Riksdagen avslår regeringens lagförslag i proposition 2002/03:6.
Bakom siffertabellerna över skenande sjukskrivningstal döljer sig en verklighet som för alltför många människor är liktydig med stress, maktlöshet i vardagen och känslan av det omöjliga i att få livspusslet att gå ihop. De kraftigt ökade sjukskrivningarna hänger samman med en växande psykisk olust och ohälsa i samhället som i sin tur hänger samman med en rad olika fenomen. Ännu kan ingen sägas ha den heltäckande förklaringen, men några allmänna utgångspunkter bör lyftas fram.
Våra liv kan sägas bestå av två delar, jobb och fritid. För att vi ska kunna känna oss någorlunda tillfreds med vår tillvaro bör dessa två delar vara i någorlunda balans. Trots att vårt samhälle erbjuder oss så många möjligheter upplever allt fler sig inte ha balans i sina liv. Den liberala lösningen är att låta människor få mesta möjliga inflytande över sitt eget liv, både på arbetsplatsen och i den övriga vardagen.
När regeringen ensidigt söker förklaringen i arbetslivet för de ökande sjuktalen gör man det för lätt för sig. Exempelvis visar en ny och unik studie från Arbetslivsinstitutet att utbrändhet och andra stressrelaterade tillstånd är vanligare bland arbetslösa, sjukpensionärer och sjukskrivna än bland personer som jobbar. Det tillför en viktig aspekt till analysen.
Lösningarna kan inte sökas enbart i förändringar på arbetsplatsen. När vi här yrkar avslag på regeringens förslag är det därför att vi vill fokusera på de verkliga problemen i stället för att tillgripa åtgärder som riskerar att mest bli symbolpolitik. Den liberala strategin för att minska sjukskrivningarna beskrivs närmare i vår motion om ohälsa och sjukskrivningar.
Regeringen föreslår i propositionen att det införs en skyldighet för privata arbetsgivare, kommuner och landsting att lämna uppgifter om anställdas sjukfrånvaro i årsredovisningen. Regeringen aviserar också att den tänker göra en motsvarande ändring för statliga myndigheter i förordning.
Uppgift ska lämnas om den totala sjukfrånvaron, sjukfrånvaron hos kvinnor respektive män samt hos anställda i åldersintervallen 29 år eller yngre, 30–49 år samt 50 år eller äldre. Sjukfrånvaro som varat i 60 dagar eller mer ska också särredovisas. Arbetsgivare med högst 10 anställda omfattas inte av bestämmelsen. Särredovisning ska inte ske av personalkategorier som består av färre än 10 personer.
Skälen för regeringens förslag kan sammanfattas som att lagändringarna skulle kunna ge mer tillförlitlig statistik om sjukskrivningarna, vilket i sin tur skulle kunna motivera både arbetsgivare och andra att arbeta aktivt mot ohälsan i arbetslivet. Mot dessa motiv finns inget att invända. Frågan är då om åtgärderna leder till det önskade resultatet.
Vi menar att den ökade precision i statistiken som skulle kunna uppnås inte står i proportion till den ökade byråkrati som förslaget innebär. Förslaget skulle beröra ungefär 32 000 privata arbetsgivare med totalt drygt 3 000 000 anställda, av vilka i dag bara cirka 500 företag tillämpar Svenskt Näringslivs frivilliga sjukfrånvaroredovisning. Till detta kommer den offentliga sektorn.
Många företag skulle enligt propositionen bli tvungna att köpa nya redovisningssystem och börja tillämpa nya sätt att beräkna personalens arbetstid. Merarbetet beräknas enligt Svenska Revisorssamfundet till ett par timmar per företag och år. Om detta översätts till 2–3 timmar skulle det avrundat motsvara 60 000–100 000 arbetstimmar, vilket vid en uppskattning av kostnaden för redovisning, avstämning och revision till 500–1 000 kronor/timme innebär att enbart näringslivets merkostnader blir mellan 30 miljoner och 100 miljoner kronor. Det är inte mer byråkrati och mer administrativa kostnader som behövs om småföretag ska kunna växa och Sverige på nytt bli en tillväxtnation.
Regeringen föreslår att någon särredovisning inte ska ske vad gäller personalkategorier som har färre än 10 personer eller där uppgifterna kan hänföras till en enskild individ. Ur integritetssynpunkt är detta inte tillräckligt, eftersom det särskilt på små arbetsplatser även med de föreslagna begränsningarna torde vara tämligen enkelt att bilda sig en uppfattning om enskilda personer för den som har förhandskunskaper om personalens situation. För att undvika detta problem hade minimigränsen för personalkategorierna behövt vara betydligt högre, troligen mellan 50 och 100 personer.
Vi vill avslutningsvis betona vikten av att t.ex. bolagsstyrelser, förvaltningschefer och personalansvariga noga följer sjukskrivningstalen på sin arbetsplats. Det är självklart att den som har personalansvar också måste hålla sig informerad och att den interna statistiken då kan vara mycket uttömmande. Att däremot ålägga privata och offentliga arbetsgivare att publicera detaljerad sjukstatistik i de offentliga årsredovisningarna är något annat.
|
Stockholm den 22 oktober 2002 |
|
|
Jan Ertsborn (fp) |
|
|
Martin Andreasson (fp) |
Mia Franzén (fp) |
|
Lars Tysklind (fp) |
Ana Maria Narti (fp) |