Riksdagen begär att regeringen skyndsamt återkommer med förslag i syfte att möjliggöra ett inteckningssystem för egendom uppförd på ofri grund.
Tusentals svenska medborgare hyr eller arrenderar idag mark på vilken de uppfört ett eget hus. Markuthyrare är oftast kommuner, landsting, kyrkan, bolag, fideikommiss, stiftelser eller rent av privatpersoner.
Enligt jordabalken skall arrendeavtalet omfatta minst fem år i taget. Vid tvist om arrendets storlek fastställs arrendet ytterst av Arrendenämnden. Detta sker efter en prövning av vad motsvarande arrenden vid den tidpunkten kostar. Bostadsarrendet motsvarar därmed i princip det aktuella marknadsvärdet på marken. Möjligheterna för markägaren att säga upp arrendet regleras av jordabalkens 10 §.
Det innebär att arrende är en relativt trygg upplåtelseform med starkt lagstiftningsskydd för både markägare och arrendatorer. Däremot innebär den en betydande svårighet för arrendatorn att finansiera sitt hus, då det inte finns inteckningsmöjlighet. I vart fall blir räntesatsen betydligt högre än vad inteckningsbarhet skulle medföra.
Med tanke på den lagstiftning som i övrigt gäller för arrenden och för den rättspraxis som utvecklats på området borde det inte vara svårt att skapa ett fungerande och stabilt inteckningssystem som tillgodoser den boendes behov av pantställande och långivarnas behov av säkerhet.
Ett sådant inteckningssystem skulle hjälpa många som inte förfogar över vare sig stora egna disponibla medel eller inteckningsbara tillgångar. Det skulle innebära att många personer med normala inkomster i främst överhettade storstadsområden skulle ha råd att skaffa eget hus eller fritidshus med rimligare kostnader som följd.
|
Stockholm den 18 oktober 2002 |
|
|
Kenth Högström (s) |