Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om förändringar i strandskyddet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om tillsättandet av en parlamentarisk utredning om strandskyddet.
De regler om strandskydd som finns stadgade i miljöbalken fyller många gånger en viktig funktion i att bevara den möjlighet att bada och idka friluftsliv inom strandområden som allmänheten har enligt allemansrätten. Strandskyddet kan även, särskilt i tätbefolkade områden, ha betydelse för djur- och växtliv. Men Sverige är ett stort land där befolkningen är ojämnt fördelad över landet.
Miljöbalken har inneburit en skärpning av strandskyddet så att det blivit ett av de största hindren för regional utveckling. Den skärpning av reglerna som kom i mitten av 90-talet innebärande att hänsynen till djur- och växtlivet togs in i regelverket har fullföljts genom miljöbalken, som i princip satt stopp för byggnation utmed alla vattendrag, stora som små, över hela landet. Reglerna och därmed gällande praxis belastas idag av betydande rester av gammalt förmynderi från 1970-talet då det generella strandskyddsförbudet tillkom.
Inlandskommunerna har de senaste åren tappat ytterligare i folkmängd och attraktivitet, vilket har fått många att klaga till regeringen och kräva lättnader i strandskyddsreglerna.
Naturvårdsverket lämnade i april 2002 en rapport (2185) om strandskyddet. Rapporten grundade sig på ett regeringsuppdrag som bl a innebar att man skulle se över om inte strandskyddet skulle kunna göras mer flexibelt. Det kunde behöva skärpas i tätortsnära områden med högt bebyggelsetryck, men också lättas på i glesbygdsområden med lågt bebyggelsetryck i syfte att underlätta regional utveckling. Verkets förslag är enligt min mening inte tillräckligt långtgående för att ge de nödvändiga regionala förutsättningarna för utveckling.
En lättnad av strandskyddet behövs inte bara i ren glesbygd. Exempelvis bör många bruksorter i Mellansverige med vikande befolkningstal omfattas av lättnaderna. Utgångspunkten bör därför snarare vara bebyggelsetrycket och inte var vattendragen är belägna. Överhuvudtaget kan man fråga sig om inte konstruktionen med det generella förbudet att bygga vid stränderna nu är moget för en översyn.
Det svenska strandskyddet härstammar från mitten av förra seklet. Då, i början av femtiotalet, fanns en ohämmad utbyggnad av stränder i storstädernas närhet till nackdel för det rörliga friluftslivet. Strandskyddet är nära förknippat med allemansrätten. Rätten att ta sig fram utmed stränderna samt åar och bäckar är djupt förankrat i folksjälen. Denna rätt skall vi självfallet slå vakt om. Frågan är dock om en liberalare strandskyddslagstiftning är ett hot mot allemansrätten. Det är inte min mening. I majoriteten av Sveriges kommuner framstår detta syfte med strandskyddet som närmast innehållslös. Kan det göra annat när endast ett fåtal procent av stränderna i inlandet är ianspråktagna för bebyggelse. Vid kusterna och i närheten av storstäderna är situationen annorlunda och där kan finnas anledning att bevaka allmänhetens rättigheter. Dessa områden är dock få och utgör endast en liten del av det totala strandskyddet i Sverige. Allemansrätten som argument för ett bibehållande av strandskyddet är på de flesta håll svagt.
Det uppenbara behovet av ett starkt strandskydd som kan finnas t ex i Stockholms skärgård eller på västkusten är inte lika uppenbart i andra mer glesbefolkade delar av landet. I vissa fall kan till och med strandskyddet vara ett hinder för en önskvärd utveckling av landsbygden. Därför finns det anledning att överväga om inte reglerna rörande strandskydd bör utvecklas så att de blir mer flexibla utifrån regionala och lokala behov och förutsättningar.
Vi anser att det är ett omyndigförklarande av kommunerna att se strandskyddet som ett statligt intresse. Eftersom kommunerna har ansvar för planering och byggande måste man ges full rätt att besluta även om strandskydd. Länsstyrelsen som regionalt organ bör ta över Naturvårdsverkets roll genom möjlighet att överklaga kommunens beslut till domstol. Naturvårdsverkets roll kan reduceras till en rätt att föra upp prejudicerande strandskyddsärenden till Miljööverdomstolen. Vad som ovan sagts om ett förändrat strandskydd bör ges regeringen till känna.
Behovet av en reformerad strandskyddslagstiftning är, som jag påtalat i motionen, stort. Det är dessutom bråttom. Vi tycker inte att Naturvårdsverkets utredning ger tillräckligt underlag för att göra de förändringar som är nödvändiga. Därför bör en parlamentarisk utredning tillsättas med direktiv att presentera förslag i enlighet med vad vi anfört i motionen. Vad som ovan sagts om en parlamentarisk utredning bör ges regeringen till känna.
|
Stockholm den 16 oktober 2002 |
|
|
Kenneth Johansson (c) |
Birgitta Carlsson (c) |