Innehållsförteckning 1
Förslag till riksdagsbeslut 2
1 Inledning 3
2 Kristdemokratisk kulturpolitik 4
2.1 Den kristdemokratiska kulturpolitikens rötter 4
2.2. Kultur för alla överallt 5
2.3 Helhet och långsiktighet 6
2.4 Kultur ger hälsa 7
3 Prioriterade grupper 7
3.1 Barns kultur och kultur för barn 7
3.2 Minoriteternas kultur 8
3.3 Funktionshindrade 9
4 Vårt gemensamma kulturansvar 9
4.1 Offentliga medel 10
4.2 Privat sektor 10
Sponsring 11
4.3 Ideell sektor 12
5 En kristdemokratisk kulturbudget 13
5.1 Kulturpolitik – Politikområde 28 13
5.2 Mediepolitik – Politikområde 27 13
5.3 Ungdomspolitik – Politikområde 29 14
5.4 Folkrörelsepolitik – Politikområde 30 14
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kulturens betydelse i biståndsarbete.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om de problem budgetprocessen skapar för kulturinstitutionerna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en utredning om de funktionshindrades delaktighet i kulturlivet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kulturcheckar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om etiska riktlinjer för kultursponsring.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kulturens inverkan på hälsan.
Riksdagen begär att regeringen återkommer med en redogörelse för arbetet inom departementens gemensamma arbetsgrupp för den ideella sektorn.3
Riksdagen anvisar för budgetåret 2002 med följande ändringar i förhållande till regeringens förslag anslagen under utgiftsområde 17 Kultur, medier, trossamfund och fritid enligt följande uppställning:
|
Anslag (tusental kronor) |
Regeringens förslag |
Anslagsförändring |
|
28:1 Statens kulturråd |
42 994 |
–1 000 |
|
28:2 Bidrag till allmän kulturverksamhet (Amatörkulturens centralorganisationer) |
154 935 |
1 000 |
|
28:2 Bidrag till allmän kulturverksamhet (Medel för regeringens disposition) |
154 935 |
–5 000 |
|
28:6 Bidrag till regional musik- verksamhet samt regionala och lokala teater-, dans och musikinstitutioner |
692 079 |
5 000 |
|
28:7 Bidrag till vissa teater-, dans- och musikändamål (fonogramstöd) |
138 215 |
1 000 |
|
28:7 Bidrag till vissa teater-, dans- och musikändamål (fria grupper) |
138 215 |
3 000 |
|
28:9 Litteraturstöd (En bok för alla) |
100 917 |
–5 000 |
|
28:12 Bidrag till Stiftelsen för lättläst nyhetsinformation och litteratur |
14 937 |
1 000 |
|
28:22 Bidrag till regional arkiv- verksamhet |
4 937 |
1 000 |
|
28:26 Bidrag till kulturmiljövård |
251 745 |
4 000 |
|
28:30 Bidrag till regionala museer |
143 581 |
5 000 |
|
28:32 Stöd till icke-statliga kulturlokaler |
10 000 |
2 000 |
|
28:39 Stöd till trossamfund (lokalbidrag) |
50 750 |
3 000 |
|
30:2 Bidrag till allmänna samlings- lokaler |
26 500 |
5 000 |
|
Summa för utgiftsområdet |
8 357 903 |
20 000 |
1 Yrkande 1 hänvisat till UU.
2 Yrkande 5 hänvisat till SkU.
3 Yrkande 7 hänvisat till NU.
Kultur finns där människor finns. Den uppstår i mötet mellan människor och skapas av oss alla gemensamt. Kulturen är ingenting statiskt utan något levande som ständigt är i förändring. Vi är alla medskapare av kulturen men vi är också formade av den. Vårt sätt att tala, vårt sätt att tänka, ja själva språket är präglat av vår kultur. Kulturen ger oss mening i nuet, men den bär också våra historiska rötter och föder visioner för framtiden.
Kulturen i dess vidaste betydelse är ogripbar och varken kan eller ska styras av politiska beslut. Men kulturen kan också vara konkret och tydlig. Den kan manifesteras genom konkreta föremål och upplevelser, en konsert, en bok, en möbel, ett TV-program eller en musiklektion är allt exempel på kulturens uttrycksformer i vardagen.
Att helt definiera vad kultur är låter sig inte göras. Vi kommer aldrig att finna det exakta svaret. Genom att ständigt ställa frågor och diskutera kulturens väsen kan vi dock berika och utveckla vår syn på kultur och därigenom också vår kulturpolitik. Kulturpolitikens uppgift får aldrig bli att försöka styra kulturens utveckling. Politikens uppgift är istället att medverka till ett mer dynamiskt kulturliv. Målet är att stödja utan att styra och att ge alla människor möjlighet att delta i ett fritt kulturliv. Med kulturen som mål och medel kan fler människor finna harmoni i tillvaron.
Vi presenterar vår syn på kulturens olika områden i flera olika motioner. Här vill vi dock ge en övergripande bild av vår syn på kultur och kulturpolitikens mål och ansvar.
Kulturen har en självklar plats i den kristdemokratiska ideologin och det är i den kristdemokratiska ideologi som näringen till vår kulturpolitik hämtats. Här finns de tre grundprinciper som utgör basen för vår syn på kulturen och kulturpolitikens ansvar.
För det första grundas vår kulturpolitik i den kristdemokratiska synen på människan – hennes förutsättningar, behov och uppgift. Kristdemokraterna menar att människan kräver tillfredsställelse av mer än sina materiella behov för att överleva. För att växa och bli hel krävs en immateriell, andlig och kulturell dimension liksom relationer och gemenskap med andra. Den politik vi formar utgår ifrån hela människan och ser till alla hennes behov. Att värna om människans immateriella inre liv är därför lika självklart för oss som att garantera hennes materiella behov. Kulturen utgör en avgörande del i människors tillvaro och kan vara en väg för att uppfylla hennes immateriella behov. Genom kulturen kan människor finna mening i tillvaron och utvecklas både som individer och i sina relationer med andra. Att värna kulturen är därför en grundläggande uppgift för politiken.
Den kristdemokratiska ideologin handlar också om ansvar och förvaltarskap. Vi menar att vi som lever idag har en skyldighet att efter bästa förmåga förvalta det som lämnats till oss. Det handlar naturligtvis om att värna jordens materiella tillgångar men också om att bevara det immateriella arv av tankar, värderingar och idéer som lämnats till oss från tidigare generationer. Bevarandet av kulturarvet såväl det andliga som det materiella är därför självklart för oss. Det handlar både om de kulturvärden som lämnats till oss från tidigare generationer och om de som tillkommer i vår egen tid.
Den tredje princip i den kristdemokratiska ideologin som ligger till grund för vår kulturpolitik handlar om samhällets maktfördelning. Vi menar att all politik måste bygga på subsidiaritet. Alla beslut skall fattas så nära den enskilda människan som möjligt. Endast i de fall man kan motivera att det är mest effektivt att besluten fattas på en högre nivå skall besluten flyttas dit. Grundprincipen är att högre nivåer skall vara ett stöd för de lägre. Kulturpolitiken ska utifrån detta synsätt utgå ifrån den enskilda människan och hennes behov. Kulturen ska inte styras av beslut uppifrån utan frodas bland de människor som utgör hennes kärna.
Med människan i centrum och med aktning för kulturens oersättliga roll för hennes välbefinnande bygger vi den kristdemokratiska kulturpolitiken.
År 1996 antog riksdagen de kulturpolitiska målen. Det andra målet lyder ”att verka för att alla får möjlighet till delaktighet i kulturlivet och till kulturupplevelser samt till eget skapande”. Eftersom vi tror att kulturupplevelser har en avgörande betydelse för varje människa blir detta så kallade jämlikhetsmål av särskilt stor betydelse. Alla människor oavsett bakgrund och förutsättningar ska få del av kulturens möjligheter och då måste hindren för alla människors delaktighet i kulturlivet undanröjas. Kulturen måste finnas överallt och vara tillgänglig för alla. Kulturen ska också genomsyra och befrukta alla sektorer i samhället eftersom kulturen bidrar till välfärd, livskvalitet och utveckling på alla områden. Vårt mål är att det inom alla politikområden ska finnas lyhördhet för kulturens värde för människor.
Att värna om kultur för alla överallt innebär också att se till varje enskild människas behov av kultur. Vi är alla skapande människor med kulturella behov men vi är också alla olika och alla har vi rätt till kulturupplevelser som är anpassade efter våra förutsättningar och intressen. Därför kan kulturpolitik lika väl handla om det lilla barnets sagostund, blockflöjtslektionen i musikskolan och keramikkursen på studieförbundet som om rockkonserten på idrottsarenan eller teaterföreställningen på Dramaten.
Om kulturpolitiken ska se till varje människas behov av kulturella upplevelser måste den också stödja och uppmuntra såväl till professionalitet och kulturellt yrkesengagemang som till amatörkultur och ideella insatser. Professionella kulturarbetare kan inte ersätta ideella insatser, lika lite som amatörer kan ersätta professionella konstutövare med lång skolning. Men amatörkulturen är en grogrund för professionalitet och den är ett uttryck för den enskilda människans behov av kulturell upplevelse som inte får underskattas. En nationell kulturpolitik måste sträva efter att ge konstnärer och kulturarbetare villkor som gör det möjligt att verka professionellt men också att stärka den levande amatörkultur som finns i landet. De olika nivåerna är beroende av och ska stödja varandra.
Ska kulturpolitiken verka för en kultur för alla överallt krävs att vi även ser utanför vårt lands gränser. Sverige bidrar till utveckling i andra länder genom bistånd. En stad i spillror behöver materiellt bistånd men en trasig människa behöver mer än mat för att bli hel. Kultur kan därför utgöra ett immateriellt bistånd, något som bör uppmärksammas i den svenska biståndspolitiken. På kort sikt kan det röra sig om en stunds skratt eller njutning, medan det på längre sikt kan handla om uppbyggande av kulturella institutioner och infrastrukturer. Det fria ordet har stor betydelse för att ett samhälle skall kunna växa i och bevara demokratin. Möjligheten till kommunikation genom böcker och tidningar bör vara viktiga kulturella inslag i en biståndssatsning med yttrandefrihet och demokrati som mål.
En viktig uppgift för kulturpolitiken är att verka med förståelse för de kulturella verksamheternas natur. Kristdemokraterna menar att nyckelord i detta arbete är lyhördhet, långsiktighet och helhetssyn. En orkester som tvingas lägga ner sin verksamhet på grund av tillfälliga besparingar återuppstår inte med automatik när medlen kommer tillbaka. Ett museum som skall vårda ett fysiskt kulturarv skall inte behöva se delar av samlingen bokstavligen ätas upp av skadeinsekter för att medelstilldelningen inte räckte till ett visst år. Fördelningen av de statliga kulturbidragen skall inte bidra till att skapa kulturella krishärdar. Engångssatsningar kan i vissa fall vara välbehövliga injektioner, men erfarenheter måste tas tillvara och användas i det långsiktiga arbetet. Vi anser att regeringen tidigare, på område efter område, låtit tillfälliga prioriteringar styra och att de gör satsningar utan att se till långsiktighetens betydelse. En höjning av ett anslag ett år som sedan tas tillbaka året efter skapar enbart otrygghet och försvårar möjligheten till långsiktiga satsningar. Vi är därför glada över att regeringen i år verkar ha insett långsiktighetens betydelse och förändrat flera kortsiktiga satsningar till långsiktiga anslagshöjningar.
De offentliga medlen ska stå för långsiktigheten i den kulturella verksamheten. För att på bästa sätt utnyttja de offentliga medlen krävs även samordning mellan kulturella institutioner och grupper. Som budgetprocessen nu ser ut orsakar den problem för de kulturella institutionerna. Som exempel kan nämnas teatrarna vars verksamhetsår delas av två budgetperioder vilket innebär stora svårigheter för planeringen. Vi anser att det bör finnas möjlighet att från statens sida ta större hänsyn till de kulturella institutionernas villkor.
Vi har hittills framför allt fokuserat på kulturens betydelse för människors psykiska välbefinnande. Många undersökningar under senare år har dock pekat på kulturens betydelse även för den fysiska hälsan. Människor som regelbundet tillägnar sig konstnärliga upplevelser lever längre och mår bättre än de som inte gör det. Att få tillgång till konstnärlig aktivitet kan till och med påskynda tillfrisknandet hos människor och minska användandet av mediciner på sjukhus. Detta har bland annat Folkhälsokommittén tagit fasta på i sin utredning om Hälsa på lika villkor, SOU 2000:91. I denna går att läsa:
Positivt engagemang och deltagande i kulturella aktiviteter är främjande för hälsan. Att möta nya upplevelser, delta i skapande verksamhet, läsa böcker, få social och kulturell stimulans – allt handlar om att få nya perspektiv och också få nya redskap att tolka sig själv. Direkta kulturaktiviteter i vården har gett positiva resultat för patienternas hälsa. Kulturen som både en skapande och läkande kraft är underskattad.
Betydelsen av kultur både för den allmänna folkhälsan och i direkta vårdsituationer blir allt mer uppmärksammad. Många sjukhus och andra vårdinrättningar intresserar sig numera för kulturens möjligheter att påverka patienternas hälsa. Såväl den nära kulturen, i form av böcker, konst och musik, som den yttre sjukhusmiljön, i form av arkitektur och inredning, påverkar patienter och personal. De flesta konstformer manar till kommunikation och eftertanke vilket verkar stimulerande för alla människor som befinner sig i sjukhusmiljön. Konsten kan inbjuda till samtal i en påfrestande situation eller verka lugnande i en stressad miljö. En sjukhusclown som lockar till skratt kan vara ett väl motiverat kulturmedel, likaså en musikterapeut i ångestdämpande verksamhet. Det är därför av stor vikt att även vi som beslutsfattare tar dessa nya erfarenheter till oss och låter det påverka våra politiska ställningstaganden. Insatser för kultur i vården får inte bli en satsning som enbart görs för de kronor som eventuellt blir över.
Kristdemokraterna anser att staten har ett särskilt ansvar för att kulturen ska nå ut till alla överallt. Därför måste det offentliga ta ett särskilt ansvar för de grupper i samhället som har svårt att göra sina röster hörda och vars kulturella upplevelser är beroende av offentligt stöd.
Kulturpolitiken får aldrig stanna enbart vid de vuxnas kultur och skapande utan måste alltid omfatta även barnens behov av kulturella upplevelser. FN:s konvention om barns rättigheter som Sverige undertecknade 1989 ställer krav vad gäller barns och ungdomars kulturella rättigheter. Här garanteras barn och ungdomar en kulturell identitet och här formuleras i klartext barns rätt till vila och fritid, lek och rekreation det vill säga rätten att vara barn. Det finns många tecken på att barns delaktighet i kulturella aktiviteter har stor betydelse för deras emotionella och sociala utveckling. Forskning visar att barn som regelbundet ägnar sig åt någon kulturell verksamhet får större förmåga att känna igen och uttrycka sina känslor. Förmågan att kunna känna igen och definiera sina egna känslor är avgörande för att förstå andras känslor, att känna empati, och därigenom utvecklas barnets kommunikativa kompetens.
När vi ska utveckla en kulturpolitik för barn är det lätt att fokusera allt för starkt på kultur för barn, alltså kultur som är formulerad av vuxna för barn. Det är de vuxna som sätter dagordningen och som styr barnens skapande. Vi glömmer lätt barnens egna kulturella uttryck, barns kultur. Det lilla barnet har en naturlig fallenhet för att uttrycka sig genom berättelser och teckningar, genom sång och dans. Barnens egen kultur måste tas till vara. Vi måste stödja och inte styra barns vilja till kulturellt skapande. Barn som ges möjlighet att utveckla sin egen kultur stärker sin fantasi och självkänsla.
Barn måste under uppväxten ges möjlighet att ta del av och delta i olika kulturella aktiviteter. Vi måste kombinera barns eget skapande med ett rikt utbud av kulturella aktiviteter för barn. Därför vill vi förändra regeringens satsning på gratis inträde för alla på de statliga museerna till ett gratis inträde för barn och ungdomar i samtliga statliga och regionala museer. Då når vi ut med satsningen till hela landet. Vi vill skapa en politik som ger föräldrar mer tid med sina barn och därigenom större möjligheter för dem att tillsammans med sina barn dela kulturella upplevelser. Skolan och förskoleverksamheten är vid sidan om familjen en självklar utgångspunkt för att göra kulturen tillgänglig för de flesta barn. Kulturen måste få en plats i skolans vardag och får inte enbart bli tillfälliga kulturevenemang utan koppling till den övriga verksamheten. Det finns tecken som tyder på att kulturaktiviteterna minskat i skolorna under de ekonomiskt svåra åren på 1990-talet. Det är viktigt att skolorna inser möjligheterna med ett aktivt kulturliv i skolan och då inte ser det som en ekonomisk belastning. Om resurser styrs till barns och ungas kulturutbud kan kulturintresset väckas och utvecklas tidigt. Samhällets insatser för kultur till barn och ungdom har ökat under senare år, men mer kan och bör göras.
Det finns ett fyrtiotal så kallade nationella minoritetsgrupper i Europa. Med begreppet nationell minoritet avses ett folk som har historisk hemortsrätt i Europa samt talar ett annat språk än det officiella i landet. I Sverige finns det fem nationella minoriteter med egna språk som är lagfästa som minoritetsspråk: samiska, finska, meänkieli, romani chib och jiddisch. Alla grupperna har en lång tradition i Sverige och de har trots att de befunnit sig i minoritet bevarat sitt språk och sina kulturella särdrag. Det är av stor vikt såväl för minoritetsgrupperna som för den svenska kulturen att deras kultur bevaras. Möten med andra kulturer, särskilt de som utvecklats i symbios med den svenska, berikar den svenska kulturen.
Eftersom språken är avgörande för att definiera de nationella minoriteterna är det lätt att insatserna för att bevara kulturerna enbart riktar in sig på just språket. Ytterligare en anledning till detta kan vara att det västerländska samhället är en skriftkultur, och för oss är bevarandet av kulturen i mångt och mycket ett bevarande av språket. Det är därför av avgörande betydelse att de insatser som görs för minoritetskulturerna även kommer andra kulturyttringar till del. För vissa minoritetsgrupper kan bevarandet av till exempel danser eller sånger vara minst lika viktigt som det skrivna språket.
Funktionshindrade är på många sätt en utsatt grupp i samhället, och möjligheterna att få del av det samhället har att erbjuda är ofta begränsade. När det gäller delaktigheten i kulturlivet kan det ofta vara den rent fysiska otillgängligheten som förhindrar delaktigheten. En konsertlokal utan hörselslinga eller ett museum utan hiss kan ibland göra det omöjligt för den funktionshindrade att få del av en kulturupplevelse. Vi anser att samhället på ett tydligare sätt måste uppmärksamma de problem som finns och undanröja hindren för funktionshindrades möjlighet att delta i kulturlivet. Det måste vara ett krav att alla kulturinstitutioner medvetet arbetar med denna problematik och anpassar sin verksamhet för dessa grupper. Som exempel kan nämnas Nordiska museets reliefer för synskadade bredvid montrarna i utställningen. För att stärka de funktionshindrades delaktighet i kulturlivet ökar vi bidragen till kulturlokaler. Det är resurser som kan användas bland annat till handikappanpassning.
Det är anmärkningsvärt att när regeringen i våras gjorde en utvärdering av det så kallade jämlikhetsmålet i kulturpolitiken klarades de funktionshindrades situation av på fyra rader. Inga brister eller problem nämndes. Vi anser att Kulturrådet bör få i uppgift att utreda de funktionshindrades delaktighet i och tillgänglighet till kulturlivet. Det är en undersökning som kan ligga till grund för statliga insatser för att öka de funktionshindrades delaktighet i kulturlivet.
I enlighet med den kristdemokratiska förvaltarskapstanken anser vi att alla har ett gemensamt ansvar för kulturen. Det gäller för varje individ men även för samhällets olika nivåer. Det är inte enbart det offentliga som ska ta ansvar för ett levande kulturliv. Ansvaret ligger även på samhällets andra delar, både på den privata och på den ideella sektorn. Den kristdemokratiska kulturpolitiken bygger på en helhetssyn där ideella insatser från kulturens eldsjälar samverkar med medel från offentlig och privat sektor. Det offentliga har dock en särskild roll och ett nationellt ansvar för att säkerställa en kulturell infrastruktur över hela landet. Det offentliga måste ta ansvar för att kulturen når ut till alla, bekosta kulturens huvudinstitutioner och skapa en fungerande lagstiftning.
Kulturens gränslöshet gör att det ibland är svårt att tydliggöra det kulturpolitiska ansvaret såväl mellan de olika offentliga nivåerna som mellan det offentliga och den ideella respektive den privata sektorn. Det är politikens skyldighet att se till att kulturverksamheter i behov av stöd inte faller mellan stolarna eller blir offer för brister i politisk organisation. Kulturpolitiken måste på allvar få genomsyra hela samhällsapparaten. Att rensa bort hinder så att kulturen på allvar kan göra inbrytningar i olika samhällssektorer är viktigt. Regler som inte är anpassade till detta synsätt kan behöva ändras. Den kristdemokratiska utgångspunkten är att eftersom alla sektorer är en del av samhället har de också ett gemensamt ansvar för en levande kultur.
Att staten tar ett nationellt ansvar för kulturpolitiken innebär att den säkerställer verksamheter av nationellt intresse, t ex nationalscener och ansvarsmuseer. I det nationella intresset ligger också att verka för ett levande kulturliv i hela landet. För detta byggs en kulturell infrastruktur med regionala stödjepunkter. Statligt stöd ges därefter både i form av verksamheter och ekonomiska medel. Även om stöd kommer centralt ifrån är det viktigt att besluten och utvecklingen av verksamheten får ske lokalt. Det är viktigt att varje nivå har sin egen identitet och att besluten fattas så nära människorna som möjligt. Vi ser därför med spänning fram emot en utvärdering av de försök som pågår med regional bidragsfördelning. Den framtida regionala organisationen är en kärnfråga inom kulturpolitikens område. Det är också viktigt att det offentliga stödet från olika nivåer samordnas även vad gäller mål och inriktning så att inte kulturskaparna tvingas dra åt olika håll för att få del av det offentliga stödet.
I det statliga stödet till kulturen ingår även en reducerad moms. Den så kallade kulturmomsen på sex procent omfattar bland annat teater och konsertbiljetter, inträde på museer, böcker, biobiljetter med mera. Problemet är att reglerna inte är enhetliga. Vissa delar av kulturlivet beskattas med full moms men inte andra, den så kallade dansbandsmomsen är ett omtalat exempel. Vi anser att reglerna för kulturmoms måste bli mer enhetliga och vi var därför mycket positiva till skatteutskottets tillkännagivande till regeringen tidigare i år om att dessa regler bör ses över. Mot bakgrund av utskottets tillkännagivande anser vi att det är anmärkningsvärt att regeringen inte tagit upp denna fråga i den nu liggande budgetpropositionen. Vi förväntar oss att regeringen snarast genomför den översyn riksdagen begärt.
Kulturpolitiken måste främja alla samhällets delar att ta aktiv del i det svenska kulturlivet genom att skapa möjligheter för ett ömsesidigt utbyte mellan kulturskapare och samhällets aktörer. Näringslivet har såväl behov som ansvar som sträcker sig utanför den rent affärsmässiga verksamheten. Kulturlivet har i sin tur behov av vidgade möjligheter att utöva och sprida sin konst både inom och utom etablerade institutioner. Genom ett samarbete med det privata näringslivet kan kulturen nå ut till nya grupper och näringslivet får en möjlighet att ta ett visst samhällsansvar. Vi anser därför att möjligheterna för privata aktörer att ta ett ekonomiskt ansvar för kulturen måste förbättras. Ett långsiktigt samarbete mellan kultur och näringsliv, som bygger på respekt och som inte inskränker den konstnärliga friheten, kan ge vidgade möjligheter både i form av bättre finanser och nya arbetsformer. Det är också ett sätt att uppfylla det kulturpolitiska målet att nå nya grupper. Den privata finansieringen via sponsring ska dock vara ett komplement inte en ersättning för statliga insatser.
Kunskapen om kulturens betydelse för människors hälsa bör komma företagen till del. Det bör också bli möjligt för företag att bidra till sina anställdas kulturella upplevelser genom skapandet av ett system med kulturcheckar. Kulturcheckarna ska vara en skattebefriad löneförmån från arbetsgivaren till löntagaren och den ska inte heller belasta företaget med skatter eller sociala avgifter. De skattemässiga villkoren ska alltså vara desamma som när företag idag subventionerar motionsaktiviteter för personalen. Kulturchecken ska vara ett betalningsmedel som kan användas för inköp av till exempel böcker, konst, teater, konserter, opera, balett, museibesök med mera. Kulturchecken kan skötas och organiseras av en stiftelse där det ingår utvalda institutioner och organisationer inom kulturlivet som även ansvarar för att teckna avtal med de intressenter vars verksamhet eller produkter kan köpas med kulturchecken. Kulturchecken skulle ge fler människor möjlighet att få del av olika kulturupplevelser vilket har positiva effekter på hälsan.
Att sponsra kulturverksamhet är en möjlighet för företag att ta ökat samhällsansvar, något som bör uppmuntras. Om kultursponsringen ska bli mer omfattande förutsätter det att reglerna blir tydliga och förutsägbara. Så är inte fallet idag. Lagen är så otydlig att lokala skattemyndigheter gör egna tolkningar av när avdragsrätten för sponsring ska gälla.
Föreningen Kultur och näringsliv har gjort en jämförande studie om avdragsrätten för kultursponsring i ett antal europeiska länder. Den största skillnaden menar utredarna är inställningen till så kallade direkta och indirekta motprestationer. I Sverige görs en mycket tydlig distinktion mellan dessa två. Om ett företag vill sponsra exempelvis en kulturinstitution måste institutionen ge direkta motprestationer i form av till exempel inträdesbiljetter och lokalutlåning som motsvarar vad företaget betalat för att det ska få föras upp som en kostnad och därigenom innebär en lägre beskattning av företaget. Indirekta vinster för företaget som att deras namn förknippas med institutionen, så kallad image-skapande eller goodwill får inte inräknas. Var gränserna går är naturligtvis i många fall svårt att avgöra vilket skapar en stor osäkerhet. I andra länder som Danmark och Storbritannien görs ingen distinktion mellan direkta och indirekta motprestationer vilket förenklar möjligheterna till sponsring. Undersökningen visar även att det finns en tydlig skillnad i inställningen till sponsring. I flera av länderna som undersökts har lagändringar på senare år gjorts för att förenkla sponsring och när tveksamma fall uppstått har det oftast dömts i en positiv riktning för företaget. Sponsring ses som något positivt som bör uppmuntras.
Vi vill i motsats till regeringen se kultursponsring som en möjlighet och inte som ett hot. Vi anser därför att lagstiftningen måste ses över så att det blir tydligt vad som gäller och så att behandlingen blir likvärdig i hela landet. Tidigare i år gjorde skatteutskottet glädjande nog ett tillkännagivande till regeringen rörande en översyn av regelverket kring sponsring. Vi förväntar oss att regeringen snarast genomför översynen för att reda ut problemen på detta område.
Självklart finns risker med sponsring och det är nödvändigt att de institutioner som tar emot sponsring också är medvetna om dessa. Vi anser att kulturinstitutionerna ska ställa upp etiska riktlinjer för sponsring samt föra en aktiv debatt om kultursponsringens påverkan på verksamheten. På så sätt skapas medvetenhet om såväl sponsringens risker som möjligheter vilket är nödvändigt om kultursponsringen ska öka. Regeringens översyn av sponsringen bör även medverka till att sådana riktlinjer kommer till stånd.
Ett annat svårbegripligt område är avskrivningsrätten för olika inköp vilket vi utvecklat i motionen Skapande verksamhet. Även där skulle en regelförändring innebära större möjligheter för ökat ekonomiskt stöd till kulturlivet.
”Mer och mer kommer att ske utanför institutionerna. Projekten, de sinnrika finansieringslösningarna, festivalerna, nätverken, samarbetsmodellerna, entreprenörerna och eldsjälarna är inte nödlösningar i brist på institutionell fasthet, struktur och resurser utan början till något nytt, en öppen kulturpolitik.” (Ur Kulturens vägar av Sven Nilsson)
På gräsrotsnivå runt om i Sverige pågår ett spännande arbete. Fler och fler har slutat fråga vad stat eller kommun kan göra för dem och i stället tagit saken i egna händer. Ofta har de mot alla odds nått fantastiska resultat. Den ideella sektorn är en kraft och en tillgång i det kulturella nätverket. Det är en kraft som inte kan dirigeras uppifrån, men som kan stödjas på ett positivt sätt av statsmakterna. Vi vill se en nystart på det nationella stödet för utveckling av den ideella sektorn. I förra årets budget informerade regeringen om att de planerade en arbetsgrupp för samråd kring social ekonomi. Vi var redan då mycket positiva till regeringens nyvunna intresse för den ideella sektorn men påpekade att en sådan arbetsgrupp huvudsakligen borde bestå av representanter från organisationer och föreningar och inte enbart av representanter från departementen. Nu har ett år gått och vi skulle gärna se en redogörelse för vad samarbetsgruppen kommit fram till. Regeringen beskriver arbetet i budgetpropositionen på några få rader men där finns inte någon beskrivning av några konkreta förslag vilket vi hade hoppats på. Vi vill därför att regeringen återkommer till riksdagen med ytterligare information om arbetsgruppens arbete.
Vi har flera motioner på kulturområdet där vi utförligt presenterar vår syn på olika områden inom utgiftsområde 17 Kultur, medier, trossamfund och fritid. Här kommer vi att ge en kort beskrivning av varje politikområde och presentera våra förslag till budgetförändringar.
Kulturpolitik är ett mycket stort och viktigt område som täcker in såväl teatrar och fria grupper som museer, bibliotek och konstnärsstöd. Kristdemokraterna menar att människan behöver tillfredsställelse av mer än sina materiella behov för att leva ett rikt liv. Andliga och kulturella värden har en avgörande betydelse för varje människas utveckling och hennes gemenskap med andra. Därför har kulturpolitiken en självklar roll i den kristdemokratiska politiken och under de senaste åren har vi satsat mer pengar på kulturen än regeringen.
Ett mål i vårt kulturpolitiska arbete är att kulturen ska finnas tillgänglig för alla överallt. Staten ansvarar för en kulturell infrastruktur i hela landet. Idag är kulturen ofta koncentrerad till storstadsområdena och därför är det nödvändigt att staten stöder kulturen även i andra delar av landet. Därför gör vi en satsning på den regionala kulturen med 11 miljoner kronor nästa år. Det extra bidraget ska gå både till de regionala museerna, arkiven och till den regionala teatern, dansen och musiken.
Utöver satsningen på den regionala verksamheten gör vi även en satsning på kulturmiljövården. Regeringens föreslagna besparing på över 20 miljoner kronor anser vi vara oförklarlig mot bakgrund av det ständigt ökande behovet av kulturmiljösatsningar. Vi gör även mindre satsningar på amatörkulturen, fonogramstödet och Stiftelsen för lättläst nyhetsinformation och litteratur. Dessutom görs en satsning på kulturlokaler, se nedan politikområde 30.
Vi utvecklar vidare vår syn på kulturpolitikens område i motionerna Arkiv, bibliotek och museer, Skapande verksamhet samt Läsning.
I en politisk demokrati har den fria åsiktsbildningen en avgörande betydelse. Den politiska kommunikationen och åsiktsbildningen kan ske på olika sätt – till exempel inom ramen för personliga samtal och genom organisationer och föreningsliv. Det är dock genom medierna som skilda åsikter och opinioner når den stora allmänheten. Staten har ett ansvar för att yttrandefriheten i praktiken kan utnyttjas. Det övergripande målet för statsmakternas agerande gentemot medierna måste vara att demokratin stärks och fördjupas. Tillsammans kan medierna genom debatt, nyhetsförmedling och annan information ge underlag för medborgarnas fria och självständiga ställningstaganden. Medierna ska bidra med information till samhällsmedborgarna, men de ska också granska institutioner, organisationer och företeelser samt vara ett forum där många olika röster får komma till tals. Det är viktigt med en mångfald av oberoende medieföretag. Mångfald i medierna är snarare ett medel för att främja demokratin och därmed den fria åsiktsbildningen än ett mål i sig. En statlig massmediepolitik måste inriktas på att främja mångfalden inom massmedierna.
Anslagen inom mediepolitiken går bland annat till att bekosta Statens biografbyrå och Granskningsnämnden för radio och TV. Två viktiga instanser för att främja en god kvalitet i medierna.
Vår syn på mediepolitiken utvecklar vi vidare i motionerna Mediepolitik och Medielagstiftningen.
En statlig ungdomspolitik bidrar till att skapa en helhetsbild av ungdomars situation. Den kan bidra till en samordning av de statliga insatserna för ungdomar samt stödja föräldrar, kommuner, ideella organisationer och andra krafter i samhället. Inte minst måste politiken, samtidigt som den medger att ungdomar själva formar sin framtid, befästa att värderingar som människolivets okränkbarhet och varje människas värde och rätt till integritet förmedlas till varje ny generation. Att förneka behovet av en samlad ungdomspolitik är att blunda inför de särskilda problem som möter ungdomar på deras väg in i vuxenlivet.
När en nationell ungdomspolitik utformas är det viktigt att inte bara se ungdomstiden som en livsfas där intresset inriktas mot individens framtida livsförlopp, utan också se ungdomar som en social grupp med särskilda livsvillkor. Ungdomspolitiken måste ta sin utgångspunkt i och ta till vara det engagemang och de erfarenheter som ungdomar har i olika samhällsfrågor.
Det statliga stödet på ungdomspolitikens område är framför allt ett stöd som går direkt till verksamheter bland ungdomar och därför är det ett område värt att prioritera. Vi utvecklar vidare vår syn på ungdomsfrågorna i motionen Ungdomspolitik.
I Sverige finns en lång tradition av ideellt engagemang. Det ideella arbetet har sin huvuduppgift i att skapa gemenskap, helhet och struktur i människors liv. Folkrörelser och frivilliga organisationer fungerar ofta som samhällets känselspröt. De hittar orättvisorna, upptäcker kantigheterna, kartlägger nya områden och antar nya utmaningar. Den ideella sektorn eller sociala ekonomin står för ovärderliga insatser i samhället.
Folkrörelserna utgör en stor del av den ideella sektorn i Sverige och deras verksamhet är ofta inriktad på folkbildning. Människor samlas frivilligt för att på sina egna villkor ta del av föreläsningar, delta i olika kulturprojekt, diskutera och studera tillsammans. Detta är ett unikt sätt att främja den allmänna medborgerliga bildningen och demokratin. Syftet med folkbildningen är att göra det möjligt för alla människor att kunna påverka sin livssituation och att skapa ett engagemang för att delta i samhällsutvecklingen.
Inom politikområdet Folkrörelsepolitik ligger även ett stöd till allmänna samlingslokaler. Bidraget får lämnas till allmänna samlingslokaler för köp, ny- och ombyggnad, standardhöjande reparationer samt för handikappanpassning. Bidragen är väsentliga inte minst ur ett lokalt och regionalt utvecklingsperspektiv och för att göra lokaler tillgängliga för funktionshindrade. På mindre orter och i glesbygd är dessa lokaler ofta den enda samlingspunkten för till exempel barn- och ungdomsarbete och kulturverksamhet. Efter flera år av nedskärningar ändrade utskottsmajoriteten förra året regeringens förslag och ökade anslaget till allmänna samlingslokaler. Regeringen behåller dock inte satsningen på området utan sänker anslaget i år igen. Eftersom vi anser att lokalerna har en avgörande betydelse för ett levande kulturliv fortsätter vi att göra ekonomiska satsningar på detta område och vi höjer anslagen både till allmänna samlingslokaler, icke-statliga kulturlokaler och till trossamfundens lokaler. Vi utvecklar vår politik på området i motionen Den ideella sektorn folkrörelser och folkbildning.
Elanders Gotab, Stockholm 2002
|
Stockholm den 10 november 2002 |
|
|
Gunilla Tjernberg (kd) |
|
|
Inger Davidson (kd) |
Sven Brus (kd) |
|
Helena Höij (kd) |
Dan Kihlström (kd) |
|
Kenneth Lantz (kd) |
Ulrik Lindgren (kd) |
|
Torsten Lindström (kd) |
Chatrine Pålsson (kd) |
|
Rosita Runegrund (kd) |
Olle Sandahl (kd) |