Riksdagen begär att regeringen verkar för att vigselförrättare och registreringsförrättare inte görs till ett gemensamt uppdrag enligt vad i motionen anförs.
Äktenskapsförrättning och partnerskapsförrättning är två helt skilda företeelser. Såväl kyrkliga som borgerliga vigselförrättare kan av samvetsskäl finna det oförenligt med sin övertygelse att också vara partnerskapsförrättare.
Antalet partnerskapsförrättningar är i förhållande till vigselförrättningar mycket ringa. Dessutom tycks antalet partnerskapsförrättare redan nu vara väl tillgodosett. I genomsnitt utför partnerskapsförrättare mindre än en förrättning per år. Det finns alltså inte skäl att ha en ordning som tvingar den som vill vara borgerlig vigselförrättare att också vara partnerskapsförrättare.
I 2001/02:LU8 anger utskottet att regeringen med anledning av ett tillkännagivande från riksdagen år 1999 gett länsstyrelserna i uppdrag att undersöka tillgången till registreringsförrättare i respektive län och vid behov på lämpligt sätt verka för att vigselförrättare och registreringsförrättare görs till ett gemensamt uppdrag. Utskottet utgick från att regeringen skulle återkomma till riksdagen i dessa frågor.
Kristdemokraterna menar att regeringen i regleringsbrevet till länsstyrelserna ska verka för att vigselförrättare och registreringsförrättare inte görs till ett gemensamt uppdrag.
|
Stockholm den 22 oktober 2002 |
|
|
Yvonne Andersson (kd) |
|
|
Ingemar Vänerlöv (kd) |
Ingvar Svensson (kd) |
|
Tuve Skånberg (kd) |
Ragnwi Marcelind (kd) |
|
Peter Althin (kd) |