Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om harmonisering på EU-nivå av lagstiftningen om finansiell rådgivning till konsumenter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om preskriptionstid.
Riksdagen beslutar att 9 § andra stycket lagen om finansiell rådgivning till konsumenter ges lydelsen: ”Om det är tillräckligt skall dock Konsumentverket i stället meddela varning.”
Riksdagen beslutar att 10 § andra stycket lagen om finansiell rådgivning till konsumenter ges lydelsen: ”Prövningstillstånd krävs ej vid överklagande till kammarrätten.”
Allt fler privatpersoner placerar aktivt sitt sparkapital i olika former av finansiella instrument. Den gamla nötta sparbanksboken är i dag inte det enda alternativet, utan aktier, fonder, optioner, kapitalförsäkringar och ett otal andra placeringsformer trängs om spararnas uppmärksamhet. På bara tjugo år har andelen vuxna som äger finansiella instrument ökat från 20 procent till 80 procent. Detta är till gagn både för den enskilde spararen och för kapitalbildningen i samhället.
Det ökande sparandet i finansiella instrument ger större chans att sparkapitalet växer men innebär också ökade risker för den enskilde. En konsumenträttslig lagstiftning för finansiell rådgivning är därför befogad.
Risktagande är en omistlig del i en fri ekonomi, och en lagstiftning på området får aldrig åsidosätta den enskildes ansvar för riskfyllda – och eventuellt misslyckade – placeringsbeslut. Däremot bör den enskilde tillförsäkras ett skydd mot de förluster som kan uppstå då en finansiell rådgivare uppsåtligen eller av oaktsamhet försummar att tillhandahålla den information som behövs för att konsumenten ska kunna fatta upplysta beslut.
Folkpartiet motsätter sig alltså inte att det införs en lag om finansiell rådgivning till konsumenter. Vi anser dock i princip att sådan lagstiftning bör genomföras på EU-nivå. När det konsumenträttsliga regelverket splittras upp på nationell nivå försvårar det konsumenternas möjligheter att begagna sig av den inre marknaden, och den fria rörligheten för kapital försvåras.
Folkpartiet har tidigare uttalat att den konsumenträttsliga lagstiftningen i betydligt större utsträckning än i dag bör totalharmoniseras på en hög och gemensam nivå i hela EU. Endast på så vis kan konsumenterna fullt ut ta tillvara sina intressen på den inre marknaden i dess helhet. Sverige bör inom EU-samarbetet verka för att nationell lagstiftning på det område som berörs av propositionen ska harmoniseras inom EU. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Regeringen föreslår att rätten till skadestånd bortfaller om konsumenten inte underrättar näringsidkaren inom skälig tid efter det att konsumenten märkt eller bort märka att skada uppkommit. Detsamma gäller om konsumenten inte väcker talan inom tio år från rådgivningstillfället.
Att talan ska kunna väckas ända upp till tio år efter ett rådgivningstillfälle kan inte sägas vara befogat ur konsumentens synvinkel. I de fall då förluster beror på vårdslös rådgivning kan detta fastslås betydligt tidigare än så. En preskriptionstid på tio år kommer också att skapa osäkerhet för näringsidkaren. Vidare blir bevissvårigheterna betydande i de fall då man har att ta ställning till annat än skriftlig dokumentation, till exempel vad som sades vid en muntlig överläggning närmare tio år tidigare.
Lämpligen bör preskriptionstiden ersättas med en bestämmelse om särskild korttidspreskription svarande mot vad som finns i konsumenttjänstlagen och konsumentköplagen. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
I 9 § första stycket föreslås att Konsumentverket, vid fall av klart osund rådgivningsverksamhet, vid vite ska kunna förelägga näringsidkaren att upphöra med finansiell rådgivning. I andra stycket sägs sedan att Konsumentverket i stället får meddela varning, om det är tillräckligt.
Som Lagrådet konstaterar är ett vitesföreläggande om att upphöra med finansiell rådgivning en ytterligt ingripande åtgärd som berör den fundamentala frågan om näringsfrihet, en frihet som skyddas i regeringsformen. Näringsfriheten får endast begränsas för att skydda angelägna allmänna intressen. Lagstiftningen måste därför med största möjliga tydlighet markera att vitesföreläggande enligt 9 § första stycket inte får meddelas om det är tillräckligt med en varning. Lämpligen görs detta genom att 9 § andra stycket ges lydelsen: ”Om det är tillräckligt skall dock Konsumentverket i stället meddela varning.”
Prövningen av ett vite enligt 9 § första stycket måste göras mot reglerna om rätt att driva näring i 2 kap. 20 § regeringsformen. Att inskränka en sådan prövning till en länsrätt med föreskrift om att prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten är minst sagt anmärkningsvärt. Frågan om grundlagsenligheten har hög dignitet och bör därför utan vidare kunna prövas även av kammarrätten. Detta måste direkt framgå av lagtexten i 10 § andra stycket, som föreslås ändras till: ”Prövningstillstånd krävs ej vid överklagande till kammarrätten.”
Elanders Gotab, Stockholm 2003
|
Stockholm den 11 juni 2003 |
|
|
Jan Ertsborn (fp) |
|
|
Martin Andreasson (fp) |
Mia Franzén (fp) |
|
Ana Maria Narti (fp) |
Lars Tysklind (fp) |