Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige i EU skall hävda subsidiaritetsprincipen när det gäller jakt- och rovdjurspolitiken.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att avskaffa de nationella miniminivåerna och etappmålen för arterna björn, varg och lo.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om regionala och lokala beslut om jakt.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om nödvärnsjakt.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om skyddsjakt eller reglerad licensjakt på varg.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ersättning för rovdjursskador.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om jakt på skadedjur som exempelvis korp och skarv.
De stora rovdjuren måste ha plats för att leva i Sverige. Men det är viktigt att rovdjursstammarna utvecklas på ett sådant sätt att inte människors rätt att bo och verka på landsbygden äventyras. Rovdjurspolitiken måste få beslutas nationellt, regionalt och lokalt. Förhållandena inom olika EU-länder är allt för olika för att man skall kunna ha en gemensam rovdjurspolitik. Särskilt skiljer sig Finland och Sverige från de övriga EU-länderna. I art- och habitatdirektivet (art 2) anges att hänsyn skall tas till regionala och lokala särdrag. Motsvarande anges i fågeldirektivet. Då det finns ett utrymme att hävda nationella särdrag inom jaktens och rovdjurspolitikens område bör Sverige göra detta.
Även den nationella nivån är för stor för att tillgodose de regionala skillnader som finns i ett avlångt land som Sverige. Därför bör nationella miniminivåer och etappmål avskaffas för arterna björn, varg och lo. Nationella mål blir svåra att hantera när det uppstår lokala problem som måste lösas trots att de nationella målen inte är uppnådda. Lokalt kan det förekomma att tamdjur blir rivna i stor omfattning på grund av antingen stor lokal förekomst av någon rovdjursart eller att något enstaka rovdjur fått smak på tamdjurskött. Lokala och regionala myndigheter bör därför få fatta beslut om skyddsjakt eller andra åtgärder när lokala problem uppstår.
Det måste finnas en möjlighet att få skjuta rovdjur som vållar problem för ägare av tamdjur. Det är helt enkelt oacceptabelt att ha en lagstiftning som tvingar djurägare att overksamma stå och se hur exempelvis en varg eller lo river deras tamboskap. I en sådan situation måste djurägaren få ingripa. Denne bör även ha rätt att förfölja och skjuta ett rovdjur direkt efter det att det gått till angrepp mot ett tamdjur.
På flera håll i landet har vargstammen vuxit sig så stark att den utgör ett direkt hot mot lokalbefolkningens möjligheter att leva ett normalt liv. Därför bör det införas en möjlighet till skyddsjakt eller reglerad licensjakt på varg. Det förekommer att rovdjur får ett felaktigt beteende och rör sig bland bebyggelse och människor. I sådana fall bör länsstyrelserna kunna besluta om att djuren får avlivas. Det kan även vara fråga om om inte de åtgärder som vidtagits för att skydda rovdjur ibland bidrar till att ändra deras beteende och göra dem till ett hot för ortsbefolkningen. Jag tänker närmast på förbudet att lägga ut åtel för björn, vilket kan ha lett till att björnen i stället söker sig till soptunnor för att hitta föda.
Alla skador på tamdjur som orsakas av rovdjur bör ersättas, även de som drabbar exempelvis jakthundar och hästar. En hobbybiodlare som får sina kupor förstörda av björn skall också kunna kräva ersättning för skadorna som uppstår. Även personskador skall kunna ersättas. Den man som blev riven av en björn i Grundsjö, Dorotea när han arbetade på sitt älgtorn och som fått men för livet borde rimligtvis ha fått ersättning från staten för sina skador. För dem som valt att leva och bo på landsbygden ter det sig allt mer absurt att rovdjurens liv värderas högre än tamboskapen, ja, till och med högre än människoliv.
Efter EU-inträdet har det blivit betydligt svårare att få tillstånd att jaga skadedjur som exempelvis korp och skarv. Dessa fåglar är på intet vis hotade i Sverige. Tvärt om förekommer de i allt för riklig mängd på vissa håll. En möjlighet att fatta regionala och lokala beslut om jakten på dessa skadedjur vore därför önskvärd. Detta är ytterligare ett skäl till att Sverige bör hävda subsidiaritetsprincipen när det gäller jakt- och rovdjurspolitiken.
|
Stockholm den 16 oktober 2002 |
|
|
Ulla Löfgren (m) |
Jan-Evert Rådhström (m) |