Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ökad forskning kring whiplashskador angående skadornas uppkomst och behandlingsmetoder.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att tiden för utredning av trafikskadeärenden bör kortas ned.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att medicinska bedömningar skall göras av läkare som står under Socialstyrelsens och Ansvarsnämndens tillsyn.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om sakkunnigläkarens beroendeställning som tjänsteman alternativt konsult för sin uppdragsgivare, Försäkringsbolagen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om behovet av att medicinska bedömningar skall göras efter medicinsk och beprövad erfarenhet, samt moralisk.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att rättsskyddsbeloppet höjs till 300 000 kr och att det värdesäkras gentemot prisbasbeloppet.
1 Yrkande 1 hänvisat till UbU.
2 Yrkandena 3 och 5 hänvisade till SoU.
Antalet skadade i trafikolyckor ökar för varje år och mycket märkbar är ökningen av pisksnärtskador, s.k. whiplashskador. Bara under de senaste två decennierna har whiplashskadorna mer än fördubblats. Enligt trafikforskare så finns också risken för att antalet whiplashskadade kan komma att öka ännu mer.
Med hänvisning till de stora konsekvenserna som trafikskadorna överlag medför såväl för den enskilde individen som för samhället så krävs det ökad forskning speciellt kring whiplashskadorna, deras uppkomst samt forskning för bättre behandlingsmetoder och hur vi på bästa sätt ska kunna förebygga pisksnärtskadorna. Detta bör ges regeringen tillkänna.
Ett stort problem idag är att kunna bevisa de osynliga skadorna, framför allt nackskador och där s.k. pisksnärtskada/whiplashskada anses föreligga. Skadan syns inte men finns där och kan leda till att hela livssituationen förändras för den skadade. Många trafikskadade blir friska inom ett år medan andra får försöka att leva med de dagliga besvären. För dem med bestående men har kontakten med försäkringsbolagen blivit en långdragen historia, ofta utan att den skadade kunnat nå en acceptabel slutförlikning. Eftersom många skadade har fått bestående men och inte haft förmåga att fortsätta förvärvsarbeta som tidigare så är det naturligt att den skadade utgått från att ekonomisk kompensation ska kunna erhållas. Tyvärr har utredningsprocessen och tiden för hantering av ärendena visat sig kunna pågå i många år utan att den skadade nått någon framgång. Förhoppningar om att individens skada ska bedömas på medicinska skäl har inte heller alltid säkerställts. Tiden för utredning av trafikskadeärenden bör kortas ned. Detta ges regeringen tillkänna.
Eftersom de flesta av dessa nackskador är osynliga försätter det den skadade i en svår situation gentemot sjukvården och försäkringsbolagen. Bevisbördan ligger idag hos den trafikskadade för att kunna få ersättning från försäkringsbolagen. Trafikskadade hamnar i underläge med dagens system eftersom de oftast bara har en läkare som företräder dem medan försäkringsbolagen kan koppla in flera specialister och de kan samstämmigt intyga till bolagens fördel.
Det övertag som försäkringsbolagen har idag över den trafikskadade medför att den skadade har ytterst små möjligheter att driva en domstolsprocess. Den skadelidandes rättssäkerhet kan därför starkt ifrågasättas. Får verkligen den skadelidande den opartiska bedömning som förespeglas av bolagen?
För att öka rättssäkerheten så behöver försäkringsläkarna ställas under tillsyn. Det är viktigt att både försäkringsläkare och behandlande läkare omfattas av samma medicinska och moraliska krav samt etiska regler. Därför ska medicinska bedömningar ske av läkare som står under Socialstyrelsens och Ansvarsnämndens tillsyn. Detta bör ges regeringen tillkänna.
Skall försäkringsbolagens läkare framställas som läkare av bolagen så skall de också göra sina uppdrag som läkare och följa de regler och rekommendationer som en läkare skall göra. Vidare borde kompletterande läkarutlåtanden vara en naturlig del av en bedömning av en sakkunnigläkare.
En försäkringsläkare för ett försäkringsbolag är idag endast rådgivande åt bolagets handläggare. Det är försäkringsbolagens handläggare – aldrig försäkringsläkarna – som fattar alla formella beslut om ersättning. Men blir det en domstolsprocess så är det sakkunnigläkaren och inte handläggaren som för bolagens talan.
När en sakkunnigläkare gör sin bedömning och sedan skriver sina utlåtanden följer de inte Socialstyrelsens bestämmelser om hur ett läkarutlåtande skall utformas. En sakkunnigläkare behöver inte heller följa ”medicinsk och beprövad erfarenhet” när de gör sina bedömningar – då de inte gör sina bedömningar som läkare. Detta bör ges regeringen tillkänna.
En sakkunnigläkare som arbetar för ett försäkringsbolag gör det som en tjänsteman antingen med ett anställningsförhållande eller på uppdrag som konsult. En sakkunnigläkare som arbetar åt bolagen står utom insyn eller granskning från utomstående part. Ett viktigt påpekande är att en sakkunnigläkare inte gör sina uppdrag som läkare när de gör sina bedömningar. Däremot är den behandlande läkaren i sin tjänsteställning ställd under Socialstyrelsens tillsyn. Enligt bestämmelser så anses inte sakkunnigläkare agera som läkare förrän en behandlingskontakt har uppstått.
Försäkringsläkarna och branschen i övrigt menar att de inte vill träffa patienten för att det kan påverka deras objektivitet och att de skulle påverkas när de gör sina bedömningar. Vid varje annan skada ex. på bilar och hus så besiktigas skadorna innan försäkringsbolagen fattar beslut. När människor skadas fattas besluten utan att fysisk kontakt med den skadade har skett! Dessa bestämmelser är en stor svaghet och brist i det svenska systemet som missgynnar de skadade.
Under de senaste åren har det framkommit att sakkunnigläkarna gör miljoninkomster per år på sina uppdrag för försäkringsbolagen. Det har också framkommit att några läkare inte ägnar mer än knappt fyra minuter per fall, några minuter per patient som blir avgörande för den skadelidandes framtid. Försäkringsbolagen beviljar dessutom allt mera sällan juridisk hjälp för den skadelidande. Rätten till ombud finns inte längre utan det är försäkringsbolagens egen välvilja som avgör om ersättning ska lämnas för ett ombud.
Den behandlande läkaren står under Socialstyrelsens och Ansvarsnämndens tillsyn. Dessa läkare skall följa de regler och den etik som alla läkare måste göra. De skall hela tiden arbeta med vetskap om att all deras behandling, medicinering och intygsskrivande kan komma att granskas om läkaren gör några fel. Dessa läkare får inte intyga något som de efter noggrann prövning inte kan styrka, enligt de regler som stiftats av Svenska Läkaresällskapet. Den behandlande läkaren skall kunna stå till svars för alla sina bedömningar inför Socialstyrelsen och senare ev. för tingsrätt osv. Den behandlande läkaren gör sina medicinska bedömningar inom ramen för sin yrkesverksamhet och bolagens läkare gör sina bedömningar oftast vid sidan av sin yrkesverksamhet. Detta bör ges regeringen tillkänna.
Dagens situation för de trafikskadade är oacceptabel. Speciella svårigheter möter dem med bestående skador som inte syns. Med hänvisning till dem som ovan redovisats så måste sakkunnigläkarna kunna ställas under samma medicinska, moraliska samt etiska krav som den behandlande läkaren. Om bolagens läkare skulle följa de krav som ställs inom ramen för en yrkesverksam läkare så skulle rättssäkerheten stärkas betydligt för de skadelidande. Föremål för sakkunnigläkarnas bedömningar är utbetalning av bolagens egna pengar. Därför bör sakkunnigläkarnas beroendesituation uppmärksammas.
Dagens låga rättsskyddsbelopp behöver höjas för att stärka de trafikskadades situation. Idag har de flesta inte råd att gå till domstol efter en tvist med försäkringsbolaget. Rättsskyddet är idag 75 000 kronor för nästan alla försäkringsbolag. Det är samma summa som bolagen värderade rättsskyddet till år 1985. Rättsskyddet följer därmed inte den kostnadsutveckling som varit för att anlita en advokat, den kostnaden har tredubblats. Ur rättssäkerhetssynpunkt är det viktigt att kunna få sin sak prövad i domstol, beloppet bör därför höjas till 300 000 kronor.
|
Stockholm den 21 oktober 2002 |
|
|
Viviann Gerdin (c) |