Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om fortsatt torskfiske i Östersjön.
Regeringen har efter överenskommelse med Miljöpartiet antagit en handlingslinje gentemot EU som skulle möjliggöra ett genomförande av ett ensidigt svenskt förbud mot torskfiske i Östersjön. Agerandet motiveras av miljöskäl. Det är ett icke adekvat skäl.
EU har som förhandlingspart å medlemsländernas vägnar, där som bekant även Sverige ingår som medlem, förhandlat fram en fiskekvot vad gäller Östersjön, som är baserad på av biologerna anvisade ramarna. Enligt experternas syn utgår kvotbestämningen från den biologiska produktionsförmågan för torsk som finns i Östersjön. Enligt samma källor har reproduktionsförmågan ökat de senaste åren för torsk i Östersjön. Däremot har andra åtgärder föreslagits i samverkan med fiskets organisationer som garanterar ett långsiktigt hållbart nyttjande av torsken för framtiden, åtgärder främst riktade mot ett rovfiske på torsk.
Ett ensidigt svenskt torskfiskestopp skulle bli ineffektivt och få dramatiska konsekvenser för fiskenäringen framförallt det nära kustfisket. För landets fiskare som helhet skulle det innebära ett inkomstbortfall för fisket på 400 miljoner kronor per år i första ledet. Till det kommer alla som indirekt är sysselsatta av torskfisket.
På Öland finns 103 licensierade fiskare. Mer än 90 % av dessa är helt beroende av torskfisket. Med besättningar skulle ca 150 personer bli direkt berörda av ett ensidigt svenskt stopp.
Det finns två större uppköpare på ön. Dessa två köper torsk för ca 50 miljoner kronor av fiskare som landar sina fångster på Öland. Det finns även ett tiotal mindre rökerier som även tar hand om en del fångster som har stor betydelse för fiskerinäringen.
Två transportföretag fraktar fisken till andra uppköpare. Även de mindre fiskföretagen levererar ut en del av sina produkter till butiker när man har berett och färdigställt sina specialiteter.
Två av hamnarna är privatägda. Dessa två hamnar omsätter ca 400 000 kr om året i form av hamnavgifter, isförsäljning och övrig hamnservice åt fiskenäringen. Det finns också redskapshandlare som har en stor del av sin utkomst från torskfisket.
Av den ovannämnda beskrivningen framgår att fisket genererar en rad sysselsättningar och inkomster vid sidan av själva fisket som ligger runt en faktor 3 i förhållande till själva näringen. Således berörs runt 400 personer bara på Öland av ett ensidigt svenskt torskfiskestopp. Torskens värde i förstahandsledet ger totalt inkomster på mellan 70 och 100 miljoner kronor. Det är ett fullständigt orimligt beslut och ger effekter som skulle slå ut en hel viktig näring för landet för överskådlig tid.
Jordbruksdepartementets beräkningar för ett helt onödigt och ineffektivt stopp ligger idag på ca 1,6 miljarder kronor med de ersättningar som då krävs för att kompensera fiskarna för inkomstbortfallet. För Ölands del uppgår den summan till runt 100 miljoner kronor. Öland är då bara en del av Kalmar läns kust och en ännu mindre del av hela Sveriges kust.
Ett ensidigt svenskt stopp skulle dessutom bli ineffektivt i den meningen att andra nationer oavsett om de tilldelades den svenska kvoten eller inte okontrollerat skulle fiska upp en stor del av den s.k. sparade svenska torskkvoten.
Sammanfattningsvis kan anföras:
Torskbeståndet i Östersjön är ansträngt, men inte nära kollaps.
Grundorsaken är minskad salthalt i vattnet, rekryteringen fungerar i Bornholmsdjupet.
Fisketrycket ska hela tiden anpassas till detta genom fleråriga förvaltningsplaner.
ACFM/ICES, den samlade biologiska expertisen, har utarbetat en förvaltningsplan, som innehåller andra åtgärder för att lösa problemen med minskat totalt uttag i Östersjön (TAC), selektiva torsktrålar, större garnmaskor, ökat minimimått, stängda lekområden och sommarfredning.
Ytterligare åtgärder är att gemensamt arbeta för att kontrollen av att alla länder runt Östersjön respekterar sina tilldelade kvoter.
Ett ensidigt svenskt stopp blir ineffektivt, sett från torskfiskets synvinkel, och en basnäring som skapar värde till samhället slås ut till ingen nytta.
De beräknade kostnaderna för ett stopp om 1,6 miljarder kronor/år kan användas till något betydligt bättre än att lösa ut en näring som fungerar och är självgående i dag utan subventioner.
En sammanfattning av situationen ger inte skäl för annat än fortsatt miljöarbete i kombination med ett fortsatt uthålligt och anpassat torskfiske i Östersjön. Att införa ett ensidigt torskfiskestopp från svensk sida från och med 2003, utan vetenskapliga rekommendationer, konsekvensanalyser för näring, samhälle, kustsamhällen, andra branscher och enskilda människor samt dessutom med troligt resultat att torsken fiskas upp av andra länder, är en helt absurd tanke som bör avvisas av riksdagen.
|
Stockholm den 16 oktober 2002 |
|
|
Agne Hansson (c) |