1 Innehållsförteckning 22
2 Förslag till riksdagsbeslut 23
3 Inledning 25
4 Kulturpolitik för pluralism och jämlikhet 25
5 Kulturpolitiska mål 26
6 Strukturer 26
7 Scener 27
8 Anslagen 27
9 Sponsring 28
10 Synliggörande 29
11 Centrumbildningar 29
12 Konstnärernas försörjning 29
13 Teater och dans i skolan 30
14 Länskonstnärer/konsulter 31
15 Mångkultur och språkliga minoriteter 31
16 Internationellt utbyte 32
17 Dans 32
17.1 Handlingsplan 32
17.2 Dansscenerna 33
17.3 Dansens Hus 33
17.4 Utvärdering av anslagen 34
17.5 Treåri–ga avtal 34
17.6 Mångfalden 34
17.7 Nationellt uppdrag 35
17.8 Unga koreografer 35
17.9 Pensioner 36
18 Teater 36
18.1 Länsteatrar 36
18.2 De fria teatergrupperna 37
18.3 Turnéstöd 37
18.4 Kvinnliga dramatiker och regissörer 37
18.5 Radioteatern 38
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en översyn av de nationella kulturpolitiska målen i syfte att de skall stärkas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om strukturer för en nationell kulturpolitik.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om scener och samhällsägda fastigheter.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om urholkningen i anslagssystemet och om tilldelningen i enlighet med SFS 1996:1598.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om riktlinjer för kultursponsring.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om synliggörande av professionell kultur som inte uppbär statliga anslag.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om centrumbildningar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om teater och dans i skolan.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om länskonstnärer/konsulenter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om mångkultur och språkliga minoriteter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om internationellt kulturutbyte.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att tillsätta en utredning om dansens struktur.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en handlingsplan för dansen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av att se över tillgången på dansscener.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Dansens Hus bör få i uppdrag att bilda ett nationellt dansnätverk.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en utvärdering av den faktiska kostnadsutvecklingen, den bedrivna verksamheten och anslagen till dansen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om treåriga avtal för dansgrupper och koreografer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en långsiktig lösning på frågan om verksamhetsbidrag i relation till projektbidrag.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett nationellt uppdrag för dans för barn och ungdomar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om unga koreografer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om pensioner för dansarna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om nationalscenernas mål.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om treåriga avtal för de fria teatergrupperna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om turnéstöd.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kvinnliga dramatiker och regissörer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om radioteatern.
1 Yrkande 3 hänvisat till FiU.
Vänsterpartiet ser scenkonsten som ett självklart tillväxtområde där samhället ska ta ett brett och fördjupat ansvar genom en stark offentlig finansiering samt skapa de strukturella förutsättningar som ger scenkonsten möjlighet att utvecklas och expandera.
Det finns i landet ett nätverk av institutioner för teater och dans, det finns fria grupper och koreografer nationellt, regionalt och lokalt samt en rad olika arrangörer. En sådan geografisk struktur kan mycket väl utgöra grunden för att expandera och utveckla scenkonsten.
I denna motion fokuserar vi kraftigt på danskonsten. Det beror på att just dansen under lång tid varit extra styvmoderligt behandlad i förhållande till den övriga scenkonsten. Fortfarande finns det, i ännu högre grad än när det gäller teatern, stora ekonomiska och strukturella problem på dansområdet.
Kulturen – och därmed kulturpolitiken – är kanske den fråga som tydligast genomsyrar allt och påverkar oss alla. Vi kan vara eniga om den kraft som kulturen faktiskt är. Men vi ser på kulturen med olika ögon och påverkas alla olika av det vi ser. Trots att alla vill värna kulturupplevelsen så är det inte alla som värnar att upplevelsen ska få komma alla till del. Vi har helt enkelt olika kultursyn.
Vänsterpartiet står för pluralism och jämlikhet; pluralism i meningen att ett breddat utövande och deltagande är ett mål för vår kulturpolitik, jämlikhet i den meningen att de olika konstformerna ska vara tillgängliga för alla utifrån vars och ens behov, oavsett om plånboken är tjock eller tunn. Pluralismen handlar om att värna dels kulturarbetarna, dels de människor som ska ta del av det kulturarbetarna har skapat. Det handlar om det professionella skapandet och det egna skapandet.
Jämställdhetsperspektivet är av yttersta vikt, eftersom kvinnors och mäns villkor måste vara lika inför konsten. Detsamma gäller målsättningen att bryta gamla invanda normer och mönster som utestänger och diskriminerar människor genom att cementera rådande patriarkala normer, att bryta heteronormativiteten och den norm som säger att en konstnär inte ska ha något funktionshinder.
När det gäller att upprätthålla demokratin, värna yttrandefriheten och jämställdheten är kulturen en omistlig faktor i samhället. Detta är inga dåliga argument för att samhället ska stå för de verktyg och den infrastruktur som krävs för att alla människor ska ha tillgång till kulturen – som upplevelse och som aktivt deltagande och skapande. Kulturupplevelser får människor att fylla på med ny energi men ger dem också utlopp för energi och känslor som annars kan vändas inåt, i passivitet, eller utåt i destruktivitet. Men sist och slutligen är konstarternas egenvärde argument nog för att berättiga samhällets insatser. Kulturen är den näring och den växtkraft som samhället behöver för det goda livets bestånd och växt. Det är då också viktigt att påpeka att konstarterna måste stå fria från ekonomiska bindningar i form av sponsoravtal och liknande, eftersom det på sikt aldrig kan garanteras att dessa inte inkräktar på den konstnärliga friheten. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Vänsterpartiet ser de sju kulturpolitiska mål som riksdagen antagit som en självklar utgångspunkt för kulturpolitiken. Det räcker dock inte att ha vackra formuleringar i ord – vi ser dessvärre att målen inte efterlevs och vill därför föra en politik som stärker dem. Det ska inte vara möjligt att fatta politiska eller administrativa beslut som strider mot de nationella kulturpolitiska målen:
värna yttrandefriheten och skapa reella förutsättningar för alla att använda den.
verka för att alla får möjlighet till delaktighet i kulturlivet och till kulturupplevelser samt till eget skapande.
främja kulturell mångfald, konstnärlig förnyelse och kvalitet och därigenom motverka kommersialismens negativa verkningar.
ge kulturen förutsättningar att vara en dynamisk, utmanande och obunden kraft i samhället.
bevara och bruka kulturarvet.
främja bildningssträvanden.
främja internationellt kulturutbyte och möten mellan olika kulturer inom landet.
Vi är t.ex. väldigt kritiska till att vi har en målsättning om kulturens obundenhet samtidigt som det från samhället ställs krav på ökade sponsorintäkter eller krav på att fullt ut genomföra en produktion utan att erhålla full kostnadstäckning. Vänsterpartiet anser således att regeringen bör se över möjligheterna att stärka de nationella kulturpolitiska målen i enlighet med det anförda. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Vänsterpartiet ser att det finns ett behov av en väl utbyggd scenkonst på nationell, regional och lokal nivå. Det handlar om såväl institutioner som fria grupper och arrangörer. Det är viktigt att även den politiska och administrativa organisationen har en väl fungerande och genomtänkt struktur. I grunden vill vi att alla politiska beslut ska fattas så nära de berörda verksamheterna som möjligt, dvs. så decentraliserat som möjligt. Detta ställer stora krav på både kommuner och landsting/regioner.
Vi vill se en beslutsstruktur där staten har ett övergripande ansvar för en nationellt sammanhållen kulturpolitik med ett kulturråd som har en mer övergripande och analyserande roll. Ett nationellt kulturråd ska fungera som ett nav vad gäller utvärdering, uppföljning och vara en kunskapsbank. Kulturrådet ska också ansvara för att det offentliga stödet leder i riktning mot de nationella kulturpolitiska målen.
Avtal måste slutas med alla kulturproducenter som uppfyller de konstnärliga kvalitetskrav som fastställs och som erhåller offentliga anslag. Sådana avtal ska möjliggöra minst treåriga avtalsperioder och gälla såväl institutioner som fria grupper. Avtal om verksamhet och anslag ska fattas mellan fyra parter: staten, landstinget/regionen, kommunen och kulturproducenten, oavsett om det gäller en institution eller en fri grupp. På detta sätt skapas en medveten och ansvarstagande kulturpolitisk struktur där det finns ett helhetsansvar och där alla inblandade parter medverkar.
Självklart har vi inte en helt färdig modell för detta men systemet med ”kulturpåsar” till vissa regioner och den oro som framförts av representanter för scenkonstområdet är alarmerande nog och en fingervisning att det behövs en tydlig struktur som ser till scenkonstens behov men också är en fungerande decentraliserad politisk organisation som tar ett nationellt helhetsansvar. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
De grundläggande förutsättningarna för scenkonsten kräver en väl utvecklad struktur av scener och andra spelplatser. Skyhöga lokalhyror i samhällsägda fastigheter är oacceptabla. Operan och Dramaten i Stockholm är bara två exempel. Dessa byggnader kan knappast nyttjas till något annat än det de är byggda för, varför hyran, om den sattes marknadsmässigt, borde vara noll kronor. Vi vill heller inte se andra än konstnärliga verksamheter i dessa byggnader. Även när det gäller samhällsägda fastigheter som hyser kulturverksamheter i regioner och på lokal nivå bör hyrorna hållas nere. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Vad gäller teater och dans specifikt är det egentligen bara nationalscenerna som fått visst påslag för kostnadsutvecklingen. Och eftersom verksamheten inom kulturområdet i grunden är tvärsektoriell, dvs. att en rad olika satsningar inom och utanför statens budget påverkar möjligheten att svara upp mot de kulturpolitiska målen, så påverkas scenkonsten även av andra faktorer, tyvärr oftast negativt. Det gäller exempelvis kommunernas dåliga ekonomi.
Det nuvarande anslagssystemet urholkar ekonomin på ett sätt som medför att den scenkonstnärliga verksamheten hotas. Den fria scenkonsten som i dag helt saknar en årlig uppräkning, har under lång tid tvingats leva under ekonomiska förhållanden som inte är acceptabla. Scenkonsten som helhet måste kompenseras för den urholkning och den underfinansiering som det offentliga anslagssystemet orsakat. Anslagen måste räknas upp årligen för såväl institutioner som den fria scenkonsten så att det motsvarar kostnadsutvecklingen. Det gäller såväl institutioner som fria grupper. Regeringen måste se över möjligheten att medel tillskjuts till scenkonstområdet i så snabb takt som detta är möjligt. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
I budgetpropositionen 2001 ökades anslaget för både institutionerna och den fria scenkonsten. Detta skedde bl.a. efter det att Kulturrådet presenterat en lägesrapport och en konsekvensanalys av medelsbristen inom konstområdena. För första gången gick även en enad scenkonstbransch ut och ställde gemensamma, berättigade krav.
Vänsterpartiet menar att den anslagsökning som nu genomförts är en bra början för att komma till rätta med underfinansieringen av i synnerhet den fria scenkonsten, men att staten fortsättningsvis måste ta det övergripande ansvaret för att scenkonstområdet kompenseras för den ekonomiska urholkning som skett.
Påpekas bör dock att Kulturrådets anslagsnivå bygger på en utredning från 1980-talet. Enligt förordningen om statsbidrag till regional kulturverksamhet (SFS 1996:1598) skall statsbidragens storlek bestämmas utifrån kostnaden för verksamheten. Enligt Vänsterpartiet bör bidragen i enlighet med riksdagsbeslut 1996 fördelas så att kulturinstitutionerna och de fria grupperna får anslagen uppräknade med lönekostnadsindex. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Kravet på sponsring har ökat på senare år inom hela kultursektorn, inte minst inom teater- och dansområdet. Bristen på ekonomiska medel tvingar kulturskaparna att söka andra finansieringslösningar. Detta kan i förlängningen skapa större problem i den rent konstnärliga processen. Olika bindningar till sponsorer kan indirekt kväva skapandet och yttrandefriheten.
Vänsterpartiet ser det som väldigt angeläget att kulturen även i fortsättningen ska få möjlighet att utveckla sin konstnärliga styrka utan några bindningar till sponsorer. Vänsterpartiet föreslår därför att riktlinjer för kultursponsring utarbetas för att skydda kulturutövarna och värna yttrandefriheten i det konstnärliga skapandet. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
l dag fungerar anslagstilldelningen som en osynliggörande faktor för alla de fria grupper som inte erhåller några statliga anslag. Det kan inte vara statens mening att medverka till detta osynliggörande av professionella konstutövare. Såväl konstutövarna själva som deras publik ska ju omfattas av de nationella kulturpolitiska målen.
Därför ska inte anslagstilldelningen vara den faktor som avgör huruvida staten ska lyfta fram en särskild konstproducent eller inte. De verksamma fria gruppernas verksamhet ska synliggöras av Statens kulturråd på ett mer påtagligt sätt, t.ex. genom att inbegripas och återfinnas i statistik, utredningar, inbjudningar till konferenser etc. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Centrumbildningarna fyller en viktig funktion för det icke-institutionsbundna kulturlivet och de fria teater- och dansgrupperna. Det gör de som samarbetsorgan, informatörer, opinionsbildare och uppdrags/arbetsförmedlare. Det är således ett mångfasetterat verksamhetsområde.
Kulturrådet fördelar resurserna till centrumbildningarna. För att alla delar av Sverige ska komma i åtnjutande av ett kulturutbud av hög kvalitet är det nödvändigt att lokalt förankrade kulturverksamheter ges möjlighet att få pengar via centrumbildningarna. Vi värnar dessa och ser dem som garanter för kvalitet samt en omistlig tillgång och resurs för de fria grupperna såväl som för frilansarna. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Nedskärningarna inom kommuner och landsting har fått allvarliga konsekvenser för kulturens livsbetingelser. När skolorna inte har råd att köpa teater- och dansföreställningar, då har skådespelarna och dansarna inte råd att vara kulturarbetare.
Vänsterpartiet anser att konstnärernas försörjning i största möjliga mån skall baseras på ersättning i direkt anslutning till utfört arbete.
En av de viktigaste insatserna som kan göras för kulturen är därför insatser för att förbättra kommunernas ekonomi. Detta ger möjlighet för skolor, förskolor, äldrevård m.m. att satsa på kultur, vilket är en förutsättning för att de kulturella traditionerna skall leva vidare i kommande generationer. Kultur är en källa till identitet och demokratisk utveckling.
Medel inom arbetsmarknadsområdet spelar en väsentlig roll för konstnärernas försörjning. Vi anser att man skall pröva att föra över pengar från arbetsmarknadsåtgärder för att skapa riktiga jobb inom kultursektorn, med kulturmålen som övergripande riktlinje. Vi vill satsa ytterligare på den tredje anställningsformen och ser verksamheten inom t.ex. TeaterAlliansen som mycket lyckad och värdefull. Vi vill att denna anställningsform ska utvecklas och byggas ut. Den ska också inbegripa dansare men motsvarande bör även byggas ut i hela kultursektorn. Socialförsäkringssystemet för konstnärer ses för närvarande över och vi förutsätter att utredningen ska komma fram med förslag på bl.a. pensionsålder, pensioner till frilansare och fria grupper. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Det behövs särskilda insatser inom teater och dans för barn och ungdomar. Tanken att alla har rätt att möta, pröva på och delta i olika kulturella verksamheter måste förverkligas. Först när man fått ”smaka” på och uppleva olika konstarter har man en reell möjlighet att välja.
En av de viktigaste insatser som kan göras för att stödja och utveckla barns och ungdomars konstnärliga skapande är att utveckla kulturskolan. Det är en rättvisefråga och en jämlikhetsfråga att alla oberoende av föräldrarnas samhällsklass och utbildningsnivå skall ges möjligheter att delta i kulturlivet.
Dans och teater borde vara en självklar del i skolans arbete. Detta kan på olika sätt stärka barns och ungdomars utveckling och möjligheter i bl.a. skolarbetet. Att använda drama och teater som pedagogiska redskap ger långsiktiga resultat, det stärker elevernas förmåga att leva sig in i andra människors situation, att förstå och känna.
Det egna skapandet i kombination med det professionella utbudet öppnar vida horisonter och skapar kreativa rum och ett gränslöst tänkande. Samarbetet mellan professionella konstnärer och skolan skapar fruktbara mötespunkter och ger positiva arbetsmarknadspolitiska effekter genom att ge arbete åt konstnärer.
Teater-, drama- och danspedagoger får också ett bredare arbetsfält då efterfrågan på deras kunnande ökar. Därför har vi ofta hävdat att läroplaner och skolplaner även bör innehålla kulturpolitiska mål.
Att de fria grupperna svarar för över hälften av den teater som spelas för barn och ungdomar är allmänt bekant. Tillsammans med institutionernas utbud når föreställningarna drygt hälften av skolans elever. Trots att dansen fått ett uppsving de senaste åren är det mycket färre elever som fått uppleva en dans- än en teaterföreställning.
Vi ser det som en självklarhet att även den resterande halvan elever måste ges samma möjlighet att se och uppleva professionell teater och dans. En teater- och en dansföreställning per år för alla elever bör vara ett minimum.
När kommunerna nu i många fall genomfört mycket stora nedskärningar innebär det bl.a. att kulturens villkor försämras, på många håll mycket drastiskt. Barn och ungdomar i förskolan och skolan har mycket begränsad möjlighet att få möta och uppleva teater, dans och musik.
Det räcker inte med att fria grupper och enskilda konstutövare satsar på denna grupp om inte skolan och förskolan har råd att använda sig av dem. Då blir det de föräldrar som har intresse och ekonomi som låter sina barn ta del av det befintliga utbudet. På sikt måste därför anslagen för utveckling av teater och dans till barn och ungdomar stärkas. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
I vissa län finns flera länskonstnärer medan det i andra finns inga alls. Det är av stor vikt att länskonstnärerna har förankring i det geografiska område de arbetar för och i den konstnärliga verksamhet de verkar inom. Här är det viktigt att se konstnärerna i regionerna som en tillgång.
Vänsterpartiet anser att länskonstnärerna också skall vara en resurs för amatörkulturen och även fungera som en länk mellan amatörer och professionella. Vänsterpartiet föreslår därför att alla län skall få i uppdrag att inrätta länskonstnärer och konsulenter på områdena teater och dans. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Teatern och dansen har ett särskilt ansvar att beskriva och gestalta det nya mångkulturella Sverige. Våra språkliga minoriteter – tornedalsfinnar, samer, finnar, romer och jiddischtalande – har alla ett rikt kulturellt arv att bevara och förmedla. Vänsterpartiet ser det som en viktig politisk uppgift att de ges medel och möjlighet att göra detta på sina egna villkor.
Vi menar också att våra olika invandrargruppers kultur måste ges utrymme och visas på teatrar och dansscener i större utsträckning än vad som är fallet i dag. I teatern och dansen finns förmågan att gestalta och ge publiken upplevelser och möjlighet till empati. Styrkan i konsten är också att ett verk kan upplevas på så många olika vis då åskådaren, publiken, får tolka och själv känna. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Internationellt kulturutbyte och gästspel av teater- och dansgrupper ger möjlighet till konstnärlig befruktning och inspiration. På samma sätt kan den svenska scenkonsten presenteras för publik i andra länder.
Vi ser det kulturella utbytet som en enormt viktig del i det internationella kultursammanhanget och värnandet av utvecklingen inom de olika konstarterna. Kulturutbytet har också en stor outnyttjad potential att utveckla förståelsen mellan människor över alla gränser.
Sverige kan använda kulturaktiviteter som ett aktivt verktyg i biståndsarbetet för att stärka demokratiseringen och respekten för de mänskliga rättigheterna. Vi menar att Sverige på olika sätt ska stödja det kulturella utbytet av scenkonst genom att i EU och FN arbeta för ökat internationellt kulturutbyte. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Operabaletten vid nationalscenen och Riksteatern/Cullbergbaletten har tillsammans med Dansens Hus initierande, främjande och producerande uppgifter av nationell betydelse. De regionala institutionerna är Göteborgsoperans balett, Väst-svenska Teater och Dans, Skånes Dansteater, Norrdans och Byteaterns dansprojekt. Utöver dessa institutioner finns de fria dansgrupperna och de koreografer som inte är knutna till institutionerna. Utan tvekan går det att konstatera att det behövs en samlad bild av danskonstens förutsättningar och problematik.
Vänsterpartiet menar att regeringen måste initiera en utredning som ska se på problematiken och förutsättningarna för att därigenom skapa en tydlig struktur för dansen, en struktur som gör dansen till ett tillväxtområde med möjligheter till utveckling och expansion.
Tydliga och klara strukturer i danslivet är förutsättningen för en väl fungerande organisation som i sin tur lyfter upp konstformens egenvärde. Den rent konstnärliga strukturen med innehåll och framförande ska helt och hållet ligga på konstnärerna, men den organisatoriska strukturen kräver en tydlig politik för dansen som konstform. En sådan politik saknas i dag. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Att det saknas en tydlighet i strukturen kan i förlängningen hämma det konstnärliga uppdraget. Ett stort och varierat utbud av dansföreställningar förekommer främst i Stockholm, medan det på regional och lokal nivå råder en ojämn satsning. Danskonsten måste ges förutsättningar för ett fritt och oberoende skapande i hela landet.
Vänsterpartiet menar att det behöver upprättas en handlingsplan för hur danskonsten ska utvecklas och bli en oberoende konstnärlig kraft i samhället. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
En förutsättning för dansen är tillgången på scener. I Sverige finns i dag ett stort antal små och medelstora scener. De stora scenerna för dans är egentligen bara två: en vid Malmö Musikteater och en vid Göteborgsoperan. Det är i och för sig inget självändamål med stora scener, men bristen på sådana begränsar danskonsten och gästspelsutbudet. Även den totala upplevelsen och intrycket kan bli förändrat då ett färdigt stycke som ska turnera tvingas till förändring för att passa in på en mindre scen.
Vänsterpartiet menar att det finns ett behov av att se över tillgången på funktionella scener för dans som ett led i att göra danskonsten mer tillgänglig men också för att inte hämma det konstnärliga skapandet med givna oföränderliga dansytor. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Dansens Hus har ingen fast ensemble men har i likhet med Operan och Riksteatern/Cullbergbaletten ett uppdrag av särskild nationell betydelse. Dansens Hus är den i särklass största dansscen i landet som utan egen ensemble arbetar med gästspel, initierar produktioner, främjar nyskapande och producerar föreställningar i samarbete med olika koreografer och deras dansare.
Liknande viktiga uppgifter har även de tre fria dansscenerna: Dansstationen i Malmö, Moderna Dansteatern i Stockholm samt Unga Atalante i Göteborg, i mindre skala men med hög konstnärlig kvalitet och en spännande och nyskapande verksamhet.
Vänsterpartiet menar att Dansens Hus även borde få ett uppdrag att bilda ett dansnätverk i landet där samarbetet till exempel kunde bestå i den producerade dansen i landet. Även de internationella gästspelen kunde tillgängliggöras för en bredare publik. Samarbetet skulle knyta till sig samtliga dansproducenter, såväl dansinstitutioner som fria dansgrupper och koreografer.
Ett nätverk skulle också kunna knyta till sig internationella kontakter för exempelvis samproduktioner mellan olika länder och smidigare hantering av gästspel. Självklara delar skulle även kunna vara gemensamt publik- och informationsarbete i landet och internationellt, som ett led i att marknadsföra dansen och nå fler ovana dansbesökare. Även Riksteatern skulle kunna ingå i nätverket och bidra bl.a. med sin kunskap och erfarenhet av turnéverksamhet. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Efter en genomlysning av dansområdet, genom ett antal översyner och analyser under de senaste åren, har Kulturrådet konstaterat att det finns behov av ökat stöd till flera delar av dansområdet. Fortfarande finns platser i landet där befolkningen sällan får uppleva professionell dans. De nationella målen om regional förankring och tillgänglighet i hela landet är därmed långtifrån uppnådda.
Fördelningen av anslagen till dans administreras och bedöms av Statens kulturråd. Enbart nationalscenerna Operan och Riksteatern får sina anslag direkt i budgetpropositionen via Kulturdepartementet. Anslaget destineras således till såväl institutionerna som de fria grupperna. Kulturrådet har ett mycket stort ansvar för att de statliga medlen fördelas på ett rättvist sätt och med tydliga kriterier.
Den huvudsakliga tilldelningen av anslagen till dansområdet går till nationalscenerna och institutionerna. Konsekvensen av denna obalans har bl.a. medfört att de fria gruppernas ekonomi urholkats och förutsättningarna för det fortsatta konstnärliga utövandet begränsats.
Ett annat dilemma för dansens kostnadsutveckling är det faktum att gästspelen kostar mer när kronans värde sjunker. Eftersom så har varit fallet under de senaste åren har kostnaderna ökat för att ta in utländska gästspel. Detta är ett av de områden som måste analyseras när kostnadsutvecklingen inom dansområdet utvärderas.
Vi ser också behovet av en utvärdering av den faktiska kostnadsutvecklingen om hur anslagens storlek svarar mot den verksamhet som bedrivs på respektive dansinstitutioner och i de fria dansgrupperna. Med detta vill vi komma bort från diskussionen om anslagen i sig och i stället få underlag till en diskussion om vad anslagen ska användas till, dvs. få en fördjupad kulturpolitisk diskussion.
Vi ser inte att det föreligger något konkurrensförhållande mellan institutioner och fria grupper, utan enbart ett ojämlikt ekonomiskt förhållande. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Vänsterpartiet vill att minst treåriga avtal sluts med de fria dansgrupperna och koreograferna. Vi menar att konstnärerna ska få ägna sig åt den skapande processen och inte åt tidsödande arbete med att fylla i ansökningshandlingar för att erhålla anslag. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
I dag finns en struktur med verksamhetsbidrag och projektbidrag för de fria dansgrupperna och koreograferna. Vi ser allvarligt på utvecklingen att alltfler ordinarie verksamheter tvingas genomföras i form av projekt. Förutom den osäkra arbetssituationen för konstnärerna medför projektomvandlingen av ordinarie verksamhet att kvalitet och kontinuitet äventyras.
Projektformen kan givetvis vara en mycket lyckad form för att utveckla en verksamhet eller framför allt en möjlighet till nyskapande och gränsöverskridande satsningar, dock inte en form att bygga kontinuerlig verksamhet på.
Den rådande situationen med verksamhetsbidrag som inte räcker till verksamheten, har gjort projektanslaget till en omistlig del av finansieringen av den ordinarie verksamheten. Vad blir det då av alla spännande verksamheter och projekt som inte får statligt stöd? Vi vill att regeringen utreder de finansiella konsekvenserna av en långsiktig och hållbar lösning på frågan om verksamhetsbidragen och det särskilda projektanslaget.
Ett annat förslag är en koncentration av anslaget till färre dansgrupper och koreografer. Här ser Vänsterpartiet en risk att mångfalden hotas. Att färre grupper erhåller högre anslag försämrar situationen för de grupper som inte erhåller något verksamhetsbidrag. En sådan åtgärd begränsar det konstnärliga uttrycket genom att det leder till att vi får ett mycket mindre antal fria grupper och koreografer. Vänsterpartiet menar att det föreligger ett behov av en långsiktig lösning på frågan om verksamhetsbidrag i relation till projektbidrag. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Ett nationellt uppdrag innebär att erfarenheter av och kunskaper om en verksamhet som haft stor positiv betydelse för en kommun eller region får spridning nationellt. Ett riktat nationellt uppdrag innebär dessutom en möjlighet till en tidsbegränsad satsning och utvecklingsfas.
Vänsterpartiets självklara mening är att ett nationellt uppdrag skall tilldelas dansområdet. Dessutom behövs det ett nationellt uppdrag specifikt avsett för dans riktad till barn och ungdomar. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Det finns ett antal verksamma unga koreografer i landet, några av dem utbildade i Sverige. Dessa har från tid till annan svårt att etablera sig. Det måste ligga i samhällets intresse att finna etableringsmöjligheter för att möjliggöra för unga koreografer att komma ut med sitt skapande och bidra till dansens utveckling. I synnerhet gäller detta yngre kvinnliga koreografer vilka ofta har svårare att hävda sig än sina manliga kollegor, precis som fallet är på andra områden i samhället. Vänsterpartiet menar att etableringen av unga koreografer är en investering för framtiden. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
De statligt anställda dansarna har en garanti- eller avtalspension som ger dansarna möjlighet att gå i pension vid 40 års ålder. Detta är en välförtjänt pension eftersom flertalet av dansarna då slitit ut sina kroppar och behöver vila. Dilemmat är att inga andra dansare, exempelvis i de fria grupperna, har rätt till en sådan pension. Vänsterpartiets mening är att frågan kring dansarnas pension och socialförsäkring måste ses över så att inte de fria dansarna missgynnas. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Väl fungerande institutioner är en förutsättning för det fria skapandet. Vi menar att en målmedveten satsning på det fria kulturlivet är ett nödvändigt komplement till institutionerna. Det finns alltså ingen konkurrenssituation mellan institutioner och fria grupper. Detta gäller också förhållandet mellan våra nationalscener och Riksteatern.
Det är viktigt att nationalscenerna lever upp till sina mål att vara en motor i det svenska kulturlivet och breddar sitt utbud med små uppsättningar som kan turnera ute i landet. Det ska inte ställas sådana krav på full beläggning att teatrarna måste anpassa sin repertoar efter kommersiella behov. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Den försvagning av arrangörsleden som har kunnat iakttas under senare år på teater- och dansområdet verkar vara bestående. Små orter utan fast teater har fått allt svårare att ta emot turnerande föreställningar och konserter. Här spelar länsteatrarna en viktig roll.
Strukturen med länsteatrar är viktig och kräver en gemensam finansiering av stat, landsting/region och alla de kommuner som ingår i länsteaterns geografiska spel/turnéområde. Vänsterpartiet anser således att regeringen bör se över strukturen för länsteatrarna. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Flertalet av de fria teatergrupperna har fortfarande sin hemvist i Stockholm, även om det går att se en regionalisering. Men många av de Stockholmsbaserade grupperna har en bred turnéverksamhet i hela landet. Bland de fria teatergrupper som erhåller statliga bidrag finns de flesta utanför Stockholm.
För att kontinuitet och kvalitet skall kunna utvecklas krävs att staten, landstingen/regionerna och kommunerna sluter minst 3-åriga avtal med de fria teatergrupperna. Vi menar att konstnärerna ska få ägna sig åt den skapande processen och inte åt tidsödande arbete med att fylla i ansökningshandlingar för att erhålla anslag.
Det är vår uppfattning att både konstarten och samhället kommer att tjäna på de längre avtalsperioderna. På så vis ges förutsättningar för att stärka och utveckla kvaliteten. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
De fria grupperna har en omfattande och mycket viktig turnéverksamhet. I dag tvingas de använda sina verksamhetsmedel till turnékostnader. Detta medför en ökad ekonomisk belastning både för grupperna och för arrangörerna. Vi menar att det inte är rimligt att de grupper som för ut sina föreställningar i landet ska ha extra kostnader för det. Det är heller inte rimligt att arrangörer ska få ökade kostnader för att de inte verkar i en storstad med gångavstånd till en teaterscen. Det har i olika sammanhang utgått turnéstöd till viss del, men Vänsterpartiet anser att frågan måste lösas med ett särskilt anslag som täcker extrakostnaderna för turnéverksamheten. Regeringen bör därför ge Kulturrådet i uppdrag att tillsammans med centrumbildningarna initiera en försöksverksamhet där samordning sker mellan t.ex. olika grupper och olika regioner samt arrangörer. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Trots en viss utveckling på området är det fortfarande ont om spännande och starka roller för kvinnliga skådespelare, och kvinnliga regissörer har svårare att ta sig fram än sina manliga kollegor. Vänsterpartiet menar att det behövs en särskild satsning på kvinnliga dramatiker och regissörer. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
En annan viktig teaterinstitution är radioteatern. Verksamheten vid radioteatern har under senare år på ett drastiskt sätt hotats. Anslagen har minskat avsevärt och diskussioner om nedläggning har förekommit. Radioteatern har möjlighet att nå publik i hela landet. För konstnärer har radioteatern blivit ett viktigt forum för utveckling och inneburit arbetstillfällen. Vänsterpartiet förutsätter att radioteatern hör till de prioriterade områden inom Sveriges Radio där kvaliteten ska säkras. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Elanders Gotab, Stockholm 2002
|
Stockholm den 23 oktober 2002 |
|
|
Tasso Stafilidis (v) |
|
|
Mats Einarsson (v) |
Peter Pedersen (v) |
|
Rossana Valeria D (v) |