Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av en översyn av regelverket för vigselförrättare som är lagfaren domare i tingsrätt eller av länsstyrelsen förordnats som vigselförrättare.
Enligt 4 kap. 3 § äktenskapsbalken är behörig vigselförrättare präst i svenska kyrkan, präst eller annan befattningshavare i ett annat trossamfund som förordnats om rätt att förrätta vigsel, lagfaren domare i tingsrätt eller någon som länsstyrelsen förordnat till vigselförrättare.
Det är många som vill ha uppdraget som vigselförrättare men länsstyrelserna förordnar bara så många som svarar mot det behov som finns. Enligt praxis avslås ansökningar som gäller enstaka vigsel eftersom lagen inte anses ge utrymme för förordnande för enstaka vigslar.
Av förordning 1987:1019 framgår att vigsel som förrättas av domare eller särskilt förordnad vigselförrättare ger rätt till ersättning med 110 kronor för varje vigsel. Dessutom får man 30 kronor för varje vigsel, utöver den första, som förrättas samma dag. Dessa belopp täcker troligen inte de kostnader som vigselförrättaren har för sitt uppdrag. Att förrätta en vigsel fordrar givetvis en hel del förarbete såsom kontakter med brudparet, telefonsamtal, administration och annan planering.
Det är mer vanligt med icke-kyrkliga vigslar än tidigare. Behovet av att se över systemet med vigselförrättare, framför allt vad gäller ersättningsfrågan, är därför stort för att samhället ska kunna möta ett ökande önskemål vad gäller vigselförrättare.
|
Stockholm den 16 oktober 2002 |
|
|
Carina Hägg (s) |