Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om decentralisering av beslut beträffande strandskyddet till kommunal nivå.
Glesbygden ska försöka överleva av egen kraft uttrycker många som bor, arbetar eller driver företag i tillväxtkommuner i Sverige. Deras infrastruktur beträffande vägar, IT, järnväg, flyg och sjötransporter är ofta välordnade och väl fungerande. Infrastrukturen är byggd av staten i första hand och kommunen ibland. Åtkomligheten är god, samhällsservicen fungerar vad gäller skola, vård och omsorg. Bebyggelsen i tillväxtområdena är ofta mycket sjönära, och därmed är värdestegringen på investeringarna goda för både privata bostadshus och kommersiella byggnader.
I Sveriges gles/landsbygd är djur och natur vid vatten och skog den tillgång som kan vara lockbete för att få etableringar och arbetstillfällen. Möjligheten att i dessa kommuner få utnyttja sin natur enligt den egna kommunens kommunfullmäktige (de folkvalda) eller den lokala byggnadsnämndens bedömning är mycket begränsade, och beslutsfattandet ligger långt bort från de berörda. Detta är odemokratiskt och bör omgående förändras.
Beslut om strandskydd, skoter/vandringsleder och liknade ärenden måste delegeras ner på lokal nivå. Många kommuner i Värmland skulle då förbättra sin egen skattekraft och överlevnadsförmåga om beslutsnivån inom byggnadsområdet (PBL) flyttades ner från Naturvårdsverket eller länsstyrelsen i de i motionen framförda ärendena.
Strandskyddet är det viktigaste och det är bråttom. Generella metertal från vattendrag får inte gälla i hela Sverige. Det är obegripligt för markägare som tror på äganderätten samt för valda kommunala politiker som kämpar för sin glesbygdskommuns överlevnad efter förtroendet man fått av innevånarna i val att inte själva få bestämma i strandskyddsärenden.
|
Stockholm den 16 oktober 2002 |
|
|
Runar Patriksson (fp) |