på ett långsiktigt hållbart sätt. För att miljöpolitiken ska vara genomförbar måste den ha folklig uppslutning och trovärdighet. Detta gäller speciellt frågan om avfall, återvinning och kretslopp. Förväntningarna på vad som skulle levereras i regeringens sedan länge uppskjutna proposition 2002/03:117 Ett samhälle med giftfria och resurssnåla kretslopp var stora. Det är därför sorgligt att konstatera att hållbar utveckling vad gäller avfall och återvinning från den nuvarande regeringen mest består i ord.
Grunden för att nå en hållbar utveckling är att hitta en balans så att det vi producerar återanvänds eller återvinns och ger minsta skada för natur, miljö och människa. Målsättningen är att vi genom ny teknik lär oss producera så lite avfall som möjligt. Kloka lösningar på produkter som använder t.ex. mindre förpackningar är viktigt. Samtidigt kommer ett modernt samhälle alltid att producera en viss mängd avfall, och av den anledningen måste omhändertagandet av avfall bli bättre. Mål och strategier måste följas av handling och därefter uppföljning och utvärdering för att ge verklig utveckling. Att så inte skett i tillräcklig grad förklarar de två senaste mandatperiodernas stiltje på avfalls- och producentansvarsområdet. Detta har resulterat i oklarheter om ansvarsförhållanden vilket fått till följd att ingen egentlig teknikutveckling har skett och att konsumentens tilltro till återvinning sviktar.
I propositionen 2002/03:117 Ett samhälle med giftfria och resurssnåla kretslopp pekar regeringen ut Naturvårdsverket som den myndighet som bör ha det övergripande ansvaret för att samordna och se till att kretsloppstanken kan omsättas till verklighet. Mot den bakgrund vi skissat i inledningen är detta helt nödvändigt och borde ha skett mycket tidigare. Det är glädjande, och helt i linje med vad Folkpartiet liberalerna förespråkat, att konsumenterna och en miljöriktig hantering tillsammans med lokala och regionala förutsättningar föreslås stå i fokus. Det är också glädjande att regeringen framhäver konsumenternas behov av enklare sorteringssystem med förbättrad service. Om detta skall bli mer än ord måste bl.a. Naturvårdsverkets uppdrag att ta fram en vägledning för vad som ska ingå i det lokala samrådet mellan producenter och kommuner omedelbart verkställas. Regeringen bör återkomma med en avrapportering av detta arbete senast hösten 2004. Att regeringen ser avfallshanteringen som en del av infrastrukturen är glädjande, viktigt och förhoppningsvis ett steg mot den helhetssyn på begreppet hållbar utveckling som Folkpartiet länge efterlyst. Folkpartiet liberalerna föreslår att en hållbarhetskommission tillsätts för att finna de systemfel som motverkar hållbar utveckling. En expertkommission ska tillkallas för att analysera de grundläggande frågorna om hur hindren för en hållbar samhällsutveckling kan undanröjas och hur konflikter mellan miljömål och andra samhällsmål kan lösas på ett bättre sätt än idag. Vi anser att kretsloppsproblematiken bör ingå i uppdraget för en sådan kommission.
Avfallspolitikens främsta syfte är att minimera mängden avfall, minska mängden avfall som deponeras, minska avfallets innehåll av hälso- och miljöfarliga ämnen och att öka återanvändning och materialåtervinning. Det avfall som ändå uppstår skall i första hand återanvändas, i andra hand materialåtervinnas, och i tredje hand skall energi utvinnas ur avfallet. Endast som en absolut sista utväg skall avfallet deponeras. Grundprincipen skall vara att avfall skall tas om hand så nära källan som möjligt. Beslut kring hur återvinning sker (energi- eller materialåtervinning) bör baseras på en helhetsbedömning. I denna bör ingå transporter, miljöeffekter av återvinningsmetoden, energivinster mellan återvinning och nyproduktion, alternativ till den energi som återvinns via sopförbränning, etc. Det är uppenbart att även om man skall ha en nationell grundsyn på hur kretsloppspolitiken skall ske bör man i ett land som Sverige anpassa politiken efter de mycket olika regionala förhållanden som råder i landet. Därför bör den regionala beslutsnivån få ett stort ansvar att tillsammans med Naturvårdsverket ha ett huvudansvar för den regionala strategin för återvinning.
Det är viktigt att sätta upp mätbara delmål för återvinningen. Folkpartiet är därför positivt till att ett delmål sätts för kompostering. Vi anser, likt ett antal remissinstanser, att delmålet bör gälla för mängden material som återförs till odling, hemmaodling eller kommersiellodling. En ökad biologisk behandling av matavfall bör dock istället för att vara delmål tas upp i den nationella avfallsplan som Naturvårdsverket, enligt propositionen, skall ta fram. Det bör vara där som frågor som åtgärdsprioriteringar, vilket biologisk matavfallsbehandling är ett exempel på, hör hemma.
Folkpartiet anser dessutom att den nationella avfallsplanen skall sätta upp fler delmål som även täcker annat såsom komposterbart material, framför allt vad avser växtmaterial från jordbruk och villaträdgårdar. Här bör målet vara betydligt högre än 35 %. I propositionen nämns att frågor kring giftfritt rötslam kommer att behandlas vid ett senare tillfälle. Folkpartiet anser att arbetet med ett giftfritt rötslam bör ha en mycket hög prioritering och att regeringen därför bör återkomma till riksdagen senast under 2004.
Av största vikt är att de miljöfarliga produkterna snarast tas ut ur kretsloppet. För det fastställda miljökvalitetsmålet anges att miljön skall vara fri från ämnen och metaller som skapats i eller utvunnits av samhället och kan hota människors hälsa eller den biologiska mångfalden.
Det är av största vikt att EU:s kemikaliedirektiv snarast genomförs och att mycket stor restriktivitet vad gäller dispenser skall råda. Vi anser att det är mycket oroande att kommunernas insatser inom insamlingen av farligt avfall från hushållen varierar kraftigt. Folkpartiet anser att endast uttala att detta ansvar skall tydliggöras och stärkas ej är tillräckligt. Regeringen bör här sätta mätbara miljömål för hur stor fraktion av hushållens farliga avfall som skall omhändertas. Vidare bör regeringen ge länsstyrelserna ett tydligt uppdrag att följa upp kommunernas arbete med hur farligt avfall hanteras. Regeringen bör återkomma inom tre år med en uppföljning av vad de vidtagna åtgärderna har haft för effekt.
Det är viktigt att kommunernas monopol vad avser avfallshantering från verksamheter försvinner. Uppföljningen av att farligt avfall tas om hand på ett korrekt sätt bör kunna ligga inom den vanliga miljötillsynen av verksamheten. Folkpartiet anser därför att man bör ta bort bestämmelsen i 15 kap. 10 § miljöbalken, som reglerar kommunernas rätt att föreskriva att transporter, återvinning eller bortskaffande av farligt avfall skall ske genom kommunens försorg.
Förbränning utgör den sista utvägen före deponi. Avfallshierarkin sägs gälla men i praktiken pågår något helt annat. Med avfallshierarki avses att det avfall som uppstår i första hand skall återanvändas, i andra hand materialåtervinnas, i tredje hand energiutvinnas. I sista hand skall avfallet deponeras.
Det byggs och planeras alltför många förbränningsanläggningar idag. I vissa regioner kommer man att få en hundraprocentig överkapacitet. Det är mycket viktigt att vi idag inte bygger oss fast i storskaliga system där vi blir beroende av en viss avfallsvolym. Man bör skilja på förbränning av sorterat avfall, vilket kan göras med bättre miljöhänsyn, och förbränning av osorterat avfall. Den senare hanteringen utgör bl.a. en källa till dioxinbildning.
Regeringen föreslår i propositionen att en ytterligare utredning vad gäller förbränningskatt skall tillsättas. Folkpartiet anser istället att vi bör ta steget fullt ut och besluta om att införa en förbränningsskatt. En differentierad skatt på förbränning av avfall bör införas. Den bör dock vara lägre än deponiskatten för att styra mot återanvändning och materialåtervinning. Den bör inte innefatta förbränningsskatt på biobränsle. Folkpartiet är i grunden för att man använder ekonomiska styrmedel inom miljöområdet. En skatt på förbränning gynnar fortsatt teknikutveckling inom återvinningsområdet. Samtidigt finns det tillfällen när förbränning är det bästa alternativet både från miljö- och samhällsekonomisk synpunkt, och det är viktigt att ha en väl avvägd avgift.
Därför måste avgiften för förbränning sättas på ett sådant sätt att miljömässigt sund materialåtervinning gynnas. Vi vill undvika en situation där materialåtervinning tvingas fram även om materialåtervinning är ett sämre alternativ än förbränning t.ex. på grund av långa transporter eller miljömässigt tveksamma återvinningsprocesser. Sorterat avfall skall vara helt eller delvis befriat från förbränningsskatt. Vidare anser Folkpartiet att det finns skäl att utreda möjligheterna för en differentiering av deponiskatten beroende på avfallets innehåll av miljö- och hälsoskadliga ämnen.
För att nå målet om avfallsreduktion är det viktigt att producentansvaret utformas så att det uppmuntrar till minskad mängd avfall, till produkter som är lätta att återanvända och till produkter vilkas komponenter lätt kan separeras för att återanvändas. Ett stort problem med nuvarande producentansvar via materialbolag som ansvarar för insamling och tar betalt av tillverkarna i relation till deras marknadsandelar är att det inte ger stimulans för den enskilde tillverkaren att minska den totala mängden förpackningar. Producentansvaret bör därför utvärderas noggrant och vidareutvecklas. Dagens producentansvar kräver kvantitativa och mätbara mål som är tidsbestämda och successivt skärps. Då det viktiga är att få en acceptans av kretsloppstänkandet bör en samhällsekonomisk analys av systemet med producentansvar mynna ut i eventuella justeringar i avgifter och regelverk så att kostnader motsvaras av miljövinster. Naturvårdsverket bör få som en del av sitt övergripande ansvar att se över dessa saker. Vi menar vidare att det finns anledning att utöka producentansvaret till att omfatta fler produkter.
Det individuella ansvaret för olika producenter skall, enligt vår mening, så långt som möjligt stimuleras. Ett sätt att åstadkomma detta är att införa kretsloppsförsäkringar för en rad produkter, exempelvis bilar, datorer, elektroniska produkter och vitvaror. En kretsloppsförsäkring tecknas av den enskilde producenten med ett försäkringsbolag som tar ansvaret för att produkten återvinns enligt gällande lagar och regleringar. Försäkringsbolagen kommer troligen att premiera företag och produkter med låga omhändertagandekostnader och hög återvinningsgrad, vilket därmed ger den enskilde producenten incitament att tillverka just sådana produkter. Försäkringen måste vara sådan att försäkringsbolaget tar hela kostnaden för produkten – både återvinning och eventuell deponering. Regeringens utredare säger sig vara positiva till sådana lösningar. Folkpartiet, som de senaste åren föreslagit att detta skall prövas, anser att det är dags att ta steget fullt ut och införa försäkringssystemet för någon produktgrupp.
Regeringen föreslår att kommunerna får ett utökat samordningsansvar men att producenterna fortfarande behåller insamlingsansvaret. Folkpartiet vill ha kvar ett tydligt producentansvar, i takt med att samarbetet mellan kommuner och producenter utvecklas och förbättras. En nödvändig förutsättning för att kretsloppssamhället skall bli verklighet är att det finns ett engagemang från den enskilda medborgaren. Vi vill därför betona vikten av att allmänhetens positiva inställning till källsortering värnas och att hushållen ges incitament för en fortsatt källsortering så att återanvändningen och komposteringen ökar. Därför måste opinionsbildning för avfallssortering fortsätta och ekonomiska incitament upprättas och skärpas. För att hushållen, företagen och den kommunala verksamheten skall kunna anpassa sitt beteende måste de praktiska möjligheterna till källsortering finnas. Det är viktigt att ställa höga krav på dem som är ansvariga för insamlingsverksamheten. För att enskilda skall motiveras att göra de extra ansträngningar och acceptera de kostnader som i dagsläget följer av återvinningssystemet krävs synliga miljöresultat som också är ekonomiskt och socialt hållbara.
Det är viktigt att inse att vi lever i en global marknad. Detta faktum gäller självfallet återvinningen av avfall. Ett stort antal konsumentförpackningar återvinns inte idag eftersom de producerats utanför det svenska återvinningssystemet. Regeringen tar i propositionen upp denna problematik men kommer inte med några åtgärdsförslag. Vi anser att den bästa lösningen skulle vara att EU kom överens om ett gemensamt system för t.ex. återvinning av aluminiumburkar. Om en bra lösning på EU-nivå inte uppnås bör man överväga att lägga ett större ansvar på försäljnings- och distributionsleden för återvinningen. Affärer som saluför förpackningar som inte ingår i retursystemen skall med vårt förslag kunna åläggas att erlägga en avgift till retursystemet för att man där tar emot förpackningen.
Regeringen lägger i sin proposition fram ett förslag som syftar till att den myndighet som regeringen utser skall ges möjlighet att i stor utsträckning kontrollera och få ha synpunkter på vad en vara innehåller. Vi anser inte att det är rimligt att man skall utöka dagens lagstiftning med ytterligare restriktioner från myndighetshåll. Kravet måste istället reduceras till att varan skall vara möjlig att återvinna på ett miljömässigt lämpligt sätt. Krav på komposition kommer endast att vara ett hinder för teknikutveckling på återvinningsområdet. Folkpartiet anser att vi utifrån dagens lagstiftning t.ex. genom kemikalielagstiftning har möjlighet att kontrollera övriga problem med produkten. Vi vill därför avslå detta förslag.
Folkpartiet är positivt till förslaget om bergförvaring av kvicksilver. Dock bör förslaget kompletteras med en möjlighet för producenter att slippa djupförvaring om man kan uppvisa ett miljömässigt likvärdigt alternativ. Det är i grunden alltid farligt att låsa sig för en enda lösning på hantering av avfall eftersom detta kan hindra en positiv teknikutveckling inom området.
|
Stockholm den 3 juni 2003 |
|
|
Lennart Fremling (fp) |
|
|
Sverker Thorén (fp) |
Anita Brodén (fp) |
|
Marie Wahlgren (fp) |