Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att en lagstiftning mot könsdiskriminerande reklam ånyo måste övervägas.
De flesta av oss vänder oss mot könsdiskriminerande reklam. Trots flera försök till lagstiftning och marknadens egna sanerande åtgärder framställs framförallt kvinnor, men också män, fortfarande på ett könskonserverande och kränkande sätt. En konservativ syn på sexuella relationer och på maktordningen mellan kvinnor och män lever vidare i 4-färgstryck parallellt med jämställdhetsarbetet. En lag mot könsdiskriminerande reklam skulle kunna hävda kvinnors och mäns kroppsliga integritet och få en normerande funktion. Naturligtvis påskyndas jämställdhetsutvecklingen om det från politiskt håll tydligt arbetas för att motverka den strida strömmen av dubbla budskap i frågan.
Reklamen regleras i marknadsföringslagen. Ändå är det alltid tryckfriheten som åberopas när en lagstiftning mot könsdiskriminering kommer på tal. De demokratiska fri- och rättigheterna används som huvudargument för att behålla rätten att diskriminera.
En skärpning av marknadsföringslagen skulle kunna vara en väg att gå. En annan vore att bygga vidare på redan befintlig lagstiftning i brottsbalken där det finns förbud mot diskriminering på grund av ras, hudfärg, ursprung och trosbekännelse. Att tillföra kön och reklamprodukter bland kriterierna kan vara en möjlighet.
I brist på lagstiftning är etiken överlämnad till reklambranschens egen organisation (Näringslivets etiska råd mot könsdiskriminerande reklam). Detta råd har givetvis en viktig funktion men tycks ändå inte ha lyckats uppnå den självsanering och kvalitetshöjning i reklamen som var tänkt. Arbetet kring att utforma en lagstiftning måste därför åter aktualiseras.
|
Stockholm den 21 oktober 2002 |
|
|
Ulla Wester (s) |
|
|
Inger Segelström (s) |
Anne Ludvigsson (s) |
|
Carina Ohlsson (s) |
Christin Nilsson (s) |
|
Eva Arvidsson (s) |
Siw Wittgren-Ahl (s) |
|
Lena Sandlin-Hedman (s) |