Innehållsförteckning 28
Förslag till riksdagsbeslut 30
1 Inledning 31
2 Dans, musik och teater 31
2.1 Pris och löneuppräkning 31
2.2 Riksinstitutioner 32
2.2.1 Operan och Dramaten 32
2.2.2 Dansens Hus 32
2.2.3 Riksteatern 33
2.3 Regional verksamhet 33
2.3.1 Göteborgsoperan 33
2.3.2 Dalhalla 34
2.4 Fria grupper 34
2.5 Musik 35
2.5.1 Orkesterverksamhet 35
2.5.2 Folkmusik 36
2.5.3 Fonogram 37
2.6 Barn och ungdom 37
2.6.1 De kommunala kultur- och musikskolorna 37
2.6.2 Kultur i skolan 38
2.6.3 Dramapedagoger 38
3 Bild och form 39
3.1 Den offentliga konsten – Statens konstråd 39
3.2 Samtidskonst och konstpedagoger 39
3.3 Form- och designutredningen 40
3.4 Hemslöjd – en viktig del av vårt svenska kulturarv 40
4 Film 41
4.1 Filmavtalet 41
4.2 Verksamhetsmål och kvalitet 42
4.3 Filmen och människan 42
4.4 Offentlighet 42
4.5 Filmvårdscentral i Grängesberg 43
5 Konstnärernas villkor 43
5.1 Dansare 44
5.2 Bild- och formkonstnärer 45
5.2.1 Konstnärsstöd och ersättningar 45
5.2.2 Sammansättning av konstnärsnämnder 45
5.2.3 Kollektivverkstäder 46
5.2.4 Utställningsmöjligheter 46
5.2.5 Ersättning för upphovsrätt 47
5.2.6 Avskrivning för konstinköp 47
Riksdagen begär att regeringen återkommer med information om grunderna för beräkningen av pris- och löneuppräkningen inom kultursektorn.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om Riksteatern.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av resurser till länsmusiken samt annan regional musik-, teater- och dansverksamhet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om relationen mellan verksamhets- och projektbidrag för de fria grupperna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om länsmusikuppdraget.
Riksdagen begär att regeringen genomför en utredning om spelmansstämmornas och festivalernas roll i kulturlivet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om fonogrammarknaden.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om betydelsen av kommunala musik- och kulturskolor.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av kultur i skolan.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en åtgärdsplan för en konstpedagogisk satsning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om form och design.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om medel till regionala filmcentrum.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om mål för svensk film och Svenska filminstitutets verksamhet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att offentlighetsprincipen bör gälla för Svenska filminstitutet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om huvudmannaskap för filmvårdscentralen i Grängesberg.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kulturarbetarnas villkor.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om dansutbildningen.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en översyn av de statliga konstnärsstöden och ersättningarna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en utvärdering av fördelningen av den statliga upphovsrättsersättningen.2
Riksdagen begär att regeringen återkommer med ett förslag som gör det möjligt för företag att skriva av inköp av samtidskonst.3
1 Yrkandena 8, 9 och 17 hänvisade till UbU.
2 Yrkande 19 hänvisat till LU.
3 Yrkande 20 hänvisat till SkU.
Människan har en inbyggd skaparlust. Så länge vi vet har människor uttryckt känslor och önskningar genom till exempel konsten. Långt innan människan var bofast uttryckte hon sig genom bilder och danser och små barn tecknar och dansar ofta helt naturligt. Livet måste vara något mer än att bara överleva. Vi måste alla finna våra sätt för att känna njutning i livet och konsterna kan vara ett sätt. Det handlar både om att ge uttryck för sin egen skaparlust och att ta emot och njuta av det andra skapar. Människans skapande som tar sig uttryck i de olika konstformerna är ett tecken på vårt behov av mer än materiella värden för att leva ett fullständigt liv.
Dans, musik och teater är konstformer som var och en spelar sin unika roll för den skapande människan. Det är konstformer som alla människor har en relation till, som alla kommer i kontakt med. Musiken har en särskilt nära och gränslös betydelse för människor. Musiken finns tillgänglig för alla människor dygnet runt genom radio , TV och fonogram. Försäljningen av cd-skivor har ökat med 4 miljoner under den gångna tioårsperioden. Få andra kulturområden visar med sådan tydlighet hur kultur kan bidra till mänskligt välbefinnande.
Teater är en konstform som ger stora möjligheter till inlevelse och identifikation. Antalet besökande ökar för varje år. Den sammanlagda publiksiffran för år 2000 var 3,49 miljoner vid de 22 483 föreställningar som framfördes. Närmare hälften av dessa var barn- och ungdomsföreställningar.
Dans är ett uttrycksmedel för individen, samtidigt som den har en social funktion som kan stärka gemenskap och samarbetsförmåga. Dans som konstnärligt uttryck har länge endast betraktats som en exklusiv konstform men befinner sig sedan några år i ett expansivt skede. Intresset för att se dans på scen har ökat, liksom intresset att själv delta i dansaktiviteter. Inte minst gäller detta barn och ungdomar, vilket kan ses som ett tydligt tecken på musik- och kulturskolornas stora betydelse.
Den verksamhet som bedrivs inom musik-, teater- och dansområdet visar att gränserna mellan det professionella kulturlivet och amatörverksamhet handlar mer om gradskillnad än artskillnad och att den breda amatörverksamheten är en förutsättning för den specialiserade professionella nivån och vice versa. Vår syn på och stöd till amatörkulturen redovisas i motionen Folkrörelser och folkbildning.
År efter år har Kulturrådet, teatrar, orkestrar, fria grupper och andra kritiserat den bristande pris- och löneuppräkningen för kultursektorn. Regeringen fortsätter och hävda att den gör stora satsningar på området trots att verkligheten innebär allt mer urholkade anslag. Orkestrar, teatergrupper och andra tvingas nu minska antalet anställda för att klara ekonomin och Kulturrådet har konstaterat att det kan ge färre grupper ekonomiskt stöd om inte en uppräkning sker. Som exempel kan nämnas att Kulturrådet beräknat att för de regionala teater-, dans- och musikinstitutionerna har anslagets urholkats med 70 miljoner kronor de senaste fem åren. För de nationella kulturinstitutionerna är motsvarande summa 50 miljoner kronor. För institutioner med många gästarbetare från andra länder har den svaga kronan förvärrat situationen eftersom deras löner normalt betalas i dollar. Vi kräver nu att regeringen tar ett helhetsgrepp kring detta problem och återkommer till riksdagen med information om på vilka grunder de beräknar pris- och löneuppräkningar för kultursektorn.
Operan och Dramatiska Teatern är i högsta grad levande kulturklenoder. Det är angeläget att dessa nationella institutioner är öppna och tillgängliga för en bred allmänhet så att den del av kulturarvet som de förmedlar kan föras vidare till kommande generationer. Det är viktigt att de ständigt förnyas och att verksamheten håller en hög konstnärlig kvalitet. På så sätt kan de vara en inspiration för andra mindre institutioner runt om i landet.
Hyrorna har, liksom för många andra kulturinstitutioner, varit ett problem för Operan och Dramaten. (Problemen med ändamålsfastigheternas hyror har vi utvecklat i motionen Arkiv, bibliotek och museer.) En allt större del av anslagen har gått till att bekosta hyran för deras stora fastigheter. Förra året sänktes hyrorna för fem ändamålsfastigheter inklusive Operan och Dramaten, men samtidigt sänktes också anslagen. Kristdemokraterna var kritiska till detta och uttryckte därför förra året behovet av att följa upp om denna hyressänkning fått de önskade effekterna. I budgetpropositionen redovisas varje år kulturinstitutionernas hyreskostnader. I samband med den redogörelsen förväntade vi oss att regeringen i år skulle ha presenterat resultatet av föregående års hyressänkning men någon sådan redogörelse finns inte. Nu har en utredning tillsatts som ska se över ändamålsfastigheternas hyror och vi förväntar oss att den även utvärderar effekterna av förra årets hyressänkning och sänkta anslag.
Dansens Hus gör svensk och internationell samtida koreografi på hög professionell nivå tillgänglig. Eftersom dansen, till skillnad från teatern, saknar fasta institutioner ute i landet har Dansens Hus blivit ett nationellt verktyg för att lyfta dansen som konstform. De producerar ingenting själva utan fungerar som en gästscen där såväl nationella som internationella grupper kan finna en publik. Dansens Hus har lyckats med det svåra konststycket att locka nya grupper till att intressera sig för den moderna dansen. Hela 25 procent av publiken är under 26 år.
Efter flera års påpekanden från bland annat Kristdemokraterna har regeringen nu börjat arbeta med frågor kring dansen och dansens infrastruktur runt om i hela landet. En stor hearing med aktiva konstnärer och arrangörer på danskonstområdet ordnades i augusti. Propositionen innehåller också några bra förslag på detta område. Bland annat får Dansens Hus ökat ekonomiskt stöd, vilket vi tidigare yrkat om i en motion. Dansens hus får också ett samordnande ansvar för att skapa Dansnät Sverige och den nya organisationen får ett nationellt uppdrag för dansen de kommande åren. Vi är glada för att regeringen äntligen på allvar börjat engagera sig i dessa frågor.
Riksteatern har en mycket stor betydelse för svenskt teaterliv. Riksteaterns verksamhet ger människor i hela landet möjlighet att se god teater av hög kvalitet. Den konstnärliga kvaliteten i verksamheten är hög, vilket gör teatern till en inspirationskälla för förnyelse av svensk teaterkonst. Uppgiften att sprida teater över hela landet är Riksteaterns viktigaste uppgift, och dess decentraliserade organisation av teaterföreningar ligger väl i linje med den kristdemokratiska kulturpolitiken. Genom bland annat köpet av Södra teatern ser vi dock en fara att verksamheten är på väg att blir allt för Stockholmscentrerad. Under 2001 var 30 procent av teaterns verksamhet förlagd till Stockholm, vilket kan jämföras med Rikskonserters 17 procent och Riksutställningars 15 procent. En sådan utveckling strider mot Riksteaterns huvuduppgift, och vi anser att Riksteatern därför bör sträva efter att bedriva en större andel av sin verksamhet ute i landet. Det är också viktigt att Riksteatern förbättrar sitt samarbete med de regionala teatrarna så att de inte konkurrerar med varandra utan kan komplettera varandra.
Satsningen på musik, teater och dans får inte begränsas till nationalinstitutionerna och Stockholmsregionen. Runt om i landet bedrivs en levande och kraftfull verksamhet i olika former. Eftersom vi menar att staten kan bidra till ett levande Kultursverige genom att ge näring till regionala kulturcentra, anser vi också att bidragen till regional musikverksamhet samt regionala och lokala teater-, dans- och musikinstitutioner är central. Tidigare har stora nedskärningar gjorts på detta område och regeringens satsning förra året har långt ifrån täckt de behov som finns. Vi gör därför en satsning på 10 miljoner kronor de kommande två åren som bland annat ska minska effekterna av den bristande pris- och löneuppräkningen.
För att kulturen ska få fäste ute i regionerna krävs vissa fasta institutioner. Göteborgsoperan är en sådan institution som fått stor betydelse för kulturlivet i regionen. Sedan invigningen 1994 har den uppnått mycket goda resultat och nått ut till en bred publik. En tredjedel av göteborgarna besöker Göteborgsoperan årligen. Under 2000 har operan en beläggning på över 1 000 personer per föreställning, vilket är ett avsevärt högre antal än exempelvis Operan i Stockholm. Vi anser att regionala satsningar som dessa är nödvändiga och att Göteborgsoperan bör få ett ökat statligt stöd som en del i den regionala musik-, teater- och dansverksamheten.
Dalhalla har på ett fåtal år blivit ett av Sveriges stora besöksmål och det före detta kalkbrottet, som nu utvecklats till en internationell festspelsarena, fortsätter att attrahera nya besökargrupper. Inte minst glädjande är det att dessa nya besökare kommer från alla åldersgrupper och kategorier, inte bara vana teater- och operabesökare. Vi anser att Dalhalla mycket väl motsvarar de krav som kan ställas på en musikteaterinstitution. Musikteater är en kostnadskrävande konstform som ställer stora krav på organisation och ledning. Att Dalhalla utan större statliga medel lyckats bygga upp en verksamhet som både sysselsätter musiker och sångare och attraherar stora publikgrupper är därför berömvärt. Vi gläds nu åt att regeringen äntligen slutat att ge Dalhalla tillfälliga projektbidrag och istället tillför ett permanent statligt anslag till verksamheten. Detta är en förändring som vi efterfrågat under flera års tid.
De fria grupperna är som en frisk vind som blåser genom Kultursverige. De är ofta nyskapande och söker sig på otraditionella vägar fram till en ny publik. De fria grupperna har idag en självklar plats i svenskt kulturliv och de står för mer än en tredjedel av alla föreställningar som framförs i Sverige varje år. Ingen kan idag ifrågasätta de fria gruppernas betydelse, och det är därför en självklarhet att de ska ges rimliga ekonomiska villkor att fortsätta verka. Liksom för den regionala teater-, dans- och musikverksamheten har regeringens låga uppräkning av löner och priser drabbat de fria grupperna hårt. Kulturrådet har aviserat att de kommer att stödja färre grupper i framtiden om inte en uppräkning sker. Många skådespelare, dansare och musiker arbetar under förhållanden som vi aldrig skulle acceptera för andra yrkesgrupper. Att ha någonstans att repetera, att få lön, att hinna repetera är ett axplock av de grundläggande verksamhetsfrågor, där offentliga kulturmedel kan verka stödjande för de fria grupperna. Regeringen höjde förra året anslaget till de fria grupperna men det täcker långt ifrån den bristande pris- och löneuppräkningen. Därför tillför Kristdemokraterna ytterligare 3 miljoner till de fria grupperna för år 2003.
Vi anser dessutom att relationen mellan verksamhets- och projektbidragen behöver ses över för att få till stånd en långsiktigt hållbar utveckling för de fria grupperna. Det är inte rimligt att ordinarie verksamhet tvingas genomföras som projekt för att verksamhetsbidragen är otillräckliga. Det behövs även en snar lösning på frågan om hur pensionerna för de fria grupperna skall säkerställas. Det är oacceptabelt att regeringen ännu inte presenterat någon lösning på problemet, och vi kräver därför att regeringen snarast återkommer till riksdagen med ett förslag.
Musiken har en särställning bland konstformerna. Genom radio och TV når musiken ut till alla människor och är en naturlig del i vardagen på ett annat sätt än de flesta andra konstformer. Varje år sänder Sveriges radio mer än 50 000 timmar musik och televisionen mer än 400 timmar. Därtill kommer de kommersiella radiokanalerna som ofta enbart har musik i sitt utbud. Radions musikutbud når på ett oöverträffat sätt ut till alla människor och det är därför viktigt att deras utbud speglar musikens bredd och att svensk musik såväl äldre som nyproducerad ges utrymme. Men den inspelade musiken kan aldrig ersätta det levande framförandet. Konserter med levande musik spelar en omistlig roll i musiklivet. Mer än hälften av befolkningen går på minst en konsert varje år, vilket gör konserten till en av de mest spridda kulturaktiviteterna i Sverige. Eftersom det finns ett så stort intresse för konserter är det viktigt att det finns ett utbud som representerar alla olika delar av musikområdet. Kulturrådet har bland annat påpekat bristen på scener för populärmusiken, vilket bör uppmärksammas av riksdag och regering.
Runt om i landet finns ett antal större och mindre professionella orkestrar som med stöd av stat, kommuner och landsting framför orkestermusik i hela landet. Det är såväl fria musikgrupper som regionala orkestrar och länsmusiken. Orkestrarna är beroende av de offentliga bidragen, vilket också gör dem sårbara för förändringar i statsbudgeten. Kulturrådet har efterfrågat en ökad långsiktighet från stat, kommun och landsting när det gäller stöd till orkesterinstitutionerna. Det är också nödvändigt att huvudmännen och bidragsgivarna tydligare formulerar orkestrarnas uppdrag, vilka idag ofta är mycket otydliga.
Även om orkesterverksamheten finns spridd i hela landet är verksamheten fortfarande på många sätt Stockholmscentrerad. Det är i Stockholm de stora institutionerna finns, här sker den övervägande delen av utbildningen av musiker och här finns de största möjligheterna att verka på frilansbasis. Många orkestrar ute i landet har därför ofta problem med rekryteringar, vikarier med mera. Särskilt eftersom reglerna för traktamenten med mera är oklara för musiker, skådespelare med flera. I samband med budgetarbetet bör särskild hänsyn tas till de problem som är typiska för orkestrarna ute i landet. Det finns också många platser i landet dit orkestrarnas verksamhet aldrig eller mycket sällan når. Det är därför särskilt viktigt att orkestrarna ute i landet får ekonomiskt stöd så att de kan turnera. Kulturutskottet gav förra året ett tillkännagivande till regeringen om behovet av en översyn av orkestrarnas situation. Regeringen utlovar nu i budgetpropositionen att en särskild utredare ska tillsättas. Vi förutsätter att denna utredare kommer att ta till vara de resultat som Kulturrådet tidigare presenterat.
Kulturrådet har i sin utredning Orkester nu påpekat ytterligare ett problem som bör uppmärksammas. Under de senaste åren har länsmusikens verksamhet allt mer övergått till att starta och/eller utveckla orkestrar och orkesterverksamhet. Detta har inneburit att två parallella organisationer för orkestermusik håller på att byggas upp, både de regionala orkestrarna och länsmusiken. Kulturrådet ser en risk i en sådan utveckling som kan innebära att det ursprungliga länsmusikuppdraget försvinner, och de efterfrågar därför ett tydliggörande av länsmusikuppdraget.
Den svenska folkmusiken måste uppmärksammas och i alla sammanhang ses som en tillgång. I takt med den ökande internationaliseringen har behoven av att profilera sig utomlands ökat, så också på musikens område. Dessvärre är möjligheterna för sådant utbyte starkt begränsade och folkmusiken och folkdansen har varit särskilt missgynnade vid fördelning av stöd till internationellt samarbete. Vi förväntar oss att Kulturrådet ska ta ett större ansvar för en jämnare genrefördelning vid bidragsgivningen.
För ett par år sedan invigdes Stallet, en fast scen för folk- och världsmusik. Att detta och liknande centra bildas är ett positivt steg i utvecklingen av det svenska musiklivet och utgör samtidigt en manifestation för folkmusiken som självständig genre. Det är dock värt att påminna om att detta endast utgör det första steget i en process för att folkmusiken skall nå en jämlik ställning med andra genrer. Det är därför också angeläget att verksamheterna följs upp och får etablera sig genom långsiktiga satsningar och helhetslösningar. För att de folkmusiksatsningar som görs skall få bredast möjliga effekt är det viktigt att de nya genrecentren inte tillkommer på bekostnad av de stödformer som ligger till grund för deras verksamhet. Amatörverksamhet, arrangörsföreningar och festivaler är viktiga element för att folkmusikens bas och bredd skall säkras. Kulturlivets eldsjälar, amatörer och ideella arbetare spelar en ovärderlig roll inom kulturlivet och därför bör åtgärder för att utveckla amatörkulturområdet vidtas. Samtidigt kan inte verksamheterna enbart ske med ideella insatser. Bland annat måste arrangörsfrågan lösas så att fler arrangörer får möjlighet att arbeta hel- eller deltid med sin verksamhet. Duktiga, aktiva arrangörer är ofta av avgörande betydelse för musikens spridning.
Vi vill också uppmärksamma festivalernas och spelmansstämmornas betydelse för musiklivet. Medan till exempel Finland vunnit internationell uppmärksamhet och erkännande för sin långsiktiga utveckling av festivalutbudet finns en motsatt tendens i Sverige. I stället för att lyftas fram i kulturpolitiska sammanhang tvingas spelmansstämmorna och festivalerna motivera sin existens. Det finns en risk att verksamheter som lockar storpublik sätts i fokus på bekostnad av de något smalare festivalerna. Kulturrådet har aviserat att en utredning om spelmansstämmornas och festivalernas roll i kulturlivet ska påbörjas. Vi kristdemokrater vill understryka betydelsen av att en sådan översyn verkligen genomförs. I översynen bör också ingå jämförelser med andra länder.
Regeringen meddelade för ett par år sedan att den ville pröva nya modeller för bidragsgivning till fonogramproduktion. Anledningen var enligt regeringen ”de ändrade förutsättningarna på fonogrammarknaden”. Som en följd av detta minskades anslagen till fonogramutgivning. Detta beslut visade sig få mycket negativa följder för fonogramutgivningen så istället för att enbart fonogramstödet sänktes gjordes en generell sänkning av delposterna inom anslaget. Detta visar på hur ogenomtänkt regeringens förslag var från början. Vi menar att det finns all anledning att bevaka detta område framöver, inte minst vad gäller olika genrers skilda förutsättningar på musikmarknaden. Vi anser också att beslutet om neddragning var förhastat och tillför därför verksamheten 1 miljon kronor.
De kommunala kultur- och musikskolorna har under de senaste decennierna grundlagt och utvecklat många människors musikintresse. Den nedåtgående trenden för kommunernas kultur- och musikskolor har dock vänt. Många kommuner har börjat se dessa skolor som en ovärderlig verksamhet. Ett viktigt arbete för musik- och kulturskolorna bedrivs av SMoK, Sveriges musik- och kulturskoleråd. Att organisationen nu innehar det nationella uppdraget på musikområdet är positivt inte minst när det gäller att stärka kulturarbetet i landets grundskolor. Idag är det enbart sju kommuner i Sverige som saknar kommunala musik- och kulturskolor (enligt SMoK). Det pris som SMoK sedan några år utdelar till årets bästa kultur- och musikskola har säkert bidragit till att öka uppmärksamheten kring deras betydelse för hela kommunens utveckling.
Varje barn bör även i framtiden få möjlighet att spela ett instrument under sin skoltid. För somliga har argumentet för detta på senare tid varit att det i förlängningen genererar exportinkomster. Musikskolans betydelse för framväxten av professionella musiker är omvittnad och många anser att det svenska musikundret har sin grund i den höga kvalitet och den omfattning som musikskolorna haft under de senaste årtiondena. Detta kan möjligen ses som en bonus, men är inte en förutsättning för verksamhetens berättigande. Musik- och kulturskolorna har ett värde i sig och är inte ett medel för att nå ökade exportinkomster. Kommunerna i landet har kommit olika långt i sina satsningar på musik- och kulturskolor. Kristdemokraterna har anslagit 3,5 miljarder kronor utöver regeringen till den kommunala sektorn de närmaste två åren, pengar som kommunerna efter behov kan använda bland annat till musik- och kulturskolor.
All utbildning och fostran är i djupare mening en fråga om att förmedla ett kulturarv, att föra över värderingar och normer till kommande generationer. Skolan har en viktig funktion i att föra det immateriella kulturarvet vidare till barn och ungdomar för att därigenom hålla det levande. I skolan måste värderingar och normer få ett fäste och på ett naturligt sätt genomsyra hela skolmiljön. Även det synliga kulturarvet bör finna sin självklara plats i skolan.
Kulturen främjar det kreativa tänkandet och fantasin och främjar därmed inlärningsförmågan. Kulturverksamhet gör det möjligt för människor med olika bakgrund att mötas på lika villkor. I den svenska skolan har det praktiska kunnandet nedvärderats de senaste åren till förmån för mer teoretiska ämnen. Vi kan inte acceptera en sådan utveckling eftersom kulturen kan få även de svagare eleverna att känna sig uppskattade och uppmärksammade. Elevens val utgör ett ganska stort antal timmar av grundskolans utbildning. Vi vill uppmuntra skolorna att under dessa timmar erbjuda eleverna olika former av kulturaktiviteter.
Kultur får inte bara bli korta projekt eller enstaka besök utan bör i stället ge en ytterligare dimension åt skolkulturen. För att på bästa sätt ta till vara till exempel teater- eller museibesöket bör samarbetet mellan skolorna och teater- och museibranschen stärkas. Det kan vara ett samarbete där alla yrkesgrupper inom teatern lyfts fram och där satsningarna sker i anknytning till skolans olika ämnesstudier. Möjligheten för eleverna att få närmare kontakt med olika kulturformer är avgörande för att väcka kulturintresset hos nya grupper. För att det individuella kulturintresset skall få tillfälle att växa och blomstra bör kultursatsningar i samverkan mellan hem, barnomsorg, skola och olika fritidsverksamheter uppmuntras.
Kulturell verksamhet behöver inte kosta stora summor men det går förstås inte att förneka att resurser ibland kan vara avgörande. Vi har därför föreslagit en satsning på 3,5 miljarder kronor mer till kommunerna än vad regeringen gör i sin budget. Dessa extra resurser kan bland annat användas till skolorna.
Ett område med direkt anknytning till kultur och skola är det alltmer efterfrågade dramapedagogiska arbetet. Dramapedagogiken används till exempel med stor framgång i olika problemsituationer i skolan, men också organisationer, föreningar, vårdsektorn, näringsliv och teater använder sig av dramapedagogiken. Dramapedagogernas utbildningssituation måste aktualiseras. Yrkesutbildningen bedrivs idag endast i mycket liten skala och många söker till det begränsade antalet utbildningsplatser. Behoven av dramapedagogik är stora och efterfrågan på utbildade dramapedagoger överstiger med råge tillgången. Vi vidhåller därför vårt tidigare krav på en utredning som ser över efterfrågan och utbildningssituationen för dramapedagoger.
Bild- och formkonstnärer visar oss nya sätt att se på världen. De utmanar det invanda, visar på skönheten i det enkla och framställer urklipp ur verkligheten i former och färger.
Den offentliga konsten finns i vår vardagsmiljö, i parker, på gator, i skolor, på sjukhus och på myndigheter. Den skänker skönhet och eftertanke i vardagen. Statens konstråd har i uppgift att verka för att konst blir ett naturligt och framträdande inslag i hela samhällsmiljön. De ansvarar för att förvärva god samtidskonst till statens byggnader och andra lokaler för statlig verksamhet, medverkar till att konst tillförs även andra gemensamma miljöer och sprider kunskap om konstens betydelse för en god samhällsmiljö. Eftersom praxis i Sverige är att en procent av byggnadskostnaden i offentligt byggande ska gå till konstnärlig utsmyckning innebär det att Statens konstråd är en av de viktigaste konstbeställarna i landet. Det offentligas inköp av konst syftar alltså både till att skapa vackra miljöer och göra samtida konst tillgänglig för allmänheten men den syftar även till att skapa arbetstillfällen för svenska konstnärer. Alla konstnärer måste ha samma möjligheter att få uppdrag från konstrådet. Det är därför anmärkningsvärt att en stor del av de inköp som görs idag sker utan upphandling och anbudsförfarande.
I arbetet med att förse en statlig byggnad med god samtidskonst är det värdefullt om Statens konstråd söker uppnå så bred delaktighet från berörda parter i beslutsprocessen som möjligt. För att delaktighet och engagemang ska bli möjligt måste det finnas samråd med dem som dagligen kommer att vistas i byggnaden. Frågor om vilken konst som skall köpas in bör föras ut lokalt oftare än vad som sker idag. Vi menar att en decentraliserad beslutsprocess är nödvändig om Statens konstråd på ett bra sätt skall fullgöra sitt uppdrag. Förra året beslutade riksdagen om en utvärdering av konstrådets verksamhet. Vi utgår ifrån att bland annat dessa aspekter kommer att behandlas i den utvärderingen.
Inom området bild och form vill vi särskilt uppmärksamma situationen när det gäller spridning av samtidskonst. Glädjande nog visar utredningen Samtidskonst i hela landet att spridningen i landet är god trots att en statligt stödd infrastruktur för bild- och formområdet i stort sett saknas. Problemet är att många av de initiativ som tas i landet endast är av temporär art. Det långsiktiga kulturarbete som Kristdemokraterna efterlyser på område efter område lyser med sin frånvaro också inom bild- och formområdet.
Ett av problemen handlar om tillgång på utbildad personal. Behovet är stort inom hela området. En förutsättning för att samtidskonst skall kunna visas, förstås och diskuteras är att utställningsarrangörer har tillgång till konstpedagoger. Riksutställningar arbetar inom ramen för den statliga kulturpolitiken med vandringsutställningar samt utvecklar utställningsmediet konstnärligt, pedagogiskt och tekniskt. De har förklarat sig beredda att ta ansvar för utbildningar inom sina specialområden, under förutsättning att man får ekonomisk kompensation. Detta bör övervägas. Kulturrådet har också föreslagit att Moderna museet ska få spela en mer aktiv roll. Sammantaget finns tillräckligt med underlag för att regeringen inom kort skulle kunna återkomma till riksdagen med en åtgärdsplan för en konstpedagogisk satsning. Regeringen har i tidigare behandling av denna fråga hänvisat till en utredning som skulle avslutas i april 2001. Eftersom någon utredning ännu inte presenterats återkommer vi här med yrkanden i denna fråga.
Den form- och designutredning som tillsattes i februari 1999 lämnade under september 2000 sitt slutbetänkande. Utredaren identifierar i denna en rad brister när det gäller de offentliga insatsernas inriktning och omfattning på området. Utredaren pekar bland annat på bristen av samordning och att det ännu inte finns någon statlig myndighet med ansvar att hålla samman och representera form- och designområdet. Vidare uppmärksammar utredaren hur staten i upphandlingar, genom att inte prioritera kortsiktiga ekonomiska lösningar framför kvalitet och skönhet, skulle kunna medverka till att svenska produkter präglas av hög kvalitet och att intresset för formgivning och design stärks och breddas. De frågor som behandlas i utredningen är mycket intressanta, och vi anser att vi snarast bör få ta ställning till ett konkret förslag. Regeringen har i budgetpropositionen i år liksom förra året utlovat stora satsningar på form och designområdet. Bristen på konkreta förslag är dock påfallande. Förra året presenterades inrättandet av Mötesplats för form och design men i år finns inte ett enda förslag. Det enda som sägs är att regeringen ska återkomma med en skrivelse om det arbete som pågår. Eftersom såväl statsministern som övriga statsråd talat om designens betydelse förväntar vi oss att det inom en snar framtid kommer en proposition som tar upp fler av de förslag som utredningen presenterade.
Arbetet med att föra vidare traditionella tekniker handlar om att odla stolthet och samhörighet med sin bygd och sin historia. Samtidigt som de tekniker som utvecklats under historiens gång vidareanvänds förändras formerna och användningsområdet. Det arv som skall gå vidare utvecklas och når nya former. För att i möjligaste mån skapa förutsättningar för slöjden att leva vidare finns i de flesta län två länshemslöjdskonsulenter, en med inriktning mot textil och en som har ansvar för de hårda slöjdteknikerna. I deras arbete ingår att ordna kurser, utbildningar och utställningar med pröva-på-verkstäder för en slöjdintresserad allmänhet.
En viktig dimension av länshemslöjdskonsulenternas arbete handlar om att ordna verksamheter för barn och ungdomar, till exempel i form av särskilda slöjdläger. På så sätt förs kunskaperna vidare till nya generationer. I en tid där allt skall gå fort ger slöjden möjlighet till andrum. På detta sätt fyller arbetet, med att föra vidare kulturarvet, funktionen av att också vara en glädjekälla i nuet. Hemslöjdsarbetet fyller flera syften och vi menar att det bör uppmuntras.
Kristdemokraterna vill i detta sammanhang särskilt uppmärksamma verksamheten som bedrivs av föreningen Svenska spetsar. Sverige har en lång tradition av knyppling av spetsar, en tradition som idag har svårt att överleva. Det är viktigt att denna tradition förs vidare och inte försvinner, och det bör därför vara ett prioriterat område inom Nämnden för hemslöjdsfrågor.
Som kulturbärare är filmen unik i sitt gränsöverskridande. Den fyller också andra funktioner som att påverka och förklara omvärlden, roa, informera och även bidra till igenkännande och identifikation. Film är också konst. För Kristdemokraterna är det därför en självklar utgångspunkt att filmen skall ges statligt stöd. Stödet har en viktig uppgift när det gäller att främja värdefull svensk filmproduktion och främja visning av värdefull film.
För ett par år sedan ingick staten ett filmavtal med Svenska filminstitutet, Sveriges Television och TV 4 för att reglera det statliga stödet till svensk film. Kristdemokraterna var positiva till att ett nytt avtal ingicks eftersom det ger en god grund att stå på för svensk film. Redan då markerade vi dock vikten av att riksdagen får vara med och påverka avtalsinnehållet innan avtalet skrivs under. Det är annars i praktiken omöjligt att påverka delar av avtalet eftersom i så fall hela avtalet måste brytas. Regeringens sätt att ställa riksdagen inför ett redan förhandlat avtal är inte acceptabelt. Vår kritik har nu blivit extra angelägen eftersom flera brister i avtalet uppmärksammats. Bland annat var avtalet redan från början underfinansierat vilket visade sig när det publikrelaterade efterhandsstödet tog slut i år. Att regeringen nu gått in med ytterligare resurser var därför nödvändigt för att rädda avtalet.
I avtalet regleras även resurser till de så kallade regionala filmcentren. Några regioner saknar sådana centra och när nu verksamhet kommit igång i dessa regioner saknar Filminstitutet möjligheten att ge ekonomiskt stöd eftersom samtliga resurser är intecknade. Avtalet har i dessa avseenden på ett oönskat vis blivit en tvångströja istället för ett stöd till svensk film. Vår förhoppning är att regeringen ska ta till sig av den kritik som förekommit och att dessa brister ska kunna justeras inför nästa avtalsperiod.
Filminstitutet driver en verksamhet som ska stödja produktion av värdefull svensk film och främja spridning och visning av kvalitetsfilm. Verksamheten är reglerad av filmavtalet. Avtalet innehåller en mängd detaljregleringar för olika typer av filmstöd och regleringar för de olika parternas ansvar. Vad som saknas är mål och visioner. Vad vill staten med Filminstitutet? Vilka mål ska verksamheten sträva mot? Vilka mål har staten för svensk film? Detta är frågor som även Filminstitutet ställer. Här finns en otydlighet som hämmar ett effektivt arbete för svensk film. I det nya filmavtalet måste förändringar ske i riktning mot mindre detaljreglering och mer målinriktning.
Det sägs i avtalet att det statliga filmstödet ska gå till svensk kvalitetsfilm. Vi anser att det är ett bra förhållningssätt men det kräver en diskussion om vad kvalitet står för. Om vi skall använda kvalitetsbegreppet som vattendelare för vilka som tilldelas stöd krävs att kvalitetsbegreppet tydliggörs. I arbetet med att ta fram en kvalitetsdefinition bör utgångspunkten vara att filmskapande är en kreativ process, ett skapande som kan likställas med andra konstnärers arbete. Definitionen får med andra ord inte bli för stelbent och inskränkt, utan uppmuntra den konstnärliga friheten, bredden och mångfalden. Definitionen måste dock diskuteras både på bredden och djupet. En sådan diskussion är viktig som grund för ett beslut om vad som är kvalitetsfilm och vi efterlyser därför en sådan diskussion.
En filmpolitik måste sätta in filmen i dess sammanhang och se på filmen ur olika perspektiv. Vi anser fortfarande att regeringen gjort en allt för snäv avgränsning inom filmpolitiken och inte sett filmen ur ett helhetsperspektiv. Vad som händer vid mötet med publiken uppmärksammas till exempel inte alls trots att det ur betraktarperspektivet är en central fråga. Det krävs mer kunskap om filmmediets påverkan på människor, inte minst gäller det populärfilmen. I vissa fall kan filmen vara det medel vi behöver för att bearbeta upplevelser. Den medverkar till igenkännande så att vi bättre kan förstå oss själva och vår omgivning, och filmen som pedagogiskt verktyg är därför viktig att värna och ta till vara även i skolan.
De statliga stöd som stiftelsen Filminstitutet skall fördela motsvarar stöd som på andra områden fördelas av offentliga institutioner. Därför bör dessa förvaltningsuppgifter omfattas av handlingsoffentlighet. Kristdemokrater anser detta och det ansåg även den filmutredning som låg till grund för filmpropositionen för ett par år sedan. Regeringen hävdar dock att det är omöjligt att skilja ut vilka medel som är allmänna och vilka som utgör bidrag från andra än staten vid stiftelsens handläggning av ärenden. Detta är ett anmärkningsvärt ställningstagande. Liksom för andra stiftelser/förbund som fördelar statliga medel borde krav ställas på att offentlighetsprincipen ska gälla delar av verksamheten som rör statliga medel.
I budgetpropositionen förra året presenterade regeringen förslaget om en filmvårdscentral för icke-fiktiv film i Grängesberg. Syftet är att samla insatserna för bevarande av det filmkulturella arv som inte är inriktat på konstnärliga uttryck det vill säga dokumentärfilmen. Materialet som ska förvaras vid centralen är mycket omfattande och av stort kulturhistoriskt värde. Det är därför avgörande att materialet finns tillgängligt för forskare och intresserad allmänhet. Vid behandlingen av föregående års budget fördes många diskussioner om huvudmannaskapet för verksamheten. Regeringen aviserade därför att en kommitté skulle tillsättas som under året skulle se över organisationsformerna för den nya myndigheten och då bland annat huvudmannafrågan. Även kulturutskottet underströk vikten av detta. När regeringen nu återkommer i frågan säger de att de beslutat att Filminstitutet även fortsättningsvis ska vara huvudman. Det klargörs dock inte om kommittén står bakom detta förslag eller om det är regeringens eget ställningstagande.
Vi anser att det finns anledning att ifrågasätta om Filminstitutet är den mest lämpliga huvudmannen för denna verksamhet. Filminstitutet arbetar framför allt med att stödja filmproduktion. Deras verksamhet för bevarande av äldre film är ytterst begränsad. Vi anser att verksamheten vid filmvårdscentralen har mer likheter med och behov av kompetens från andra kulturarvsinstitutioner, och vi anser därför att regeringen bör återkomma med en redogörelse för sitt ställningstagande i frågan om huvudmannaskapet för filmvårdscentralen i Grängesberg.
Konsten är en gåva från konstnären till samhället, och samhället måste vara berett att ge något tillbaka. Förutsättningar måste skapas för att kulturskaparna ska få drägliga livsvillkor och möjligheter att utöva sin konst utan att ekonomiskt behöva stå på ruinens brant. Idag är det många konstnärer som har svårt att klara sitt uppehälle. De stödformer och försäkringsvillkor vi skapat är inte anpassade efter konstnärernas speciella arbetsvillkor och livssituation. För att nå en kulturell frihet och mångfald i Sverige måste dessa brister i systemet uppmärksammas och justeras. Samtliga politikområden bör samordnas så att rimlig hänsyn kan tas till konstnärernas speciella förhållanden.
Kulturell frihet, mångfald och vidareutveckling skall främjas genom goda villkor för konstutövare. Den konstnärliga friheten är en förutsättning för ett livskraftigt kulturliv, och det är därför viktigt att kulturpolitiken, inklusive konstnärsstöden, verkar stödjande utan att vara styrande. Konstnärlig frihet innebär dock inte att kulturen är problemfri eller att den står ovanför regler och ansvar. Vad som är god smak kan inte läggas fast av någon statlig nämnd men vi måste ändå våga stå för att konstnärer precis som andra människor har ett ansvar för det de producerar. En aktiv debatt om vad som är kvalitet kan därför verka mer uppfriskande än begränsande.
Konstnärernas arbetsmarknad skiljer sig från situationen inom de flesta andra yrken. Om fast arbete är det vanliga på arbetsmarknaden i stort, är arbetena inom kultursektorn oftast tillfälliga. Idag råder det en långvarig och strukturell obalans mellan utbud och efterfrågan. Utredningar visar att de statliga ersättningarna och bidragen har ökat väsentligt i betydelse för de yrkesverksamma konstnärerna och för deras möjlighet att ägna sig åt sitt konstnärliga arbete. En bidragande orsak till detta är bland annat att arbetslösheten inom konstnärsyrkena är fortsatt hög, trots en högkonjunktur.
När regeringen och Arbetsmarknadsstyrelsen ska utforma tillämpningen av a-kassereglerna och aktivitetsgarantin, måste särskild hänsyn tas till kulturarbetarnas specifika arbetsvillkor. Ett enigt kulturutskott har påpekat detta för arbetsmarknadsutskottet men eftersom de inte tagit hänsyn till utskottets begäran kommer vi att fortsätta följa denna fråga noggrant. Konstnärerna påverkas också av beslut som fattas inom andra utgiftsområden. Pensionsreformen som genomfördes för ett par år sedan fick konsekvenser som förefaller mindre lämpliga för konstnärer inom bland annat dans och musikområdena på grund av dessa yrkens speciella karaktär. Genom att nu samtliga aktiva år ska finnas med i beräkningen och inte enbart de 15 mest lönsamma drabbas de hårt. Särskilt angeläget är det att frågan om pensionerna för de fria grupperna får en lösning. Frågan har nu under en mycket lång tid behandlats i Regeringskansliet och ännu har inte något förslag presenterats. Det är oacceptabelt.
Dansare har kort karriär, även utan skador i arbetet kan de fysiska förutsättningarna att utöva yrket upphöra i 40-årsåldern, ofta mycket tidigare. Då återstår många år i yrkesverksamhet. Därför bör det i grundutbildningen alltid finnas en förberedelse till en alternativ karriär och en planering för dansares omskolning eller vidareutbildning. Dansare som lämnat karriären har erfarenheter som skulle kunna tas till vara inom olika delar av samhället. En översyn av dansutbildningarnas möjligheter att förbereda för en alternativ karriär är nödvändig och bör genomföras snarast.
Bild- och formkonstnärer är den grupp av konstnärer som har svårast att försörja sig på sitt konstnärliga yrke. Genomsnittsinkomsten för en bildkonstnär ligger under 100 000 kronor om året, vilket kan jämföras med genomsnittsinkomsten hos landets kommunalanställda som är drygt 200 000 kronor om året. Det är därför angeläget att en översyn görs över hur staten kan förbättra sina insatser på området.
Få konstnärer klarar idag sitt uppehälle enbart på inkomsterna från sitt konstnärliga yrke. Många måste därför även ha ett annat arbete. Konstnärernas bruttoinkomster är mycket låga särskilt med tanke på att majoriteten har en högskoleutbildning bakom sig. Bland de olika konstnärsgrupperna är det bildkonstnärerna som har de lägsta inkomsterna. Deras genomsnittliga bruttoinkomst ligger under 100 000 kronor per år, vilket kan jämföras med genomsnittsinkomsten hos landets kommunalanställda som är drygt 200 000 kronor. För att öka konstnärernas möjligheter att försörja sig på sin konstnärliga verksamhet och minska behovet av så kallade brödjobb finns ett antal statliga stöd och ersättningar. Dessa ges oftast i form av projektbidrag eller arbetsstipendier och fördelas till största delen av Konstnärsnämnden. Tendensen under de senaste åren har varit att stöden ges i allt högre belopp till allt färre konstnärer. Vi vill i detta sammanhang även ta upp frågan om den så kallade inkomstgarantin för konstnärer. Vi anser att det kan ifrågasättas om det är rimligt att cirka 150 konstnärer ska få en livstidslön eller om det istället vore bättre att sprida stödet till fler. Det får dock inte vara fråga om korta stipendier utan om fler långtidsstipendier på 10–20 år.
Vi anser att staten bör överväga nya metoder och stödformer som kommer fler konstnärer till del. En översyn av de nuvarande stödformerna bör därför göras och då bör även de många goda förslagen från Konstnärsstödsutredningen (SOU 1997:184) tas tillvara.
En stor del av det offentliga stödet till konstnärerna fördelas alltså via Konstnärsnämnden. För bildkonstnärernas del är det Sveriges bildkonstnärsfond, som organisatoriskt hör samman med Konstnärsnämnden, som fördelar resurserna i form av stipendier och projektbidrag. Regeringen tillsätter ett visst antal ledamöter i Konstnärsnämndens och Bildkonstnärsfondens styrelser. Övriga ledamöter tillsätts efter nomineringar från konstnärsorganisationerna. Tidigare var det enbart vissa namngivna konstnärsorganisationer som hade rätt att nominera ledamöter, ett system som ändrades för en tid sedan. Än så länge består dock Konstnärsnämndens och Bildkonstnärsfondens styrelser fortfarande av ledamöter från ett litet fåtal organisationer. Eftersom många konstnärsorganisationer inte finns representerade finns en oro bland vissa bildkonstnärer när det gäller styrelsens objektivitet vid fördelningen av konstnärsstöd. Att dessutom ledamöterna i Bildkonstnärsfondens styrelse är aktiva konstnärer kan innebära ytterligare en risk för bristande objektivitet och jäv.
Styrelsernas sammansättning är av avgörande betydelse för fördelningen av konstnärsstöd. Det är därför av stor vikt att styrelserna har förtroende hos konstnärerna. Även Konkurrensverket har haft kritiska synpunkter på styrelsesammansättningarna. Det har ännu gått en kort tid sedan reglerna för styrelsernas sammansättning ändrades och det är därför svårt att avgöra om förändringen fått de önskade effekterna med en större spridning i styrelsesammansättningen. Vi förväntar oss dock att resultaten kommer att följas upp när ytterligare en tid gått samt att en återrapportering till kulturutskottet då sker.
En viktig del i arbetet för att förbättra situationen för landets bild- och formkonstnärer är att se över behoven av kollektivverkstäder. Nyutexaminerade konstnärer från konsthögskolorna har ingen ekonomi att bygga upp egna ateljéer med kostsam utrustning. Kollektivverkstäder kan på detta sätt fylla en angelägen funktion och bör finnas tillgängliga i hela landet. Samtidigt bör konsthantverkskooperativen ses över. Olika utredare har lämnat kritiska synpunkter på verksamheten och det finns anledning att fundera över vad som behövs för att kooperativen skall fylla den funktion som ursprungligen avsågs.
Utställningarna utgör viktiga mötesplatser där konstnärerna får möjlighet att presentera sina verk för publiken. Att komma i kontakt med sin publik och möjliga kunder är av avgörande betydelse för konstnärens yrkesutövande. Där får allmänheten möjlighet att kontinuerligt ta del av ett varierat utbud av konstverk och följa bild- och formkonstens utveckling. För att sprida denna form av kulturverksamhet och därigenom också öka deltagandet i kulturlivet är arrangörsfrågan ett centralt kulturpolitiskt område.
I Kulturrådets omvärldsanalys har framhållits att utställningsverksamheten och utställningsersättningen givit positiva effekter för konstnärernas inkomstmöjligheter. Konstföreningar i landet har dessutom kunnat höja den konstnärliga kvaliteten på sina utställningar. Stödet är därför ett viktigt komplement till de permanenta museerna och konsthallarna. Från och med föregående år ges även ett stöd till arrangerande föreningar. Detta var en angelägen komplettering för att utställningsersättningarna skulle få en tillräcklig omfattning och spridning. Stödet till arrangörer inom området är fortfarande mycket begränsat och behovet av vidgade utställningsmöjligheter för yrkesverksamma konstnärer är stort. Det är således angeläget att ersättningsfrågan bedöms ur ett helhetsperspektiv så att ingen snedfördelning kommer till stånd. Vi följer därför den fortsatta utvecklingen med noggrannhet.
Konstnärer har laglig rätt till viss upphovsrättslig ersättning vid fotokopiering av deras verk. Staten och Kommunförbundet betalar årligen en klumpsumma för rätten att fotokopiera konstverk i framför allt undervisningssyfte. Resurserna betalas till företaget Bonus-Presskopia som på uppdrag av ett antal medlemsorganisationer/förbund bevakar rättsinnehavarnas ekonomiska intressen. Bonus-Presskopia träffar också avtal för medlemsorganisationernas räkning om fotokopiering ur upphovsrättsligt skyddat material. Resurserna fördelas sedan via Bonus till medlemsorganisationerna som i sin tur och efter egna regler fördelar resurserna till konstnärerna. Eftersom det rör sig om förhållandevis små resurser fördelas de oftast inte till varje enskild konstnär som fått ett verk kopierat utan istället i form av stipendier.
Medlemsorganisationerna i Bonus representerar olika konstnärsgrupper som till exempel bildkonstnärer, fotografer, tecknare, tonsättare och författare. Bonus tillåter dock bara en medlemsorganisation för varje konstform. De mindre konstnärsorganisationerna får alltså inte ansluta sig till Bonus. Givetvis bör statens kopieringsersättning gå till alla de konstnärsorganisationer som ställer sina medlemmars verk till förfogande för kopiering.
Naturligtvis måste alla konstnärer på samma villkor få del av den upphovsrättsliga ersättningen. Eftersom Bonus-Presskopia inte tillåter alla konstnärsorganisationer att bli medlemmar måste staten överväga om den nuvarande metoden är den bästa för att fördela den statliga upphovsrättsersättningen. En utvärdering av det rådande fördelningssystemet bör göras.
Det finns många andra angelägna frågor om hur vi kan öka konstnärers möjligheter att försörja sig på sitt yrke. Det handlar till exempel om hur skatteregler och gallerimoms kan justeras för att inte hämma konstnärernas utkomstmöjligheter och hela konstmarknadens utveckling. Vi anser att det är orimligt att ett företag får skriva av designade fåtöljer men inte konstverk. Genom att ge företag möjlighet att skriva av inköp av samtida konst skulle marknaden öppnas för landets konstnärer. Regeringen bör få i uppdrag att utreda möjligheterna för att låta företag göra avskrivning för inköp av samtidskonst.
Elanders Gotab, Stockholm 2002
|
Stockholm den 10 november 2002 |
|
|
Gunilla Tjernberg (kd) |
|
|
Inger Davidson (kd) |
Sven Brus (kd) |
|
Helena Höij (kd) |
Dan Kihlström (kd) |
|
Kenneth Lantz (kd) |
Ulrik Lindgren (kd) |
|
Torsten Lindström (kd) |
Chatrine Pålsson (kd) |
|
Rosita Runegrund (kd) |
Olle Sandahl (kd) |