Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en lagstiftning som reglerar franchiseverksamheten i Sverige.
Många nybildade företag är franchiseföretag. Verksamheten regleras genom avtal mellan parterna som kan synas jämställda, men sådan är inte verkligheten. Franchisegivarna är i regel stora företag medan de flesta franchisetagarna är ensamföretagare utan egentliga kunskaper om företagande.
Det finns ingen lagstiftning som reglerar franchising och skyddar den svagare parten som förhållandet är i de flesta andra liknande situationer. De avtal som träffas mellan franchisegivaren och franchisetagaren kännetecknas oftast av en stark ensidighet, för att inte säga utnyttjande av den svagare parten, vilket klart framgår av de undersökningar som redovisas i Franchiseutredningens betänkande ”Franchising – ett förslag till lag om franchising” (SOU 1987:17).
Europarådet antog redan 1992 med anledning av en rapport utarbetad av riksdagsledamoten Stig Gustafsson (s) en rekommendation där medlemsregeringarna anmodades att införa och harmonisera lagstiftning om franchising samt i avvaktan på en lag verka för etiska regler. Sverige har hittills alltid sett till att leva upp till Europarådets rekommendationer och bör så göra även nu. Europarådets European Committee on Legal Co-operation (CDCJ) har även påmint medlemsstaterna om 1992 års beslut.
Det kan betonas att franchising rätt använd är en företagsform som är väl lämpad för den som utan alltför stor kapitalinsats vill bli egen företagare.
Ett grundläggande problem som förknippas med franchising är som redan framhållits, att de avtal som träffas mellan franchisegivaren och franchisetagaren ofta är ensidigt utformade till franchisetagarens nackdel. I flera länder har man därför infört lagstiftning som skyddar franchisetagaren, bland annat i USA.
Även i svensk lagstiftning finns regler till skydd för part som har en beroendeställning, t.ex. kommissionärer och agenter. En franchisetagare har en beroendeställning som väl är jämförbar med dessa grupper. Mot denna bakgrund bör den utsatta grupp av småföretagare som en franchisetagare är, få ett minimiskydd i lagstiftning. Följande uppräkning kan tjäna som en utgångspunkt för lagstiftningsåtgärder:
En särskild förhandlingsrätt för franchisetagare kombinerad med ett föreningsrättsskydd.
Informationsskyldighet för franchisegivaren. Här kan det modellförslag som UNIDROIT utarbetat tjäna som förebild. Informationsskyldigheten bör främst ta sikte på franchisegivarens ekonomiska situation och kompetens. Vidare bör denna skyldighet gälla franchisegivarens koncept i sin helhet och hans åtaganden beträffande marknadsföring av produkten eller tjänsten som utbildning och fortbildning av franchisetagaren.
Regler för uppsägning av franchiseavtal samt ekonomisk kompensation och inlösningsregler i samband med uppsägningen.
Konkurrensklausuler, jfr lagen om handelsagentur.
Konsumentskydd. Informationsskyldighet om att en viss verksamhet bedrivs i form av franchising, t.ex. genom en skylt i franchisetagarens säljställe samt i annonser och marknadsföring.
Skiljeklausuler. Franchiseavtal innehåller alltid en skiljeklausul. En sådan bestämmelse innebär att en franchisetagare i allmänhet har svårt och i många fall inte kan göra sin rätt gällande på grund av de höga kostnader som är förknippade med en sådan bestämmelse. Ett minimikrav i detta avseende är att franchisegivaren – den starkaste parten i avtalet – skall betala hela eller den större delen av skiljekostnaderna, vilket redan förekommer i vissa avtalsförhållanden.
Inom svenska Franchiseföreningen finns en etisk nämnd som har till uppgift att verka för god affärssed i självsanerande syfte.
Nämndens beslut saknar emellertid bindande verkan. Nämnden kan nämligen varken avgöra bevisfrågor eller döma till någon påföljd i form av skadestånd eller liknande vid brott mot de etiska reglerna. Detta innebär att när parterna åberopar visst bevismaterial tar nämnden aldrig ställning till om en franchisegivare exempelvis agerat i strid mot vad som överenskommits mellan franchisegivaren och franchisetagaren.
|
Stockholm den 16 oktober 2002 |
|
|
Lena Sandlin-Hedman (s) |
Carin Lundberg (s) |