Strandskyddet

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att strandskyddet bör ses över med sikte på att den enskilde markägaren ges större utrymme att fritt förfoga över sin egendom.

Nuvarande bestämmelser

Äganderätten har stundtals varit illa sedd i 1900-talets Sverige. En av de mest långtgående inskränkningar staten gjort i den privata äganderätten är införandet av det s.k. strandskyddet. Enligt dessa bestämmelser finns det ett generellt strandskydd 100 meter från strandlinjen, vilket kan utökas till 300 meter. Inom strandskyddat område får inte

nya byggnader uppföras,
befintliga byggnader ändras så att de kan användas på annat sätt än tidigare,
grävningsarbeten etc. utföras,
andra anläggningar uppföras som kan avhålla allmänheten att vistas där eller anordningar som väsentligen försämrar livsvillkoren för djur eller växter.

Länsstyrelsen får medge dispens om det finns särskilda skäl. Följande särskilda skäl anges enligt riksdagens utredningstjänst i förarbetena till miljöbalken som möjliga för dispens.

Den aktuella platsen är belägen på redan ianspråktagen mark.
Uppförande av komplementbyggnad i nära anslutning till huvudbyggnaden.
Uppförande av ersättningsbyggnad.
Den aktuella platsen är avskuren från stranden av t.ex. en järnväg och saknar därför betydelse för allmänhetens friluftsliv.
”Lucktomt” som förlorat sin betydelse för allmänheten. Dock inte giltigt skäl inom högexploaterade områden.
Anläggning som är avsedd för det rörliga friluftslivets behov, eller i varje fall inte inskränker allmänhetens möjlighet att utnyttja stranden.
Båthamnar, båtbryggor, båthus, pirar m.m. bör inte uppföras inom områden med stort rekreationsvärde. Samlokalisering bör eftersträvas.
Försvarsanläggningar och vägar som med hänsyn till sin funktion måste ligga inom strandskyddsområde.

Det är i skrivande stund oklart hur många markägare som beviljas tillstånd att fritt disponera sin egen mark av stat eller kommun. Men klart är att många inte får det p.g.a. de stränga bestämmelserna i miljöbalken.

Bakvänd ordning

Bakgrunden till denna lagstiftning är att det anses finnas ett angeläget allmänt intresse med att skydda de svenska stränderna. Men gäller det verkligen alla stränder, hela tiden? Borde inte lagar och regler bygga på att det som inte kan bevisas vara skadligt ska vara tillåtet? Borde vi inte ha största möjliga frihet, så länge vi inte inskränker på någon annans? Principerna bakom strandskyddet pekar på motsatsen. I detta fall är allt förbjudet så länge markägaren inte kan bevisa att han har särskilda skäl enligt lagens definition att göra det han vill med sin egendom. Borde det inte vara tvärtom? Borde inte staten tala om vad den finner vara särskilda skäl till att förbjuda att marken utnyttjas såsom den som äger marken önskar? I dag ligger alltså bevisbördan på markägaren. Jag anser att det borde vara tvärtom.

Ägare av strandnära mark måste kunna ges möjlighet att nyttja sin egen mark på det sätt som de själva väljer. Att bygga och bo i strandnära lägen bör generellt tillåtas och endast i undantagsfall förbjudas om stranden anses vara särskilt skyddsvärd.

Glesbygden en potentiell vinnare

Människan har alltid bott vid vatten. Det är ingen slump att de stora forntida civilisationerna grundades kring de mäktiga floderna. Det är heller ingen slump att de ledande orterna i Sveriges historia alltid legat nära eller intill strandkanten. Men med dagens lagstiftning skickar vi signalen att nu får det vara nog. Sverige är färdigbyggt, åtminstone vad gäller stränderna. Det går inte att hitta på något sätt att bygga vid stranden som är accepterat om det inte redan är bebyggt där. Med dagens lagstiftning hade varken Stockholm, Göteborg, Malmö, Södertälje eller Luleå kunnat byggas.

Särskilt allvarligt blir detta i de områden i Sverige som hotas av avfolkning. Där skulle t.ex. möjligheten att få bygga sig ett hus vid havet eller vid en vacker sjö kunna vara skäl nog till att vilja vara kvar och pendla i stället för att flytta därifrån. Där skulle också sjönära näringar eller rekreation vara ett sätt att utveckla bygden och få folk att stanna kvar. Frågan om strandskydd är därför särskilt angelägen för befolkningen i gles- och landsbygd, samt i skärgård. Det är i dessutom i dessa områden som de flesta stränder finns och det är framförallt där som utvecklingen i dag hindras av den statliga regleringen. Om staten i stället tvingades ange vilka stränder som var skyddsvärda skulle övriga stränder kunna utvecklas och locka människor till dessa områden, tillfälligt av t.ex. rekreationsskäl, men också permanent. Det finns många människor i dagens Sverige som skulle vilja ha möjlighet att bo sjönära eller med strandtomt. Men i stället för utveckling har man valt att lägga en våt filt över alla idéer om hur landets stränder kan användas.

Jag tror att det går att kombinera människors möjligheter till t.ex. rekreation med att man låter folk bygga och bo vid våra stränder. Det kan man göra genom att vara specifik och noggrann när man lagstiftar, inte genom att vara generella och svepande. Därför bör regeringen se över det generella strandskyddet och återkomma till riksdagen med en lag som kan skydda skyddsvärda stränder i stället för att som i dag stoppa all utveckling.

Strandskyddet måste anpassas så att det lokala näringslivet och de fastboende, som för sin verksamhet är beroende av strandnära lägen, kan uppföra anläggningar, lokaler och bostäder som de bedömer behövs för att utveckla den egna näringen och den gemensamma bygden.

Stockholm den 18 oktober 2002
Catharina Elmsäter-Svärd (m)