Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en utredning av s.k. arenarättigheter för evenemang där det i dag inte finns en upphovsrätt, t.ex. idrottsevenemang.
Den som går på t ex ett idrottsevenemang och betalar sin entrébiljett kan samtidigt ta med sig sin videokamera. Tekniskt kan kameran kopplas till mobiltelefon och sända över bilderna till en webbsida. Teoretiskt kan vem som helst alltså direktsända idrottsevenemanget direkt på en hemsida. Det finns ingen immaterialrätt som förhindrar detta. Den som däremot gör samma sak i samband med en teaterföreställning begår ett brott mot upphovsrätten.
Debatten som följde på EG-direktivet och regeringens proposition angående den s k TV-listan fokuserade på TV-bolags sändningsrättigheter och hur dessa utnyttjas. Denna debatt koncentrerades i stor utsträckning på arrangörens ställning och sändningsrättigheterna. I debatten nämndes både äganderätt och upphovsrätt. Detta område behandlades inte i regeringens proposition.
Läget är följande: Olika föreningar eller sammanslutningar som t ex idrottsklubbar eller idrottsförbund kan inte hävda någon äganderätt (upphovsrätt) till s k sändningsrätter. Den existerar nämligen inte i svensk lagstiftning. När t.ex. Fotbollförbundet säljer TV-rättigheter så är det faktiskt ett slags fiktiv rättighet man säljer. Vad det i praktiken handlar om är den rätt, som tillkommer ägaren till en idrottsanläggning eller arrangören vid ett evenemang, att ta ut en högre inträdesavgift för ett sändande TV-bolag. Det är först när ett TV-bolag gjort en upptagning som upphovsrätten inträder och då är det TV-bolaget som får upphovsrätten.
Det finns alltså ingen generell äganderätt till händelseförlopp eller dagshändelser. Idag finns ingen skyddslagstiftning för t ex arrangörer av idrottsevenemang. Arrangören har visserligen rätten till arenan där evenemanget sker men informationen kring det som sker under evenemanget är inte skyddat i upphovsrättslig mening. Enligt vår mening bör denna frågeställning belysas i en utredning, som dock inte avser ett generellt evenemangsskydd utan fokuserar på den situation där sändningsrättigheter kan vara aktuella för försäljning.
Det är intressant att notera att lagutskottet i tidigare avslag på motion i detta ämne hävdat att det inte finns några bärande skäl för att göra denna utredning. Principfrågan aktualiserades som tidigare nämnts i samband med TV-listedebatten och betydande kritik framfördes om att den innehöll en rätt eller en möjlighet att ta ifrån innehavare av rättigheter dessa och ge dem till någon annan. Den principfrågan är tungt vägande och ett bärande skäl. Det finns för att instämma med en talare i TV-listedebatten uppenbarligen mycket att göra innan vi har ett skydd för rättigheter såsom äganderätten och rätten till de egna evenemangen.
Så kallade arenarättigheter finns i vissa andra länder. Det kan vara befogat att utreda möjligheterna av att införa liknande rättigheter i Sverige. Behovet av en sådan utredning bör ges regeringen till känna.
|
Stockholm den 22 oktober 2002 |
|
|
Ingemar Vänerlöv (kd) |
|
|
Yvonne Andersson (kd) |
Ingvar Svensson (kd) |
|
Tuve Skånberg (kd) |
Ragnwi Marcelind (kd) |
|
Peter Althin (kd) |