Propositionen lämnar dels flera frågor olösta, dels bland annat förslag som inte är riksdagsfrågor. Därtill finns förslag om ytterligare utredningar innan ett riktigt förslag kan lämnas till riksdagen. Vi har inom den motionstid som står oss till buds inte möjlighet att lämna fullödiga alternativ med det underlag som regeringen här presenterar. Vi inskränker oss därför till att ha synpunkter på vissa av de framförda förslagen och åsikterna.
Några av förslagen präglas av att centralplanering är överlägset marknadsekonomi med dess mångfald och decentraliserade beslutsfattande. Tanken på planhushållning övergavs redan för snart 60 år sedan. Anledningarna var flera. Ett par var att effektiviteten är låg och måluppfyllelsen en chimär. Den fortsatta utvecklingen i planhushållningsländerna visade att beslutet var klokt. Inte bara ekonomin utan även miljön blev lidande under planhushållningsperioden.
Att regeringen och dess samarbetspartier tror att planhushållning kommer att ge oss bättre miljö är mot denna bakgrund anmärkningsvärt, men tyvärr inte förvånansvärt.
Förslagen i föreliggande proposition kommer om de blir verklighet att leda till att svensk miljöpolitik präglas än mer av planhushållning. Detta vore olyckligt eftersom resultatet för miljön är minst sagt osäkert. Byråkrati, krångel och toppstyrning kommer att öka.
Enligt vår mening borde utgångspunkten för en förbättrad avfallshantering i stället vara konsumenterna/ förbrukarna. För att få en acceptans för en bättre avfallshantering måste det vara smidigt och bekvämt att lämna avfallet oavsett innehåll. Denna insikt saknas helt i propositionen.
Riksdagen avslår regeringens förslag till delmål under målet God bebyggd miljö i enlighet med vad i motionen anförs.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om förbränning av avfall.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om tillsyn och vägledning.
Riksdagen avslår regeringens förslag om bemyndigande vad gäller att meddela föreskrifter om krav på varors sammansättning, återanvändbarhet och återvinningsbarhet i enlighet med vad i motionen anförs.
Riksdagen avslår regeringens förslag till retursystem för dryckesförpackningar av plast och metall i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om slutförvar av kvicksilver.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om omhändertagande av rivningsavfall.
Dagens miljöpolitik präglas av besserwissermentalitet, byråkrati, regleringar och förbud. Den kompletteras därtill med höga punktskatter på produktion, ämnen eller beteenden som för dagen bedöms vara miljömässigt dåliga. I synnerhet drabbas energiproduktion och energiförbrukning. Från att ha varit ett land som haft god tillgång på billig och säker energi har utvecklingen lett till att tillgången inte längre kan garanteras och att energi har blivit en av de största skattebaserna i Sverige.
Den höga skattebelastningen och ett krångligt energiskattesystem har medfört att energiinvesteringar görs för att minska skatten snarare än för att öka effektiviteten eller förbättra miljön.
Metoden att skattebelägga allt större områden har närmast vällustigt använts i det land som redan har världens högsta skatter. Skatt på växtnäring och på avfallsdeponi är exempel. Det förstnämnda har medfört större växtnäringsläckage till omgivningen och det sistnämnda reser kompensationskrav på nya skatter på annan avfallshantering.
I propositionen påstås att högre energiskatter kompenserats med lägre inkomstskatter. Detta är en sanning med stor modifikation. Den höjning av grundavdraget (sänkning av skatten) som genomfördes i höstas träffade endas cirka hälften av svenskarna. För de övriga har de höjda energiskatterna märkbart försämrat hushållsekonomin.
Regeringen föreslår att riksdagen skall besluta om mål för hur stor del av matavfall som skall återvinnas genom biologisk behandling.
Det är självklart att livsmedel som inte konsumerats innehåller näringsämnen som tagits upp via foder och gödsel. Att det skulle vara effektivt och hygieniskt med separat hantering och hopsamling för att röta och köra ut dem till åkerjorden igen är däremot tveksamt.
I en öppen värld med en ökad handel med livsmedel kommer matavfall i allt högre grad från andra länder. Apelsinskal från Sydafrika, jordnötsskal från USA, avocadokärnor från Israel, köttben från Nya Zeeland, bananskal från Guatemala och kycklingben från Frankrike är redan idag ingredienser i matavfallet. I vilken mån svensk rötning av detta bidrar till en bättre miljö är oklart. Sjukdomsalstrande organismer oskadliggörs i bästa fall under processen medan det inte är säkert att växtskyddsmedel bryts ner vid rötning.
Den kostnadsberäkning som redovisas är ofullkomlig. Investering i fler sopkärl skulle visserligen vara nödvändig men är långt ifrån den enda kostnaden. Merarbetet i hushållen skall givetvis även det värderas. Investering i behandlingsanläggningar och driften av ett nytt system givetvis också. Om dessa kostnader sägs inget i propositionen.
Naturvårdsverket har anfört att biologisk behandling av matavfall inte är bättre än förbränning ur miljösynpunkt. Att de ändå förordar rötning beror således inte på miljöskäl utan mer på en allmän föreställning om nyttan av recirkulation.
Lika självklart som att matavfall innehåller näringsämnen, för växter och för djur, är att det innehåller energirikt brännbart material. Kol är en viktig del i organiska ämnen. Ett fullgott alternativ är således att matavfallet förbränns och energin tas till vara. Hanteringsmässigt och miljömässigt har detta alternativ klara fördelar framför biologisk behandling. Även kostnadsmässigt bör detta alternativ vara fördelaktigare, men det beror på hur energipriserna utvecklas.
Regeringens förslag till delmål bör därför inte godkännas.
Inte bara matavfall lämpar sig för förbränning och energiutvinning. Sedan reningstekniken utvecklats så att inte fler skadliga ämnen släpps ut vid sopförbränning än vid annan förbränning för energiändamål är det få hälsorisker förknippade med detta.
Att ensidigt inrikta sig på återvinning är långt ifrån en optimal resursanvändning. Såväl återvinning som förbränning har sin plats i en effektiv avfallshantering. De krav som regeringen nu aviserar skall tas in i förordningen om avfallsförbränning är till största delen omotiverade. Så bör det till exempel ligga i varje förbränningsanläggnings intresse att få så låg andel icke brännbart avfall som möjligt. Därmed bör de stå både för kontroller och incitament för så bra ”råvaror” som möjligt.
Regeringen föreslår också att en skatt på avfallsförbränning skall utredas ånyo. Detta trots att en utredning i ämnet bara för något år sedan blev klar och att ett flertal remissinstanser är negativa till att införa en skatt på förbränning. Regeringen förebär som motiv att skatt kan komma att behövas så att annan hantering av avfall kommer till stånd. Enbart detta är en kraftigt signal om att regeringen vill gynna en ineffektiv avfallshantering.
Regeringen aviserar att den avser inrätta ett råd för avfallsfrågor för att bistå Naturvårdsverket i genomförandet av avfallspolitiken.
Vi ställer oss frågande till detta. Innebörden är att regeringen inte litar på att Naturvårdsverket klarar av eller vill genomföra en politik i enlighet med riksdagens och regeringens beslut och intentioner samt att verket inte är kapabelt att klara av samråd med berörda intressenter.
En välvillig tolkning kan vara att regeringen vill framställa sig som handlingskraftig trots att den i praktiken bara inför ytterligare en byråkratisk utväxt. Om medlemmar i rådet avses arvoderas kan det i och för sig vara ett sätt att köpa lojalitet med regeringspolitiken. Detta skulle vara cyniskt i överkant. Vi hoppas att det inte är regeringens avsikt.
Regeringen anser att det behövs vägledning och kontroll för att avfallshanteringen skall fungera. Den vill också på detta sätt klargöra miljöbalkens innehåll.
Därmed erkänner den att miljöbalken inte är lyckligt utformad och borde i konsekvens med detta arbeta om den och lägga förslag till förbättrad lagstiftning som riksdagen kan ta ställning till. Som läget är i dag kommer enskilda näringsidkare i kläm när tolkningarna av lagen och därmed tillämpningen divergerar mellan olika kommuner.
Varken tillsyn eller vägledning är en fråga för riksdagen utan en fråga för ansvarig myndighet. Även här kan man misstänka att regeringen vill framstå som handlingskraftig när den i själva verket misslyckats också med att nå sina egna ambitioner.
Allvarligare är att regeringen på detta sätt vill ha klartecken att tolka lagen på sitt sätt. Detta är förbehållet domstolar i ordinarie rättsprocesser. Så bör även fortsättningsvis vara fallet.
Regeringen begär ett bemyndigande att meddela föreskrifter och krav på varors sammansättning, återanvändbarhet och återvinningsbarhet. Det sägs visserligen få gälla enbart för förpackningar om inte föreskrifterna behövs till följd av Sveriges medlemskap i EU.
Med detta vill regeringen således, utan riksdagens hörande, föreskriva hur och av vilka råvaror svensk tillverkningsindustri skall producera vilken produkt som helst. Man bör inte fästa vikt vid att brasklappen att det endast skall ske till följd av medlemskapet i EU. Är det så att EU för någon enskild produkt föreskriver visst tillverkningssätt skall föreskriften komma just från EU och konfirmeras i riksdagen. Vad regeringen här försöker göra är att på ett lättvindigt sätt skaffa sig instrument för att införa planhushållning vid all varuproduktion i Sverige. Detta är olämpligt.
Vad gäller huvudförslaget, att föreskrifterna skall gälla förpackningar, är även detta en hämsko på produktutveckling mot lättare, energisnålare och miljövänligare förpackningar, vilket bland andra Nutek framfört. Vi vänder oss mot att centralmakten lägger sig i sammansättning också av förpackningar.
Regeringens förslag bör därför avslås.
Förslaget till att det skall finnas fungerande retursystem för förpackningar av plast och metall inskränker regeringen till dryckessektorn. Förslaget är även oprecist och ofärdigt.
Tomma metallförpackningar är naturligtvis till lika stort besvär oavsett tidigare innehåll. Samma regler borde därför gälla för alla metallförpackningar.
Det är, som regeringen själv framhåller, sannolikt att en allt mindre del av dryckesförpackningarna säljs i Sverige i takt med att införselkvoterna av öl, vin och sprit från andra EU länder ökar. Ett lämpligt sätt att råd bot mot detta är att sänka de svenska alkoholskatterna. Ett retursystem som inte innefattar privatimport blir i annat fall så ofullständigt att nyttan är diskutabel.
Ur miljösynpunkt är det långt ifrån självklart att återvinning är det bästa omhändertagandet av plastförpackningar. Förbränning av dessa oljeprodukter torde vara väl så bra ur miljömässig synpunkt. Gränsdragningen mellan vad som är en plastförpackning eller inte är svår. Så kan till exempel vätskekartong klassas som pappförpackning såväl som plastförpackning. Det samma gäller för förpackningarna för de så kallade lådvinerna.
De handelshinder som ett nationellt krav på retursystem också för import innebär är ytterligare en faktor som talar mot förslaget. Regeringen har också uppmärksammat detta förhållande.
Med tanke på alla ofullkomligheter som redovisas och de tveksamheter i sak som finns borde förslaget inte lämnats i detta skick till riksdagen. Det är svårt att förstå brådskan. Problemen är inte så akuta att de inte förtjänar en grundlig analys och utredning innan regeringen lägger förslag om ny lagstiftning.
Kvicksilver förekommer i många föreningar. Mycket farliga är organiska kvicksilverföreningar som tas upp av levande organismer. Det är emellertid inte lämpligt att behandla alla kvicksilverrester på samma sätt. I Sverige finns kvicksilver förutom i gruvindustrins avfallsslam och SAKAB:s insamlade produkter, i kloralkaliindustrins elektrolytiska process i form av metalliskt rent kvicksilver. Detta rena metalliska kvicksilver går utmärkt att använda som råvara för fortsatt bruk. Det är därtill förknippat med mindre risker för omgivningen än ny framställning av ren metall. De svenska reglerna är åtminstone än så länge unika varför kvicksilver kommer att användas i andra länder en lång tid framöver.
I dag finns inte någon känd teknik för att genomföra förslaget till djupförvaring av metalliskt kvicksilver på det sätt som föreslås. Kostnaderna är därför okända men sannolikt mycket höga. En bedömning är att kostnaderna för kloralkaliindustrin kan överstiga en halv miljard kronor.
Då Sverige inför särskilt höga krav på verksamheter som arbetar i internationell konkurrens riskeras fortlevnaden av dessa. En sak är anpassning vad gäller ökade kostnader som inte belastar andra konkurrerande företag. Detta bör beaktas när det gäller vem som skall betala investering och drift av till exempel särskild avfallshantering. Problemet är generellt. Enligt vår mening skall det övervägas att staten skall stå för dessa kostnader när svenska särregler orsakar avsevärda kostnadsnackdelar för svensk produktion, i synnerhet om inte ett mervärde kan tas ut i högre priser.
Även med detta förslag aviserar regeringen att den tänker skriva ett par myndigheter på näsan för att de inte klarar sina uppgifter. Naturligtvis är det allvarligt att lagstiftning som genomdrivits är så svår att tolka att det krävs regeringsingripande för ta fram vägledning hur den skall tolkas.
Beror problemen på otydlig lagstiftning är det korrekta förfaringssättet att komma med förslag till ny lagstiftning som riksdagen kan ta ställning till. Beror problemen på bristande kompetens hos myndigheterna har regeringen medel att åtgärda detta, antingen genom regleringsbrev eller genom att vidta personförändringar i myndigheternas ledning.
|
Stockholm den 3 juni 2003 |
|
|
Catharina Elmsäter-Svärd (m) |
|
|
Lars Lindblad (m) |
Bengt-Anders Johansson (m) |
|
Cecilia Widegren (m) |
Jan-Evert Rådhström (m) |
|
Anders G Högmark (m) |
Ola Sundell (m) |
|
Jeppe Johnsson (m) |