Riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning med uppdraget att ta fram förslag som syftar till att ge barn som växer upp i familjehem en stödperson enligt vad i motionen anförs.1
Riksdagen begär att regeringen låter utreda möjligheten att jämställa fosterbarns rätt till försörjning med biologiska barns i enlighet med 7 kap. 1 § föräldrabalken.
1 Yrkande 1 hänvisat till SoU.
FN:s konvention om barnets rättigheter är en av flera FN‑konventioner om mänskliga rättigheter. Denna konvention kan beskrivas som ett etiskt grunddokument som sammanfattar världssamfundets syn på och samlade hållning till barn.
Genom att ratificera barnkonventionen har Sverige tagit på sig en internationell, folkrättslig förpliktelse att följa konventionens bestämmelser. Domstolar och myndigheter är inte bundna att tillämpa konventionens bestämmelser som om de vore svensk lag. Om svensk lag strider mot konventionens bestämmelser är det regeringens skyldighet att ändra svenska bestämmelser så att de stämmer överens med barnkonventionen.
Barnkonventionens artikel 12 om barnets rätt att komma till tals ger uttryck för konventionens syn på barn som aktiva, reflekterande individer som ska kunna påverka sin egen livssituation. Av artikel 12:2 framgår det att den egna nationens lag kan bestämma hur ett barn ska höras och att barnet kan komma till tals antingen direkt, genom ställföreträdare eller lämpligt organ. Det är viktigt att det är barnets egna åsikter som kommer fram och inte vad till exempel en förälder eller socialsekreterare anser.
När samhället griper in i ett barns privatliv är det för att ge barnet ett bättre livsaltenativ. Socialtjänsten har ett stort ansvar för att barn växer upp under trygga förhållanden och ska ge barnen det skydd och stöd de behöver. Under de senaste decennierna har det förebyggande sociala arbetet utvecklats betydligt. När en placering ändå blir nödvändig är förhållandena för barnet mycket allvarliga. Under år 1999 fanns 13 000 barn i samhällsvård. Hälften av de barn som placeras när de är yngre än fyra år tillbringar en stor del av sin uppväxt i familjehem. Det är stora svårigheter att få fram statistik på hur många gånger dessa barn måste byta familjehem under sin uppväxt. Att byta hemmiljö kan innebära att barnets eget nätverk av syskon, lekkamrater, skolkamrater, grannar och släktingar bryts och byts ut ett flertal gånger.
Barn som har det så svårt i sina familjer att de inte kan bo hos någon av sina föräldrar är mycket utsatta barn. Deras liv finns i en värld som är helt olik den barndom de allra flesta barn har. Barnen behöver någon som delar dess historia.
Alla barn har behov av vuxna de kan lita på och kontinuitet i sina kontakter med andra människor. Många barnboksförfattare har fångat detta behov hos barn som känner sig ensamma och utsatta. Astrid Lindgren har gjort det i flera böcker. Hon ger till exempel Rasmus i ”Rasmus på luffen” Oskar. Oskar ser Rasmus, lyssnar på honom. I ”Emil i Lönneberga” får Emil Alfred som vuxenkompis. I andra böcker skapas fantasi- eller låtsaskompisar, som Karlsson på taket. Tove Janson har i sin bok ”Det osynliga barnet” skapat Tooticki som hjälper Ninni att få bo hos muminfamiljen. Barn kan också skapa en låtsasmormor eller -farfar för att ha en nära förtrogen hela barndomen. För att barnet ska ha någon som lyssnar och gör att barnet känner trygghet och utvecklas behövs dessa personer som alltid finns till hands.
Jag anser att barnet som placerats i familjehem ska få tillgång till en egen stödperson som hon eller han kan ha kontinuerlig kontakt med. En person som följer barnet oavsett om barnet tvingas bryta sina egna nätverk p.g.a. att hon eller han byter familj, skola eller dagis.
Alla barn kan inte få en familj för livet, men de skulle kunna få en vän för livet. Denne person ska ha kunskaper om barns normala utveckling och erfarenhet av att vara med barn och ungdom. Sådana personer finns till exempel inom barnomsorg, skola, som fritidsledare inom idrott och kultur och ledare inom andra barn- och ungdomsverksamheter. Om barnet får tillgång till en sådan stödperson i samband med att en familjeplacering planeras första gången har stödpersonen möjlighet att under hela barnets uppväxt få ta del av barnets upplevelser, erfarenheter och utveckling. Utgångspunkten ska hela tiden vara barnets bästa.
I regeringens proposition 1998/99:33, ”Särskild företrädare för barn”, kapitel 8. Författnings- kommentarer beskrivs förslaget till lag om särskild företrädare för barn. Principen för förordnandet, företrädarens roll och status stämmer väl med de intentioner som finns i denna motion.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
För många fosterbarn är tankarna på den annalkande 18-årsdagen och vad som ska komma därefter en källa till stor oro. Det hittillsvarande arbetet vid utslussning från tillvaron i fosterhemmet till ett liv på egen hand lämnar mycket övrigt att önska. Vi behöver åstadkomma förbättringar här.
Detta är ett citat från ett gemensamt möte den 31 mars 1998 mellan representanter från RFFR, FACO, N’buff, FR och FSF, d.v.s. föräldrarnas, fosterhemmens, barnens och socionomernas föreningar på fosterbarnsområdet. Vid detta möte prioriterade man fem punkter som man ansåg vara de viktigaste för att utveckla fosterbarnsvården i landet. Två punkter gäller stödet till barnen och tiden efter 18 års ålder.
I betänkande SOU 2000:77, kapitel, 7.6 ”Unga som lämnar vården vid 18 år eller senare har rätt att få stöd” beskrivs ingående hur ungas livssituation gestaltar sig efter att en längre tid ha varit placerade i fosterhem. De kan helt ha förlorat kontakten med sin ursprungsfamilj. Dessa ungdomar har sämre skolunderbyggnad och svårare att komma in på arbetsmarknaden än andra ungdomar. I flera länder finns program, regler och lagar till stöd för dessa ungdomar. I Danmark ges möjlighet att vistas i familjehem till 22 års ålder, Norge har ett liknande system. I Sverige har de har ej rätt till familjehemsplacering utan hänvisas till socialtjänsten för att få ekonomiskt stöd till uppehälle. I 7 kap. föräldrabalken regleras föräldrars underhållsskyldighet. Den upphör vi 18 års ålder. Men om barnet går i skolan vid denna tidpunkt eller återupptar skolgången innan barnet fyllt 19 år är föräldrarna underhållsskyldiga så länge skolgången pågår, dock längst till dess barnet fyller 21 år.
Då samhället påtagit sig föräldraansvaret och skyldigheten ska även de ha samma försörjningsansvar som övriga föräldrar. Familjehemsplacerade ungdomar bör därför ha samma ekonomiska rättigheter som sina jämnåriga kamrater. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Elanders Gotab, Stockholm 2002
|
Stockholm den 21 oktober 2002 |
|
|
Gunilla Wahlén (v) |