Det är inom EU som säkerhetskraven – standarderna – på olika produkter bestäms. Men allt oftare blir konsumenternas intressen överkörda i säkerhetsarbetet. Alla aktörer som kan betala får nämligen delta. Det gör att industrisidan kan mobilisera deltagare och därmed blockera konsumentsidans krav. Säkerhetstänkandet hamnar därför alltmer i underläge i standardiseringsarbetet. En orsak är att konsumentsidan i de flesta EU-länder lider brist på resurser, både ekonomiska och personella. En annan orsak är att själva systemet gynnar industrin.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändringar för att öka konsumentinflytandet i den internationella produktstandardiseringen.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till fler möjligheter för konsumentrepresentanter i Sverige att delta i produktstandardiseringen.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändringar för att förmå de nationella och internationella standardiseringsorganen att ta hänsyn till obalansen mellan olika parter i standardiseringen av varor och produkter.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändringar för att uppmärksamma EG-kommissionen på obalanserna i partssammansättningen av standardiseringskommittéer.
Standardiseringen har under 1990-talet ökat väsentligt i omfattning. Det beror dels på EU:s ”Nya-metoden”-direktiv, dels på den ökande världshandeln. Tyvärr har de senaste årens utveckling visat att samtidigt som behovet av standardiseringar och revideringar av standarder ökat så har myndigheternas resurser i detta avseende minskat.
Standardiseringar är viktiga för näringslivet och handeln eftersom det förenklar den internationella handeln samtidigt som det leder till en successiv avreglering av en mängd försvårande myndighetsföreskrifter. ”Nya-metoden”-direktiven (drygt 20 st) ger standardiseringen en helt ny och i det närmaste legal roll. EU:s nya allmänna produktsäkerhetsdirektiv närmar sig detta synsätt genom att överensstämmelse med en standard ger presumtion om överensstämmelse med direktivets grundkrav på begreppet säker produkt. Trots att revideringen av produktsäkerhetsdirektivet ännu inte är avslutad har EG-kommissionen utarbetat drygt 10 nya mandat (uppdrag) till CEN innebärande nya och angelägna standardiseringsuppgifter inom konsumentområdet. Fler sådana mandat kommer att lämnas under de närmaste åren.
Standardiseringen är den metod EG-kommissionen valt för att på enklast möjliga sätt harmonisera medlemsstaternas regler för hälsa, säkerhet och miljö. Men de regelsystem, som omger standardiseringen är inte anpassade för att skydda konsumenterna.
”Nya-metoden”-direktiven och därmed standardiseringen innebär en omfattande avreglering. De europeiska myndigheternas möjlighet att själva bestämma över vilka säkerhetsregler som skall gälla är därmed väsentligt reducerad även om de deltar i den europeiska standardiseringen. För att framtagna standarder skall kunna återspegla samhällets behov av rimliga krav på bl a hälsa, miljö och säkerhet krävs dock att olika parter regelmässigt deltar i standardiseringsprocessen. Så har också skett tidigare, men myndigheternas medverkan blir alltmer ovanlig. Alla aktörer som kan betala får nämligen delta. Det gör att industrisidan kan mobilisera deltagare och därmed blockera konsumentsidans krav. Konsumentsidan i de flesta EU-länder lider brist på resurser, både ekonomiska och personella. I många standardiseringskommittéer för enskilda produkter sitter det därför, till nästan 100 procent, personer från producentleden – aktörer som inte alltid är så intresserade av att göra kostsamma förändringar av sina produkter.
När konsumentsidan lägger fram krav, som företagen anser för höga, kan industrin lätt rösta ner dem genom att sätta in fler av sina egna företrädare. Och har konsumenternas representanter väl blivit nerröstade nationellt är de förhindrade att föra fram sin egen ståndpunkt vid den slutliga omröstningen på Europanivå. Produktsäkerheten när det gäller barn kan visa allvaret. I Europa har företagen lyckats blockera ett beslut om barnsäkerhetsspärr på cigarettändare. Barncyklar är ett annat exempel. I Sverige anser vi att fotbroms är ett måste på barncyklar. Det är dock ett krav som industrins företrädare i de flesta EU-länder är kallsinniga till. Detta trots att handbroms är en ren dödsfälla för bl.a. småflickor. Hälften av alla 4–5-åriga flickor har helt enkelt inte den handstyrka som krävs för att kunna använda handbroms. Vi ser med fasa på utvecklingen om industrin även i den här frågan vinner en kommande omröstning.
Vi måste få balans i alla kommittéer som arbetar med standardisering. Ingen sida bör kunna köpa sig till röster – och beslut. Myndigheter som har tillsyn över lagar som gäller barns liv och hälsa bör ha sista ordet när det gäller att avgöra om säkerhetskraven uppfyller intentionerna i EU-direktiven.
Sverige har länge varit ett föregångsland för säkerhet. Idag tvingas vi konstatera att det blir allt svårare att verka för säkra produkter. Ordningen är oacceptabel. Målet måste vara att svenska och europeiska konsumenter ska kunna lita på de varor som Europas öppna marknad erbjuder. För ett litet land som Sverige med förhållandevis höga ambitioner vad gäller bl.a. hälsa och säkerhet är det mycket angeläget dels att de experter som finns inom olika områden verkligen kan vara med och påverka utvecklingen av olika standarder, dels att standardiseringsprocesserna omges av ett regelsystem som underlättar och förutsätter ett deltagande av många olika parter i samhället.
|
Stockholm den 22 oktober 2002 |
|
|
Ingegerd Saarinen (mp) |