Ersättning för ideell skada

1 Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen beslutar att i lagtexten precisera den anhörigkrets som omfattas av rätten till ersättning för kostnader.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ersättning för sorg och saknad.

2 Kostnader för anhöriga

Av skadeståndslagens 5 kap. 1 § första punkten framgår att skadelidandes rätt till skadestånd i skälig omfattning även skall avse kompensation till den som står honom eller henne särskilt nära. Därmed ersätts anhörigas inkomstförluster och kostnader vid sjukbesök hos den skadade, liksom anhörigas kostnader för omvårdnad.

Den personkrets som kan anses stå den skadelidande nära preciseras dock inte. Regeringen angav i proposition 2000/01:68 Ersättning för ideell skada att detta inte skulle medge en nyanserad bedömning i det enskilda fallet. Vi anser tvärtom att lagstiftarens syfte bör klargöras i lagtexten, enär det ändå är den i praxis erkända närståendekretsen som menas (make, registrerad partner, sambo, barn och föräldrar). I annat fall riskerar regeln att bli svårtillämpad vid den praktiska skaderegleringen.

Vi hemställer att nämnda paragraf skall kompletteras med en bestämmelse innebärande att ersättning för kostnader skall utgå till make, registrerad partner, sambo, barn och föräldrar.

3 Ersättning för sorg och saknad

När skadeståndslagen kompletterades avseende ideell skada infördes ingen rätt till ersättning till anhörig för sorg och saknad då en person uppsåtligen bragts om livet genom brott.

Ett antal remissinstanser uttalade sig i fråga om möjligheten till denna typ av ersättning. Några instanser avstyrkte förslaget, med hänvisning dels till de administrativa svårigheterna, dels till att saknad är något oersättligt och att det oersättliga bör bäras av den enskilde själv.

Vi har förståelse för tanken att livets villkor innebär att vissa förluster inte går att ersätta och att det skulle kunna te sig ”oestetiskt” att betala för en människas sorgearbete. Det finns dock enligt vår mening goda argument för att införa en regel vilken berättigar till ersättning för sorg och saknad då en nära anhörig dödats.

Ett antal remissinstanser, däribland Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet, Brottsoffermyndigheten, Patientskadenämnden och Försäkringsjuridiska föreningen, förordade att en ersättningspost för sorg och saknad skulle införas i svensk rätt. Fakultetsnämnden ansåg att den ordning som regeringen vid tidpunkten förordade inte är den lämpligaste. Den regel om ersättning för psykisk chock som förordades kräver att den efterlevande till en uppsåtligen dödad person har att medicinskt bevisa sin personskada. En ersättningsform med en ren ideell ersättning till de efterlevande blir i längden enklare att administrera än en ordning där läkarutlåtanden om de efterlevandes psykiska status krävs; dessutom kan man motivera ersättningen rent ekonomiskt med att skadevållaren inte skall tjäna på att den skadelidande avlider – om hon i stället överlevt hade nämligen ideell ersättning utgått till henne.

Den som uppsåtligen berövar en annan person livet skadar även den dödades familj. Det går aldrig att ekonomiskt ersätta den smärta som följer av att ha förlorat en livskamrat genom brott. Däremot vore en ordning med ersättning för sorg och saknad en skarp markering från samhällets sida för den eller de efterlevande. Genom den speciella ersättningsposten inskärps gärningens betydelse för offrets närstående hos gärningsmannen.

En regel om ersättning för sorg och saknad till efterlevande med anledning av att en närstående har dödats genom våldsbrott bör införas i skadeståndslagen. En sådan ersättning skulle också innebära att svensk skadeståndsrätt ytterligare harmoniseras med stora delar av övriga Europas.

Ersättning kan utgå med ett schablonmässigt bestämt belopp och utan omfattande eller tidsödande utredning. Ersättningsberättigade skall vara efterlevande make, minderåriga barn samt föräldrar till barn under 18 år.

Argumentet att en sådan ersättningsregel skulle utgöra en principiell nyhet i svensk rätt kan lämnas utan avseende. Förändringar i lagstiftning föranleds ofta av internationella jämförelser, skiftningar i det allmänna rättsmedvetandet och analyser av samhälleliga behov. Rädsla för det nya bör inte få stå i vägen för överväganden om förändringar och förbättringar inom svensk lagstiftning.

Stockholm den 21 oktober 2002
Inger René (m)
Bertil Kjellberg (m)	Henrik von Sydow (m)
Hillevi Engström (m)	Nils Fredrik Aurelius (m)
Henrik S Järrel (m)