Motion till riksdagen
2002/03:Kr373
av Tasso Stafilidis m.fl. (v)

Scenkonsten - teater och dans


Innehållsförteckning

1 Innehållsförteckning 22

2 Förslag till riksdagsbeslut 23

3 Inledning 25

4 Kulturpolitik för pluralism och jämlikhet 25

5 Kulturpolitiska mål 26

6 Strukturer 26

7 Scener 27

8 Anslagen 27

9 Sponsring 28

10 Synliggörande 29

11 Centrumbildningar 29

12 Konstnärernas försörjning 29

13 Teater och dans i skolan 30

14 Länskonstnärer/konsulter 31

15 Mångkultur och språkliga minoriteter 31

16 Internationellt utbyte 32

17 Dans 32

17.1 Handlingsplan 32

17.2 Dansscenerna 33

17.3 Dansens Hus 33

17.4 Utvärdering av anslagen 34

17.5 Treåri–ga avtal 34

17.6 Mångfalden 34

17.7 Nationellt uppdrag 35

17.8 Unga koreografer 35

17.9 Pensioner 36

18 Teater 36

18.1 Länsteatrar 36

18.2 De fria teatergrupperna 37

18.3 Turnéstöd 37

18.4 Kvinnliga dramatiker och regissörer 37

18.5 Radioteatern 38

Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en översyn av de nationella kulturpolitiska målen i syfte att de skall stärkas.

  2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om strukturer för en nationell kulturpolitik.

  3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om scener och samhällsägda fastigheter.1

  4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om urholkningen i anslagssystemet och om tilldelningen i enlighet med SFS 1996:1598.

  5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om riktlinjer för kultursponsring.

  6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om synliggörande av professionell kultur som inte uppbär statliga anslag.

  7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om centrumbildningar.

  8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om teater och dans i skolan.

  9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om länskonstnärer/konsulenter.

  10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om mångkultur och språkliga minoriteter.

  11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om internationellt kulturutbyte.

  12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att tillsätta en utredning om dansens struktur.

  13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en handlingsplan för dansen.

  14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av att se över tillgången på dansscener.

  15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Dansens Hus bör få i uppdrag att bilda ett nationellt dansnätverk.

  16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en utvärdering av den faktiska kostnadsutvecklingen, den bedrivna verksamheten och anslagen till dansen.

  17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om treåriga avtal för dansgrupper och koreografer.

  18. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en långsiktig lösning på frågan om verksamhetsbidrag i relation till projektbidrag.

  19. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett nationellt uppdrag för dans för barn och ungdomar.

  20. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om unga koreografer.

  21. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om pensioner för dansarna.

  22. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om nationalscenernas mål.

  23. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om treåriga avtal för de fria teatergrupperna.

  24. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om turnéstöd.

  25. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kvinnliga dramatiker och regissörer.

  26. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om radioteatern.

1 Yrkande 3 hänvisat till FiU.

Inledning

Vänsterpartiet ser scenkonsten som ett självklart tillväxtområde där samhället ska ta ett brett och fördjupat ansvar genom en stark offentlig finansiering samt skapa de strukturella förutsättningar som ger scenkonsten möjlighet att utvecklas och expandera.

Det finns i landet ett nätverk av institutio­ner för teater och dans, det finns fria grupper och koreografer nationellt, regionalt och lokalt samt en rad olika arrangörer. En sådan geografisk struktur kan mycket väl utgöra grunden för att expandera och utveckla scenkonsten.

I denna motion fokuserar vi kraftigt på danskonsten. Det beror på att just dansen under lång tid varit extra styvmoderligt behandlad i förhållande till den övriga scenkonsten. Fortfarande finns det, i ännu högre grad än när det gäller teatern, stora ekono­miska och strukturella problem på dansområdet.

Kulturpolitik för pluralism och jämlikhet

Kulturen – och därmed kulturpolitiken – är kanske den fråga som tydligast genomsyrar allt och påverkar oss alla. Vi kan vara eniga om den kraft som kulturen faktiskt är. Men vi ser på kulturen med olika ögon och påverkas alla olika av det vi ser. Trots att alla vill vär­na kulturupplevelsen så är det inte alla som värnar att upplevelsen ska få komma alla till del. Vi har helt enkelt olika kultursyn.

Vänsterpartiet står för pluralism och jämlikhet; pluralism i meningen att ett breddat utövande och deltagande är ett mål för vår kulturpolitik, jämlikhet i den meningen att de olika konstformerna ska vara tillgängliga för alla utifrån vars och ens behov, oavsett om plånboken är tjock eller tunn. Pluralismen handlar om att värna dels kulturarbetarna, dels de människor som ska ta del av det kulturarbetarna har skapat. Det handlar om det professionella skapandet och det egna skapandet.

Jämställdhetsperspektivet är av yttersta vikt, eftersom kvinnors och mäns villkor måste vara lika inför konsten. Detsamma gäller mål­sättningen att bryta gamla invan­da normer och mönster som ute­stänger och diskriminerar männi­skor genom att cementera rådan­de patriarkala normer, att bryta heteronormativiteten och den norm som säger att en konstnär inte ska ha något funktionshinder.

När det gäller att upprätthålla demokratin, värna yttrandefriheten och jäm­ställdheten är kulturen en omistlig faktor i samhället. Detta är inga dåliga argument för att samhället ska stå för de verk­tyg och den infrastruktur som krävs för att alla människor ska ha tillgång till kulturen – som upple­velse och som aktivt deltagande och skapande. Kulturupplevelser får människor att fylla på med ny energi men ger dem också utlopp för energi och känslor som annars kan vändas inåt, i passivitet, eller utåt i destruktivitet. Men sist och slutligen är konstarternas egenvärde argument nog för att berättiga samhällets insatser. Kulturen är den näring och den växtkraft som samhället behöver för det goda livets bestånd och växt. Det är då också viktigt att påpeka att konstarterna måste stå fria från ekonomiska bindningar i form av sponsoravtal och liknande, eftersom det på sikt aldrig kan garanteras att dessa inte inkräktar på den konstnärliga friheten. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Kulturpolitiska mål

Vänsterpartiet ser de sju kulturpolitiska mål som riksdagen antagit som en självklar utgångspunkt för kultur­politiken. Det räcker dock inte att ha vackra formuleringar i ord – vi ser dess­värre att målen inte efterlevs och vill därför föra en politik som stärker dem. Det ska inte vara möjligt att fatta politiska eller administrativa beslut som strider mot de nationella kulturpolitiska målen:

Vi är t.ex. väldigt kritiska till att vi har en målsättning om kultu­rens obundenhet samtidigt som det från samhället ställs krav på ökade sponsorintäkter eller krav på att fullt ut genomföra en pro­duktion utan att erhålla full kost­nadstäckning. Vänsterpartiet anser således att regeringen bör se över möjligheterna att stärka de nationella kulturpolitiska målen i enlighet med det anförda. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Strukturer

Vänsterpartiet ser att det finns ett behov av en väl utbyggd scen­konst på nationell, regional och lokal nivå. Det handlar om såväl institutioner som fria grupper och ar­rangörer. Det är viktigt att även den politiska och administrativa organisationen har en väl fungerande och genomtänkt struktur. I grunden vill vi att alla politiska beslut ska fattas så nära de berörda verksamheterna som möj­ligt, dvs. så decentraliserat som möj­ligt. Detta ställer stora krav på både kommuner och landsting/regioner.

Vi vill se en beslutsstruktur där staten har ett övergripande an­svar för en nationellt samman­hållen kulturpolitik med ett kul­turråd som har en mer övergri­pande och analyserande roll. Ett nationellt kulturråd ska fun­gera som ett nav vad gäller utvär­dering, uppföljning och vara en kunskaps­bank. Kulturrådet ska också an­svara för att det offentliga stödet leder i riktning mot de nationella kulturpoli­tiska målen.

Avtal måste slutas med alla kul­turproducenter som uppfyller de konstnärliga kvalitetskrav som fastställs och som erhåller offentliga anslag. Sådana avtal ska möjliggöra minst treåriga avtalsperioder och gälla såväl institutioner som fria grupper. Avtal om verksamhet och anslag ska fattas mellan fyra par­ter: staten, landstinget/regionen, kommunen och kulturproducenten, oavsett om det gäller en institution eller en fri grupp. På detta sätt skapas en medveten och an­svarstagande kulturpolitisk struk­tur där det finns ett helhetsansvar och där alla inblandade parter medverkar.

Självklart har vi inte en helt färdig modell för detta men systemet med ”kulturpåsar” till vissa regio­ner och den oro som framförts av representanter för scenkonstom­rådet är alarmerande nog och en fingervisning att det behövs en tydlig struktur som ser till scenkons­tens behov men också är en fungerande de­centraliserad politisk organisation som tar ett nationellt helhetsansvar. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Scener

De grundläggande förutsättningarna för scenkonsten kräver en väl utvecklad struktur av scener och andra spelplatser. Skyhöga lokalhyror i samhällsägda fastig­heter är oacceptabla. Operan och Dramaten i Stockholm är bara två exempel. Dessa byggnader kan knappast nyttjas till något annat än det de är byggda för, varför hyran, om den sattes marknadsmässigt, borde vara noll kronor. Vi vill heller inte se andra än konstnärliga verksamheter i dessa byggnader. Även när det gäller samhällsägda fastigheter som hyser kulturverksamheter i regio­ner och på lokal nivå bör hyrorna hållas nere. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Anslagen

Vad gäller teater och dans specifikt är det egentligen bara nationalscenerna som fått visst påslag för kostnadsutvecklingen. Och eftersom verksamheten inom kulturområdet i grunden är tvärsektoriell, dvs. att en rad olika satsningar inom och utanför statens budget påverkar möjligheten att svara upp mot de kulturpolitiska målen, så påverkas scenkonsten även av andra faktorer, tyvärr oftast negativt. Det gäller exempelvis kommunernas dåliga ekonomi.

Det nuvarande anslagssystemet urholkar ekonomin på ett sätt som medför att den scenkonstnärliga verksamheten hotas. Den fria scenkonsten som i dag helt saknar en årlig uppräkning, har under lång tid tvingats leva under ekonomiska förhållanden som inte är acceptabla. Scenkonsten som helhet måste kompenseras för den urholkning och den underfinansiering som det offentliga anslagssystemet orsakat. Anslagen måste räknas upp årligen för såväl institutioner som den fria scenkonsten så att det motsvarar kostnadsutvecklingen. Det gäller såväl institutioner som fria grupper. Regeringen måste se över möjligheten att medel tillskjuts till scenkonstområdet i så snabb takt som detta är möjligt. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

I budgetpropositionen 2001 öka­des anslaget för både institutio­nerna och den fria scenkonsten. Detta skedde bl.a. efter det att Kulturrådet presenterat en lägesrap­port och en konsekvensanalys av medelsbristen inom konstområdena. För första gången gick även en enad scenkonstbransch ut och ställde gemensamma, be­rättigade krav.

Vänsterpartiet menar att den an­slagsökning som nu genomförts är en bra början för att komma till rätta med underfinansieringen av i synnerhet den fria scenkonsten, men att staten fortsättningsvis måste ta det övergripande ansvaret för att scenkonstområdet kompenseras för den ekonomiska urholkning som skett.

Påpekas bör dock att Kulturrå­dets anslagsnivå bygger på en utredning från 1980-talet. Enligt förordningen om statsbidrag till regional kulturverksamhet (SFS 1996:1598) skall statsbidragens storlek bestämmas utifrån kost­naden för verksamheten. Enligt Vänsterpartiet bör bidragen i enlighet med riksdagsbeslut 1996 fördelas så att kulturinstitutioner­na och de fria grupperna får an­slagen uppräknade med löne­kostnadsindex. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Sponsring

Kravet på sponsring har ökat på senare år inom hela kultursek­torn, inte minst inom teater- och dansområdet. Bristen på ekono­miska medel tvingar kulturska­parna att söka andra finansie­ringslösningar. Detta kan i förlängningen skapa större problem i den rent konstnärliga proces­sen. Olika bindningar till sponso­rer kan indirekt kväva skapandet och yttrandefriheten.

Vänsterpartiet ser det som väl­digt angeläget att kulturen även i fortsättningen ska få möjlighet att utveckla sin konstnärliga styrka utan några bindningar till sponsorer. Väns­terpartiet föreslår därför att riktlinjer för kultursponsring utarbetas för att skydda kulturutövarna och värna yttrandefriheten i det konstnärliga skapandet. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

10 Synliggörande

l dag fungerar anslagstilldelning­en som en osynliggörande faktor för alla de fria grupper som inte erhåller några statliga anslag. Det kan inte vara statens mening att medverka till detta osynliggörande av professionella konstutövare. Såväl konstutövarna själva som deras publik ska ju omfattas av de nationella kulturpolitiska målen.

Därför ska inte anslagstilldelning­en vara den faktor som avgör hu­ruvida staten ska lyfta fram en särskild konstproducent eller inte. De verksamma fria gruppernas verksamhet ska syn­liggöras av Statens kulturråd på ett mer påtagligt sätt, t.ex. genom att inbegripas och återfinnas i sta­tistik, utredningar, inbjudningar till konferenser etc. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

11 Centrumbildningar

Centrumbildningarna fyller en viktig funktion för det icke-institutionsbundna kulturlivet och de fria teater- och dansgrupperna. Det gör de som samarbetsorgan, in­formatörer, opinionsbildare och uppdrags/arbetsförmedlare. Det är således ett mångfasetterat verksamhetsområde.

Kulturrådet fördelar resurserna till centrumbildningarna. För att alla delar av Sverige ska komma i åtnjutande av ett kulturutbud av hög kvalitet är det nödvändigt att lokalt förankrade kulturverksam­heter ges möjlighet att få pengar via centrumbildningarna. Vi vär­nar dessa och ser dem som garanter för kvalitet samt en omistlig tillgång och re­surs för de fria grupperna såväl som för frilansarna. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

12 Konstnärernas försörjning

Nedskärningarna inom kommuner och landsting har fått allvarliga konsekvenser för kultu­rens livsbetingelser. När skolorna inte har råd att köpa teater- och dansföreställningar, då har skå­despelarna och dansarna inte råd att vara kulturarbetare.

Vänsterpartiet anser att konstnärernas försörjning i största möjliga mån skall baseras på ersättning i direkt anslutning till utfört arbete.

En av de viktigaste insatserna som kan göras för kulturen är därför insatser för att förbättra kommu­nernas ekonomi. Detta ger möj­lighet för skolor, förskolor, äldre­vård m.m. att satsa på kultur, vil­ket är en förutsättning för att de kul­turella traditionerna skall leva vi­dare i kommande generationer. Kultur är en källa till identitet och demokratisk utveckling.

Medel inom arbetsmarknadsom­rådet spelar en väsentlig roll för konstnärernas försörjning. Vi anser att man skall pröva att föra över pengar från arbetsmark­nadsåtgärder för att skapa riktiga jobb inom kultursektorn, med kul­turmålen som övergripande rikt­linje. Vi vill satsa ytterligare på den tredje anställningsformen och ser verksamheten inom t.ex. TeaterAlli­ansen som mycket lyckad och värdefull. Vi vill att denna anställ­ningsform ska utvecklas och byg­gas ut. Den ska också inbegripa dansare men motsvarande bör även byggas ut i hela kultursektorn. Socialförsäkringssystemet för konstnärer ses för närva­rande över och vi förutsätter att utredningen ska komma fram med förslag på bl.a. pensionsål­der, pensioner till frilansare och fria grupper. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

13 Teater och dans i skolan

Det behövs särskilda insatser inom teater och dans för barn och ungdomar. Tanken att alla har rätt att möta, pröva på och delta i olika kulturella verksamhe­ter måste förverkligas. Först när man fått ”smaka” på och uppleva olika konstarter har man en reell möjlighet att välja.

En av de viktigaste insatser som kan göras för att stödja och ut­veckla barns och ungdomars konstnärliga skapande är att ut­veckla kulturskolan. Det är en rättvisefråga och en jämlik­hetsfråga att alla oberoende av föräldrarnas samhällsklass och utbildningsnivå skall ges möjlig­heter att delta i kulturlivet.

Dans och teater borde vara en självklar del i skolans arbete. Detta kan på olika sätt stärka barns och ungdomars utveckling och möjligheter i bl.a. skolarbe­tet. Att använda drama och teater som pedagogiska redskap ger långsiktiga resultat, det stärker elevernas förmåga att leva sig in i andra människors situation, att förstå och känna.

Det egna skapandet i kombina­tion med det professionella utbu­det öppnar vida horisonter och skapar kreativa rum och ett gränslöst tänkande. Samarbetet mellan professionella konstnärer och skolan skapar fruktbara mötespunkter och ger positiva ar­betsmarknadspolitiska effekter genom att ge arbete åt konstnärer.

Teater-, drama- och danspeda­goger får också ett bredare ar­betsfält då efterfrågan på deras kunnande ökar. Därför har vi ofta hävdat att läroplaner och skolpla­ner även bör innehålla kulturpoli­tiska mål.

Att de fria grupperna svarar för över hälften av den teater som spelas för barn och ungdomar är allmänt bekant. Tillsammans med institutionernas utbud når föreställningarna drygt hälften av skolans elever. Trots att dansen fått ett uppsving de senaste åren är det mycket färre elever som fått uppleva en dans- än en tea­terföreställning.

Vi ser det som en självklarhet att även den resterande halvan ele­ver måste ges samma möjlighet att se och uppleva professionell teater och dans. En teater- och en dansföreställning per år för alla elever bör vara ett minimum.

När kommunerna nu i många fall genomfört mycket stora nedskär­ningar innebär det bl.a. att kultu­rens villkor försämras, på många håll mycket drastiskt. Barn och ungdomar i förskolan och skolan har mycket begränsad möjlighet att få möta och uppleva teater, dans och musik.

Det räcker inte med att fria grup­per och enskilda konstutövare satsar på denna grupp om inte skolan och förskolan har råd att använda sig av dem. Då blir det de föräldrar som har intresse och ekonomi som låter sina barn ta del av det befintliga utbudet. På sikt måste därför anslagen för ut­veckling av teater och dans till barn och ungdomar stärkas. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

14 Länskonstnärer/konsulter

I vissa län finns flera länskonst­närer medan det i andra finns inga alls. Det är av stor vikt att länskonstnärer­na har förankring i det geografis­ka område de arbetar för och i den konstnärliga verksamhet de verkar inom. Här är det vik­tigt att se konstnärerna i regio­nerna som en tillgång.

Vänsterpartiet anser att läns­konstnärerna också skall vara en resurs för amatörkulturen och även fun­gera som en länk mellan amatö­rer och professionella. Väns­terpartiet föreslår därför att alla län skall få i uppdrag att inrätta läns­konstnärer och konsulenter på områdena teater och dans. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

15 Mångkultur och språkliga minoriteter

Teatern och dansen har ett sär­skilt ansvar att beskriva och ge­stalta det nya mångkulturella Sverige. Våra språkliga minoriteter – tornedalsfinnar, samer, finnar, romer och jiddischtalande – har alla ett rikt kulturellt arv att bevara och förmedla. Vänsterpartiet ser det som en viktig politisk uppgift att de ges medel och möjlighet att göra detta på sina egna villkor.

Vi menar också att våra olika invandrargruppers kultur måste ges utrymme och visas på teatrar och dansscener i större utsträck­ning än vad som är fallet i dag. I teatern och dansen finns förmågan att gestalta och ge publiken upplevelser och möjlighet till empati. Styrkan i konsten är också att ett verk kan upplevas på så många olika vis då åskådaren, publiken, får tolka och själv känna. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

16 Internationellt utbyte

Internationellt kulturutbyte och gästspel av teater- och dansgrupper ger möjlighet till konstnärlig befruktning och in­spiration. På samma sätt kan den svenska scenkonsten presenteras för publik i andra länder.

Vi ser det kulturella utbytet som en enormt viktig del i det interna­tionella kultursammanhanget och värnandet av utvecklingen inom de olika konstarterna. Kulturutby­tet har också en stor outnyttjad potential att utveckla förståelsen mellan människor över alla grän­ser.

Sverige kan använda kulturaktiviteter som ett aktivt verktyg i biståndsarbetet för att stärka demokratiseringen och respekten för de mänskliga rättigheterna. Vi menar att Sverige på olika sätt ska stödja det kulturella utbytet av scenkonst genom att i EU och FN arbeta för ökat internationellt kul­turutbyte. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

17 Dans

Operabaletten vid nationalsce­nen och Riksteatern/Cullbergbaletten har tillsammans med Dan­sens Hus initierande, främjande och producerande uppgifter av nationell betydelse. De regionala institutionerna är Göteborgsope­rans balett, Väst-svenska Teater och Dans, Skånes Dansteater, Norrdans och Byteaterns dansprojekt. Utöver dessa in­stitutioner finns de fria dansgrup­perna och de koreografer som inte är knutna till institutionerna. Utan tvekan går det att konstate­ra att det behövs en samlad bild av danskonstens förutsättningar och problematik.

Vänsterpartiet menar att reger­ingen måste initiera en utredning som ska se på problematiken och förutsättningarna för att där­igenom skapa en tydlig struktur för dansen, en struktur som gör dansen till ett tillväxtområde med möjligheter till utveckling och ex­pansion.

Tydliga och klara strukturer i danslivet är förutsättningen för en väl fungerande organisa­tion som i sin tur lyfter upp konst­formens egenvärde. Den rent konstnärliga strukturen med innehåll och framförande ska helt och hållet ligga på konst­närerna, men den organisatoris­ka strukturen kräver en tydlig po­litik för dansen som konstform. En sådan politik saknas i dag. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

17.1 Handlingsplan

Att det saknas en tydlighet i strukturen kan i förlängningen hämma det konstnärliga uppdra­get. Ett stort och varierat utbud av dansföreställningar förekom­mer främst i Stockholm, medan det på regional och lokal nivå rå­der en ojämn satsning. Dans­konsten måste ges förutsättning­ar för ett fritt och oberoende ska­pande i hela landet.

Vänsterpartiet menar att det be­höver upprättas en handlingsplan för hur danskonsten ska utveck­las och bli en oberoende konst­närlig kraft i samhället. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

17.2 Dansscenerna

En förutsättning för dansen är till­gången på scener. I Sverige finns i dag ett stort antal små och medelstora scener. De stora sce­nerna för dans är egentligen bara två: en vid Malmö Musikteater och en vid Göteborgsoperan. Det är i och för sig inget självända­mål med stora scener, men bris­ten på sådana begränsar dans­konsten och gästspelsutbudet. Även den totala upplevelsen och intrycket kan bli förändrat då ett färdigt stycke som ska turnera tvingas till förändring för att passa in på en mindre scen.

Vänsterpartiet menar att det finns ett behov av att se över tillgången på funktionella scener för dans som ett led i att göra danskons­ten mer tillgänglig men också för att inte hämma det konstnärliga skapandet med givna oföränder­liga dansytor. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

17.3 Dansens Hus

Dansens Hus har ingen fast en­semble men har i likhet med Operan och Riksteatern/Cullbergbaletten ett uppdrag av särskild nationell betydelse. Dansens Hus är den i särklass största dansscen i landet som utan egen ensemble arbetar med gästspel, initierar produktioner, främjar nyskapande och producerar före­ställningar i samarbete med olika koreografer och deras dansare.

Liknande viktiga uppgifter har även de tre fria danssce­nerna: Dansstationen i Malmö, Moderna Dansteatern i Stock­holm samt Unga Atalante i Göte­borg, i mindre skala men med hög konstnärlig kvalitet och en spännande och nyska­pande verksamhet.

Vänsterpartiet menar att Dan­sens Hus även borde få ett upp­drag att bilda ett dansnätverk i landet där samarbetet till exem­pel kunde bestå i den producera­de dansen i landet. Även de in­ternationella gästspelen kunde tillgängliggöras för en bredare publik. Samarbetet skulle knyta till sig samtliga dansproducenter, såväl dansinstitutioner som fria dansgrupper och koreografer.

Ett nätverk skulle också kunna knyta till sig internationella kon­takter för exempelvis samproduk­tioner mellan olika länder och smidigare hantering av gästspel. Självklara delar skulle även kun­na vara gemensamt publik- och informationsarbete i landet och internationellt, som ett led i att marknadsföra dansen och nå fler ovana dansbesökare. Även Riks­teatern skulle kunna ingå i nät­verket och bidra bl.a. med sin kunskap och erfaren­het av turnéverksamhet. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

17.4 Utvärdering av anslagen

Efter en genomlysning av dans­området, genom ett antal översy­ner och analyser under de se­naste åren, har Kulturrådet kon­staterat att det finns behov av ökat stöd till flera delar av dans­området. Fortfarande finns plat­ser i landet där befolkningen säl­lan får uppleva professionell dans. De nationella målen om re­gional förankring och tillgänglig­het i hela landet är därmed långt­ifrån uppnådda.

Fördelningen av anslagen till dans administreras och bedöms av Statens kulturråd. Enbart na­tionalscenerna Operan och Riksteatern får sina an­slag direkt i budgetpropositionen via Kulturdepartementet. Ansla­get destineras således till såväl institutionerna som de fria grup­perna. Kulturrådet har ett mycket stort ansvar för att de statliga medlen fördelas på ett rättvist sätt och med tydliga kriterier.

Den huvudsakliga tilldelningen av anslagen till dansområdet går till nationalscenerna och institutio­nerna. Konsekvensen av denna obalans har bl.a. medfört att de fria gruppernas ekonomi urhol­kats och förutsättningarna för det fortsatta konstnärliga utövandet begränsats.

Ett annat dilemma för dansens kostnadsutveckling är det faktum att gästspelen kostar mer när kronans värde sjunker. Eftersom så har varit fallet under de se­naste åren har kostnaderna ökat för att ta in utländska gästspel. Detta är ett av de områden som måste analyseras när kostnads­utvecklingen inom dansområdet utvärderas.

Vi ser också behovet av en ut­värdering av den faktiska kostnadsutvecklingen om hur ansla­gens storlek svarar mot den verksamhet som bedrivs på respektive dansinstitutioner och i de fria dansgrupperna. Med detta vill vi komma bort från diskussio­nen om anslagen i sig och i stället få underlag till en diskussion om vad anslagen ska användas till, dvs. få en fördjupad kulturpo­litisk diskussion.

Vi ser inte att det föreligger något konkurrensförhållande mellan institutioner och fria grupper, utan enbart ett ojämlikt ekonomiskt förhållande. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

17.5 Treåriga avtal

Vänsterpartiet vill att minst treåri­ga avtal sluts med de fria dansgrupperna och koreografer­na. Vi menar att konst­närerna ska få ägna sig åt den skapande processen och inte åt tidsödande arbete med att fylla i ansökningshandlingar för att er­hålla anslag. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

17.6 Mångfalden

I dag finns en struktur med verk­samhetsbidrag och projektbidrag för de fria dansgrupperna och ko­reograferna. Vi ser allvarligt på utvecklingen att alltfler ordinarie verksamheter tvingas genomfö­ras i form av projekt. Förutom den osäkra arbetssituationen för konstnärerna medför projektomvandlingen av ordinarie verksam­het att kvalitet och kontinuitet äventyras.

Projektformen kan gi­vetvis vara en mycket lyckad form för att utveckla en verksam­het eller framför allt en möjlighet till nyskapande och gränsöverskri­dande satsningar, dock inte en form att bygga kontinuerlig verk­samhet på.

Den rådande situationen med verksamhetsbidrag som inte räck­er till verksamheten, har gjort pro­jektanslaget till en omistlig del av finansieringen av den ordinarie verksamheten. Vad blir det då av alla spännande verksamheter och projekt som inte får statligt stöd? Vi vill att regeringen utreder de fi­nansiella konsekvenserna av en långsiktig och hållbar lösning på frågan om verksamhetsbidragen och det särskilda projektanslaget.

Ett annat förslag är en koncentration av anslaget till färre dansgrupper och koreogra­fer. Här ser Vänsterpartiet en risk att mångfalden hotas. Att färre grupper erhåller högre an­slag försämrar situationen för de grupper som inte erhåller något verksamhetsbidrag. En sådan åt­gärd begränsar det konstnärliga uttrycket genom att det leder till att vi får ett mycket mindre antal fria grupper och koreografer. Väns­terpartiet menar att det föreligger ett behov av en långsiktig lösning på frågan om verksamhetsbidrag i relation till projektbidrag. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

17.7 Nationellt uppdrag

Ett nationellt uppdrag innebär att erfarenheter av och kunskaper om en verksamhet som haft stor po­sitiv betydelse för en kommun el­ler region får spridning nationellt. Ett riktat nationellt uppdrag inne­bär dessutom en möjlighet till en tidsbegränsad satsning och ut­vecklingsfas.

Vänsterpartiets självklara mening är att ett nationellt uppdrag skall tilldelas dansområdet. Dessutom behövs det ett nationellt uppdrag specifikt avsett för dans riktad till barn och ungdomar. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

17.8 Unga koreografer

Det finns ett antal verksamma unga koreografer i landet, några av dem utbildade i Sverige. Des­sa har från tid till annan svårt att etablera sig. Det måste ligga i samhällets intresse att fin­na etableringsmöjligheter för att möjliggöra för unga koreografer att komma ut med sitt skapande och bidra till dansens utveckling. I synnerhet gäller detta yngre kvinnliga koreografer vilka ofta har svårare att hävda sig än sina manliga kollegor, precis som fal­let är på andra områden i sam­hället. Vänsterpartiet menar att etableringen av unga koreografer är en investering för framtiden. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

17.9 Pensioner

De statligt anställda dansarna har en garanti- eller avtalspen­sion som ger dansarna möjlighet att gå i pension vid 40 års ålder. Detta är en välförtjänt pension eftersom flertalet av dansarna då slitit ut sina kroppar och behöver vila. Dilemmat är att inga andra dansare, exempelvis i de fria grupperna, har rätt till en sådan pension. Vänsterpartiets mening är att frå­gan kring dansarnas pension och socialförsäkring måste ses över så att inte de fria dansarna miss­gynnas. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

18 Teater

Väl fungerande institutioner är en förutsättning för det fria skapan­det. Vi menar att en målmed­veten satsning på det fria kulturlivet är ett nödvändigt komplement till institutionerna. Det finns alltså ing­en konkurrenssituation mellan in­stitutioner och fria grupper. Detta gäller också förhållandet mellan våra nationalscener och Riksteatern.

Det är viktigt att nationalscener­na lever upp till sina mål att vara en motor i det svenska kulturlivet och breddar sitt utbud med små uppsättningar som kan turnera ute i landet. Det ska inte ställas sådana krav på full beläggning att teat­rarna måste anpassa sin repertoar efter kommersiella behov. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

18.1 Länsteatrar

Den försvagning av arrangörsle­den som har kunnat iakttas un­der senare år på teater- och dansområdet verkar vara bestå­ende. Små orter utan fast teater har fått allt svårare att ta emot turnerande föreställningar och konserter. Här spelar länsteatrarna en viktig roll.

Strukturen med länsteatrar är viktig och kräver en gemensam finansiering av stat, landsting/region och alla de kommuner som ingår i länsteaterns geogra­fiska spel/turnéområde. Vänsterpartiet anser således att regeringen bör se över strukturen för länsteatrarna. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

18.2 De fria teatergrupperna

Flertalet av de fria teatergrupper­na har fortfarande sin hemvist i Stockholm, även om det går att se en regionalisering. Men många av de Stockholmsbasera­de grupperna har en bred turnéverksamhet i hela landet. Bland de fria teatergrupper som erhåller statliga bidrag finns de flesta utanför Stockholm.

För att kontinuitet och kvalitet skall kunna utvecklas krävs att staten, landstingen/regionerna och kommunerna sluter minst 3-­åriga avtal med de fria teatergrupperna. Vi menar att konstnärerna ska få ägna sig åt den skapande pro­cessen och inte åt tidsödande ar­bete med att fylla i ansökningshandlingar för att erhålla anslag.

Det är vår uppfattning att både konstarten och samhäl­let kommer att tjäna på de längre avtalsperioderna. På så vis ges förutsättningar för att stärka och utveckla kvaliteten. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

18.3 Turnéstöd

De fria grupperna har en omfattande och mycket viktig turnéverksamhet. I dag tvingas de använda sina verksamhetsmedel till turnékostnader. Detta medför en ökad ekonomisk belastning både för grupperna och för arrangörerna. Vi menar att det inte är rimligt att de grupper som för ut sina föreställningar i landet ska ha extra kostnader för det. Det är heller inte rimligt att arrangörer ska få ökade kostnader för att de inte verkar i en storstad med gångavstånd till en teaterscen. Det har i olika sammanhang utgått turnéstöd till viss del, men Vänsterpartiet anser att frågan måste lösas med ett särskilt anslag som täcker extrakostnaderna för turnéverksamheten. Regeringen bör därför ge Kulturrådet i uppdrag att tillsammans med centrumbildningarna initiera en försöksverksamhet där samordning sker mellan t.ex. olika grupper och olika regioner samt arrangörer. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

18.4 Kvinnliga dramatiker och regissörer

Trots en viss utveckling på området är det fortfarande ont om spännande och starka roller för kvinnliga skådespelare, och kvinnliga regissörer har svårare att ta sig fram än sina manliga kollegor. Vänsterpartiet menar att det behövs en särskild satsning på kvinnliga dramatiker och regissörer. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

18.5 Radioteatern

En annan viktig teaterinstitution är radioteatern. Verksamheten vid radioteatern har under senare år på ett drastiskt sätt hotats. Anslagen har minskat avsevärt och diskussioner om nedläggning har förekommit. Radioteatern har möjlighet att nå publik i hela landet. För konstnärer har radioteatern blivit ett viktigt forum för utveckling och inneburit arbetstillfällen. Vänsterpartiet förutsätter att radioteatern hör till de prioriterade områden inom Sveriges Radio där kva­liteten ska säkras. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Elanders Gotab, Stockholm 2002

Stockholm den 23 oktober 2002

Tasso Stafilidis (v)

Mats Einarsson (v)

Peter Pedersen (v)

Rossana Valeria D (v)