Riksdagen avslår proposition 2002/03:41 vad gäller föreskrifter för fiskevård och för fiskets bedrivande.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om uppgiftslämning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om yrkesfiskarlicens.
I propositionen föreslås att det i fiskerilagen inte bara skall finnas föreskrifter om fiskevård utan även om hur fisket skall bedrivas. Därtill föreslås att uppgiftsskyldigheten utökas så att i princip allt fiske som sker för försäljning skall rapporteras oavsett om man innehar yrkesfiskarlicens eller inte.
Myndigheterna skall ges ökad möjlighet att kontrollera båtar och lokaler där fisk hanteras, vid behov skall polis vara behjälplig. Slutligen föreslås att straffmaximun höjs för brott mot fiskerilagen.
Blir propositionens förslag verklighet tas ett steg mot ytterligare detaljkontroller och ökat myndighetsinflytande över fiskenäringen. Vi anser att detta vore olyckligt och inte till gagn vare sig för näringen, konsumenterna eller fiskebeståndet.
I nuvarande lagstiftning finns möjlighet att ge föreskrifter för fiskevård utmed kusten och i de stora sjöarna. Förslaget innebär att föreskrifter om fiskevård skall utökas till att kunna gälla alla vatten om regeringen så anser. Därtill skall föreskrifter kunna ges för fiskets bedrivande. Regeringens motiv för förslaget är bland annat att fisken skall vara färsk när den landas och att skapa bättre förutsättningar för industrin.
När det gäller fiskare som regelmässigt söker sälja undermålig vara torde marknaden själv reglera detta. Det bör inte ligga i någons intresse att till exempel köpa rutten fisk. Försäljningen från en sådan källa upphör med stor sannolikhet utan myndighetsföreskrifter.
Att genom myndighetsföreskrifter ge industrin jämnare varutillförsel är ett flagrant ingrepp i marknadsmekanismerna. Finns det behov av att öka tillförseln av varor under någon del av året är ett effektivt medel att höja priserna på produkterna under denna tid. Detta förfarande har med framgång tillämpats av mejeriindustrin under ett flertal decennier. Rent principiellt skiljer sig inte fiskberedningsindustrin från mejeriindustrin, även om det är svårare att kontrollera fångster av vilda bestånd än farmade produkter.
Denna skillnad gör det än mer olämpligt att genom myndighetsföreskrifter söka reglera fångsterna.
Inte heller torde föreskrifter annat än kortsiktigt gynna fiskebestånden. Det har visat sig att det säkraste sättet att klara hotade naturresurser är att någon eller några kan tillgodogöra sig det ekonomiska utbytet av dem. Däremot har förbud och regleringar i bästa fall endast kortsiktiga positiva effekter. I värsta fall inga alls.
Riksdagen bör därför avslå propositionen i dessa delar.
Det föreslås också att uppgiftsskyldigheten skall utökas till att omfatta också inte licensierade yrkesfiskare i den mån fisk fångas med avsikt att säljas. Avsikten sägs vara att skaffa sig en bättre bild av hur mycket fisk som fångas eller – med regeringens benämning – resursuttaget.
I dag omfattas yrkesfiskare av denna långt gående uppgiftsskyldighet. Skyldigheten gäller utöver den ekonomiska redovisningsplikt som varje näringsidkare har.
Som ett kontrollinstrument för uttaget av fisk kan den emellertid fylla sitt syfte. Det är i princip att jämställa med kontrollerad jakt av vilt från land. Med detta för ögonen är det också rimligt att en utvidgning av uppgiftsskyldigheten sker. Då är det orimligt att skyldigheten regleras efter licensinnehav i stället för efter försålda kvantiteter.
Vi kan därför i princip bifalla förslaget med förbehåll att gränsen för skyldighet sätts vid rimliga volymer vilket i princip inte bör understiga de som dagens licensierade fiskare landar.
Det är ett steg i rätt riktning att yrkesfiskarlicens skall kunna utfärdas för visst fiske. En sådan åtgärd bör kunna underlätta småskaligt fiske. Denna licensgivning får emellertid inte leda till att konkurrensen mellan fiskare begränsas.
För att ytterligare underlätta för den kustnära fiskenäringen bör vid licensgivning också kunna övervägas att räkna in omsättningen från vidareförädling av fisket. Vi tänker då till exempel på sådan verksamhet som fiskrökning och försäljning både vid egen servering och direkt till konsument.
|
Stockholm den 19 februari 2003 |
|
|
Catharina Elmsäter-Svärd (m) |
|
|
Lars Lindblad (m) |
Bengt-Anders Johansson (m) |
|
Cecilia Widegren (m) |
Jan-Evert Rådhström (m) |
|
Anders G Högmark (m) |
Ola Sundell (m) |
|
Jeppe Johnsson (m) |