Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring i marknadsföringslagen (1995:450) om s.k. oönskad reklam enligt vad i motionen anförs.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att låta en utredning föreslå en ändring av den ”opt-out”-lösning, som riksdagen fattat beslut om.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ett nationellt spärregister snarast bör upprättas om yrkandena 1 och 2 inte vinner gehör.
Jag upprepar mina hemställanspunkter i denna motion, om en omprövning av ett i mitt tycke felaktigt beslut om att tillåta obeställd e-postreklam. Jag hoppas därmed att riksdagen kan komma till ett nytt övervägande om den s.k. opt-in lösning som är att föredra och att regeringen lägger förslag på en sådan lösning. Utvecklingen har visat det som Konsumentverket också konstaterar, nämligen att ”det i dagsläget inte är möjligt att inrätta ett effektivt spärregister, som i längden har konsumenternas förtroende”.
Annan reklam som sitter på bussar, annonspelare m.m. är dyr för annonsören och hjälper till att finansiera kollektivtrafik m.m., medan obeställd e-postreklam nästan inte kostar annonsören någonting, men däremot belastar mottagaren på flera sätt.
Vår tid har kommit att alltmer präglas av den nya tidens teknik. IT-eran väller in över oss, och inom många områden har vi svårt att värja oss mot sådant vi inte önskar ha.
Den nya tekniken har gett oss mycket, och vi kan nu nå hela världen på några sekunder genom bl.a. Internet. Vi kommunicerar med hela världen, och det är förvisso en framgång.
Tillgängligheten genom elektroniken är både på gott och ont. Informationen fullständigt flödar över oss, både sådan vi vill ha och sådan vi helst vill slippa.
En företeelse som har dykt upp i den elektroniska posten är s.k. spam. Spam är ett amerikanskt uttryck för oönskad reklam. I USA är spam ett stort problem, och det tenderar att bli ett stort problem även i Sverige.
Inom Internettekniken finns det inga gränser och heller inga lagar, vilket gör att tekniken utnyttjas också för en mängd icke önskvärda syften. Ett av dessa icke önskvärda syften är just spam.
Regeringen föreslog i proposition 1999/2000:40 en s.k. opt-out-lösning som innebär att konsumenten själv aktivt måste säga nej till reklam via e-posten. Förslaget vann gehör i och med att betänkande 1999/2000:LU13 antogs av riksdagen. Denna lösning förutsätter att det upprättas ett nationellt spärregister för marknadsföring med hjälp av elektronisk post, dit man anmäler att man inte vill ha en viss typ av reklam.
Oanade följder av detta förslag kan komma att utkristallisera sig. En sådan här opt-out-lösning kan faktiskt sättas ur spel, eftersom den som skickar spamet kan förfalska sin adress, och därmed fungerar inte en opt-out.
Denna sorts lag har prövats i USA med dåligt resultat, enligt följande exempel: Om en person har anmält att man inte vill ha en viss sorts reklam, så skickas nästa gång en snarlik reklam. Ett exempel är pornografiska utskick, där man anmäler att man inte vill ha bilder på nakna kvinnor t.ex. Därefter skickas det istället bilder på barn, från en annan adress, som inte är spärrad.
Vid en opt-out läggs ansvaret på konsumenten att själv säga nej och också att ta reda på hur man gör detta, vilket också förutsätter att det föreslagna nationella spärregistret är upprättat. En kategorisering av opt-out begränsar verkan i motsats till en allmän lösning.
Vid en opt-in, som en utredning föreslog, läggs ansvaret på företagen, som måste övertyga kunden om att säga ja till att få reklam. Opt-in bygger alltså på att konsumenten aktivt säger ja och medvetet ger sitt samtycke.
Aktörer på Internet har ofta erbjudit en e-postadress, som uppfattas som modern och annorlunda, i utbyte mot att konsumenten tar emot reklam. Att det kommer att skickas elektronisk reklam är många gånger uttryckt i finstilt text. När en person väl har svarat ja och tryckt på knappen ”accept”, så är det sedan omöjligt att göra något, utan spamen börjar välla in.
En opt-in-lösning vore att föredra och därför föreslås att lagen ändras på denna punkt.
Oönskad reklam, spam via e-post, kan komma i en stor mängd från företag eller privatpersoner. I USA kallas det för spaming, när någon fullständigt bombarderas med e-post i form av reklam.
Spam tar tid att ladda ner och belastar även i vissa fall användarens lagerutrymme för e-post. I de fall där användaren betalar för sin Internetförbindelse, antingen genom telefonräkningen eller per megabyte, innebär de extra reklambreven en ökad kostnad för mottagaren.
I praktiken betyder detta att mottagaren får betala för att få reklam i sin e-postbrevlåda, något som borde vara helt oacceptabelt. I fallet med faxreklam bekostar mottagaren papperet som reklamen trycks på, och detta borde också vara helt oacceptabelt.
Motionärerna föreslår därför en lagstiftning som gör all obeställd reklam på mottagarens bekostnad olaglig. Det intressanta med ett sådant förslag är att man angriper det hela generellt.
Internetleverantören kan spärra konton. Även om adressen är förfalskad, kan en leverantör hitta maskinen som har sänt reklamen. Skilda Internetleverantörer har olika policy. De tillåter t.ex. inte pornografi på hemsidorna eller så vill de inte ha obeställd reklam. Idag spärrar Internetleverantörer, såsom Telia, Telenordia, Tele-2 och Spray sina kunder, just genom att ta avstånd från sådana här företeelser.
Om det kommer att finnas en lag som förbjuder oönskad reklam på mottagarens bekostnad, blir det säkerligen lättare att få en Internetleverantör att spärra kontot också.
I Washington finns idag den strängaste lag som har utfärdats och som förbjuder spaming till innevånare i staten Washington, men endast för dem som bor där. Dyra böter blir en påföljd om man trots allt överöser de elektroniska postlådorna med oönskad reklam.
|
Stockholm den 15 oktober 2002 |
|
|
Barbro Feltzing (mp) |
Helena Hillar Rosenqvist (mp) |