Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att avvisa förslaget att införa ett ensidigt svenskt förbud av torskfiske.
Som ett resultat av regeringsförhandlingarna mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet deklarerades: ”Rovfisket måste upphöra. Torsken är så gott som slut i både Östersjön och Västerhavet. Vi avser att införa ett ensidigt svenskt stopp för torskfisket från den 1 januari 2003. Fiskenäringen kompenseras för inkomstbortfallet.”
Till den 1 januari är det bara två och en halv månad, och även om regeringen ännu inte förelagt riksdagen någon proposition i frågan, bör likväl riksdagen avvisa det tilltänkta förslaget.
Att ”torsken är så gott som slut i både Östersjön och Västerhavet” är en sanning med stora modifikationer. Enbart Sveriges fiskekvot i Östersjön är 15 003 ton torsk årligen, vilket för övrigt ändå bara är en liten del av vad samtliga fiskande nationer fiskar i Östersjön, 76 000 ton år 2002. Inkomsten av torskfisket och dess binäringar ger Sverige fem miljarder kronor per år.
Även om torsken ingalunda är ”så gott som slut” – då skulle det inte finnas några fiskare – så är förvisso torskbeståndet hotat. Och med ett litet torskbestånd växer skarpsillsbeståndet till, vars huvudsakliga föda är just torskägg. Och omvänt, med stort torskbestånd hålls skarpsillsbeståndet nere, eftersom sillen är torskens föda. Denna balans är rubbad och måste återställas.
Ett ensidigt svenskt stopp av torskfisket skulle dock inte lösa obalansen, utan enbart leda till att andra nationer, främst Polen och de baltiska länderna, skulle öka sitt uttag av torsk. I svenska affärer skulle vi fortsätta att kunna köpa torsk – men fiskad av balter och polacker.
Yrkesfiskets organisationer förordar istället lösningar som inkluderar samtliga Östersjöländer, så att exploateringsmönstret ändras och torskuttaget begränsas totalt sett, från ett totaluttag på 76 000 ton till 75 000 ton årligen. Vidare arbetar man för en ökad selektering och en höjning av minimimåttet på ett sådant sätt att alla torskar ges möjligheten att leka minst en gång innan de fångas.
Andra effektiva åtgärder är att ge kustbevakningen större resurser – vilket också sker i Kristdemokraternas budgetmotion – för att kontrollera nätmaskestorlek och överfiske av de tilldelade kvoterna.
För övrigt är det mycket tveksamt om överenskommelsen mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet de facto går att genomföra. Förutsättningen är att hela fiskenäringen hålls skadeslös. Att EU skulle betala vår nota är osannolikt, och det är också osannolikt att EG-kommissionen ens tillåter Sverige att på egen hand täcka denna kostnad genom ett nationellt åtagande.
Om överenskommelsen mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet förverkligas, skulle sannolikt ingen effekt uppnås för att rädda torskbeståndet, men en hel näring riskerar att slås ut på mindre än ett år. Därför måste detta förslag avvisas.
|
Stockholm den 18 oktober 2002 |
|
|
Tuve Skånberg (kd) |