Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om friköp av historiska arrenden.
Den 30 november 1989 fattade Sveriges riksdag med stor majoritet det historiska beslutet att avskaffa den förmodligen sista kvarlevan från det gamla feodalsamhället genom att medge jordbruksarrendatorer rätt att friköpa sina gårdar vid s k historiska arrenden. I sin motivering för beslutet skriver lagutskottet (bet. 1989/90:LU6) bl.a.:
Enligt utskottets mening måste de krav på en friköpsrätt vid historiska arrenden som framförts under årens lopp ses mot bakgrund av att det i dag saknas generella regler som ger en jordbruksarrendator rätt till ersättning för de investeringar som gjorts på arrendestället. – – – Det värde som arrendegårdarna representerar för jordägarna har således till stor del skapats genom det arbete som arrendatorerna och deras släkt utfört och de ekonomiska uppoffringar som de gjort. Det är därför inte svårförståeligt att arrendatorerna önskar att genom en friköpsrätt få trygghet för att de gjorda investeringarna i framtiden kommer dem och deras familjer till gagn. – – – För alla jordbruksarrendatorer gäller generellt sett att de – i den mån annat inte avtalats med jordägaren – själva får svara för investeringarna och för hela riskkapitalet och därmed bära den totala företagsekonomiska risken för växtodling och djurhållning.
Lagutskottets yttrande sammanfattar i ett nötskal hela problematiken. Arrendebönder som i generationer bebyggt, bebott och brukat sina gårdar under adelns s k fideikommisser lever fortfarande i någon sorts livegenskap. Och detta missförhållande består fortfarande tretton år efter ovannämnda riksdagsbeslut.
Friköpsfrågan för den berörda befolkningsgruppen är en medborgarrättslig angelägenhet och en samhällsfråga mer än en arrendefråga. I århundraden har befolkningen under historiska arrenden varit bestulen rätten att äga sin jord. De har tvingats till flera hundra årliga hoveridagsverken, körslor och avgifter till adliga slottsherrar. De som inte orkade med blev vräkta från hem och jord, som de i generationer brukat. De fortfarande i flera avseenden livegna torparna till de kvarvarande godsen har i vissa fall genom sina dagsverken och arrendeavgifter i själva verket betalat arrendestället ett oändligt antal gånger.
Den rättshistoriska bakgrunden är i korthet den att kronan på 1700-talet och även tidigare till frälsemän, adel och institutioner förlänade, sålde eller mot gentjänster upplät rätten till beskattning av bondejorden i betydande landområden. Systemet innebar ett rent husbondevälde med kontroll över befolkningen – en stat i staten som sträckt sig in i vår tid. Befolkningens möjligheter till frigörelse och oberoende har bl a blockerats av instiftandet av fideikommiss i adelsätternas hand, vilket innebär att egendomen inte får avyttras. Ännu finns exempel på att 1700-talets privilegiesamhälle alltjämt utgör juridiskt hinder för arrendatorernas rätt till friköp vid ej avvecklade fideikommiss.
1990 års arrendekommitté (SOU 1991:85) följde upp 1989 års riksdagsbeslut genom att enhälligt förorda en friköpslag som skulle omfatta bönder under adeln, kyrkan, domänverket samt universiteten. Grunden för den föreslagna inlösenrätten kan i korthet beskrivas så, att i ett fall där arrendestället i generationer bebotts och brukats av arrendatorer tillhörande samma släkt har arrendatorerna och deras familjer fått mycket starka såväl ekonomiska som personliga bindningar till arrendestället, medan motsvarande bindningar typiskt sett är betydligt svagare för jordägarsidan, varför förhållandena på brukarsidan motiverar att den nuvarande arrendatorn ges rätt att få nyttjanderätten omvandlad till äganderätt. Utredningen slog bl a också fast att marknadsvärde skall erläggas och att friköp inte får ske om det av särskilda skäl skulle vara oskäligt mot jordägaren.
Trots 1989 riksdagsbeslut och klara förord för friköpsrätt från arrendekommittén har någon sådan fortfarande inte införts. Efter att riksdagen under hela 90-talet fram till 1998/99 års riksmöte avstyrkt nya motioner med krav på friköpsrätt beslutade riksdagen i mars 1999 i ett tillkännagivande till regeringen att frågan om friköp på nytt borde utredas. Regeringskansliet gav våren 2000 rådmannen Krister Maxedius i uppdrag att utreda frågan om historiska arrenden. Denne entledigades dock senare på egen begäran från uppdraget, som övertagits av rådmannen Ylva Norling Jönsson, Malmö tingsrätt. Enligt riksdagens betänkande 2001/02:LU15 skulle uppdraget redovisats i augusti 2002 men så har inte skett.
Det finns anledning att rikta stark kritik mot denna utdragna utredningsprocess mot bakgrund av frågans vikt för berörd befolkningsgrupp och den redan tidigare oacceptabla tidsutdräkten med att förverkliga riksdagsbeslut.
Att avskaffa den sista resten av ett feodalt system är ett led i en politik för ökad social och ekonomisk rättvisa och ett fullgörande av samhällets främsta plikt att se till att medborgarna i alla delar av landet ges en rätt till självständighet och frigörelse från ett tidsfrämmande förmynderi. En lag om friköpsrätt för jordbrukarbefolkningen under de historiskt betingade beskattningssystemen kränker ingen enskild äganderätt till någon jord som någon ägare aktivt brukat, bebott eller är beroende av för sin utkomst.
Det historiska arrendejordägarsystemet, särskilt under fideikommissen, har också på ett närmast förödande sätt hämmat landsbygdens utveckling. Det har bromsat rationalisering och företagsutveckling och är därför till nackdel även för konsumenterna och samhällsekonomin i stort. Under senare år har i inte ringa utsträckning också förekommit indragning av åkermark till storgodsen från arrendeställen även med välutrustade ekonomibyggnader i det uppenbara syftet att komma i åtnjutande av EU-bidrag.
Troligen övertygade om att friköpsfrågan en gång för alla avförts från den politiska dagordningen och möjligheten att påverka genom demokratiska beslut i Sveriges riksdag har jordägarna på flera håll chockhöjt arrendeavgifterna. Krav om både 50 % och 100 % höjning av arrendeavgifterna har förekommit. Arrendetvister sysselsätter arrendenämnder och fastighetsdomstol i inte ringa omfattning.
Det gäller nu för Sveriges folkvalda riksdag att en gång för alla göra upp med sitt förflutna från tiden före ståndsriksdagens avskaffande 1866. Som exempel på att man faktiskt kan göra upp med ett anakronistiskt system kan nämnas den ålderdomliga formen av besittningsrätt benämnd Stadgad åborätt och landgille. (Se prop. 1998/99:38 ”Staten och trossamfunden” s. 236–247) Dessa jordar (s. 241) övergår till brukarna utan avgift. Förvisso ersätter staten kyrkan i de fall det begärs och styrks för marken. Steget till frälseböndernas jord är inte långt. De värden arrendegårdarna representerar har till övervägande del skapats genom arrendatorernas i generationer nedlagda arbete. För övrigt ägde befolkningen i byarna sin jord och sina hus långt innan kyrkan, kronan och adeln började sin dragkamp om beskattningsrätten över bondejorden. ”Historiskt arrende” är ytterst en följd av överhetens spel om beskattningsrätten i gången tid.
Befolkningen i byar och hela bygder som utan egen förskyllan hamnat under frälse jordnatur måste få samma rätt till enskilt ägande till sin jord som andra. Rätten till enskilt ägande är en av grundstenarna för rättsordningen i ett fritt samhälle och ett väsentligt värn för den enskildes frihet och ekonomiska välfärd.
Många unga som vill ta över efter sina föräldrar känner olust att gå in i ett system de anser höra det förgångna till. De har växt upp och utbildat sig till lantbrukare under en tid med vetskap om riksdagens klara ställningstagande 1989, om att friköpsrätt skulle genomföras. Om riksdagen utsläcker deras hopp om rätt till friköp, så skulle detta också utsläcka deras framtidstro.
Såväl sociala som medborgarrättsliga och politiska skäl talar fortfarande starkt för införande av laglig rätt till friköp av historiska arrenden. I detta sammanhang finns det anledning att påpeka att de feodalt grundade fideikommissen i Danmark och övriga nordiska länder kunnat avlösas genom lagar som inneburit självständighet för jordbruksbefolkningen. Riksdagen måste enligt vår uppfattning nu genom ett uttalande påskynda det utredningsarbete som mot bakgrund av utredningsuppdragets begränsade räckvidd och förekomsten av ett omfattande material från tidigare utredningar redan borde ha varit avslutat.
|
Stockholm den 21 oktober 2002 |
|
|
Ronny Olander (s) |
Christer Adelsbo (s) |