Innehållsförteckning 13
Förslag till riksdagsbeslut 14
1 Inledning 15
2 Vårt gemensamma kulturarv 15
2.1 Det synliga kulturarvet 16
2.1.1 Kulturmiljö 16
2.2 Det osynliga kulturarvet 17
3 Arkiv 17
3.1 Regional arkivverksamhet 18
3.1.1 Folkrörelsearkiv 19
3.2 Kyrkokommunala arkiv 19
3.3 Språk- och folkminnesinstitutet 19
3.4 Kulturarvs-IT 20
3.5 SVAR 20
4 Bibliotek 21
4.1 Folkbiblioteken 21
4.2 Skolbibliotek och barnbibliotek 22
5 Museer 22
5.1 Fritt inträde 23
5.2 Hyror och ramanslag 24
5.3 Samlingarna 24
5.3.1 Säkerhet 25
5.3.2 Naturhistoriska riksmuseet 25
5.4 Regionala museer 26
5.5 Några särskilda museer 26
5.5.1 Nordiska akvarellmuseet 26
5.5.2 Vasamuseet 26
5.5.3 Kvinnomuseum 27
5.5.4 Drottningholms teatermuseum 27
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en ny ABM-utredning.
Riksdagen begär att regeringen återkommer med en redogörelse för de behov som måste tillgodoses för att vi skall kunna bevara det kyrkliga kulturarvet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om resursfördelningen inom anslaget 28:26 Bidrag till kulturmiljövård.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om folkrörelsearkiven.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om projektet kulturarvs-IT.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om sockennamnen.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om verksamheten vid SVAR.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kommunala biblioteksplaner.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om gratis inträde för barn och ungdomar på statliga och regionala museer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om museernas säkerhet.
Riksdagen begär att regeringen återkommer med ett konkret förslag på en lösning av Naturhistoriska riksmuseets magasinsproblem.
Riksdagen begär att regeringen återkommer med information om situationen för regalskeppet Vasa.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kvinnomuseer.
1 Yrkande 6 hänvisat till SkU.
Vi är alla medskapare av vår kultur och har därför också ett gemensamt ansvar för att vårda och värna den – både den kultur som vi lever i idag men också det arv som lämnats till oss av tidigare generationer. Det handlar såväl om en immateriell del av tankar, värderingar, musik och berättelser som om en materiell del av föremål och byggnader, båda lika viktiga att bevara för eftervärlden. Vi har alla ett ansvar för det kulturella arvet men ett särskilt ansvar har våra kulturarvsbärande institutioner: arkiven, biblioteken och museerna. Ansvaret för kulturarvet förenar dessa institutioner. Deras gemensamma ansvar ligger i att välja ut vad som ska bevaras, systematisera materialet och sprida information till allmänheten. Alla tre delarna i ABM-institutionernas uppgift måste uppfyllas för att institutionerna ska uppfylla sin roll. Denna gemensamma uppgift förenar ABM-institutionerna men den innebär inte att de är utbytbara. Varje institution har en egenart som måste tas till vara.
Vi har tidigare motionerat om tillsättande av en statlig utredning om möjligheterna till ett utökat samarbete mellan ABM-institutionerna. Kulturutskottet gav oss sitt stöd och på riksdagens uppdrag tillsatte regeringen föregående år, i samarbete med Kungl. biblioteket, Riksantikvarieämbetet, Statens kulturråd och Riksarkivet, en utredning. Det är positivt att regeringen så snabbt tillsatte utredningen. Samtidigt anser vi att utredningen fick allt för små befogenheter och möjligheter att komma med konkreta förslag. Regeringens ambition med utredningen var att sammanställa vad som redan görs. Utskottets begäran innebar inte i första hand en utvärdering av det som redan gjorts utan en utredning av hur samarbetet kan gå vidare och på vilket sätt detta bör ske. Resultatet har nu blivit att den utredning regeringen tillsatt, i sitt slutbetänkande, konstaterar att det behövs en utredning. Vi kräver därför än en gång att regeringen tillsätter en utredning som utifrån det underlag som nu finns får mandat att lägga fram konkreta förslag på ett utvecklat ABM-samarbete.
Det kan inte nog betonas att samarbete inte innebär sammangående. Varje institution måste få bevara sin unika profil och sina unika uppdrag. Genom att stärka varje institutionsform i sin självbild skapas bättre förutsättningar för dem att möta andra.
Det räcker inte med att endast blicka framåt om man skall uppnå den välfärd som vi så hett eftertraktar. För att färdas väl är det nödvändigt att även veta hur det ser ut i backspegeln. För oss kristdemokrater har detta alltid varit en självklarhet och det är därför glädjande att insikten om vårt eget kulturarvs betydelse ökat i samhället. Varje människa har ett kulturellt ansvar. Det handlar om att lämna efter sig yttre materiella värden i form av konkreta lämningar, men också om ett för ögat osynligt arv i form av värderingar och normer. Att förmedla båda dessa sidor av kulturarvet till nya generationer är en gemensam uppgift för hela samhället.
Att ha god kännedom om sitt eget kulturarv är en förutsättning både för att bygga upp sin egen identitet och för att kunna respektera andras kultur och värden. I mötet mellan kulturer krävs förståelse för att kulturarvet inte är givet en gång för alla, utan ständigt berikas av nya upplevelser, erfarenheter och kontakter med andra länder och kulturer. Att värna och värdera sin egen kultur och samtidigt bejaka mångfald och värdesätta andra kulturer är förutsättningen för en positiv integration.
Kulturlandskapet, kulturinstitutioner, kulturhistoriska föremål, förvaltning och vård handlar om den fasta delen av vårt kulturarv. För denna materiella del av kulturarvet har arkiv, museer och bibliotek ett särskilt ansvar. Registrering, dokumentation, vård, konservering och magasinering ställer stora krav på såväl kunskap, insikt och omsorg som praktisk hantering. Att överleva och samtidigt förnya sig, att behålla gamla och attrahera nya besökare, föda deras nyfikenhet och kunskapsiver genom existerande och nya utställningar, ny teknik med mera kräver en genomtänkt plan och pedagogik.
Kulturmiljöarbete handlar om insatser för bevarande av delar av det synliga kulturarvet. Från att tidigare ha varit inriktat främst på fornlämningar och särskilt värdefull bebyggelse omfattar arbetet i dag också den historiska kontinuiteten i hela miljön. För Kristdemokraterna är kulturmiljöfrågorna centrala. Med utgångspunkt i den förvaltarskapstanke, som är en av hörnpelarna i den kristdemokratiska ideologin, har vi gång efter annan lyft fram betydelsen av det viktiga kulturarbete som bedrivs på detta område.
Under årens lopp har antalet byggnader som faller inom ramen för Riksantikvarieämbetets ansvarsområde för kulturmiljövård ökat. Det har dock inte skett någon motsvarande höjning av anslagen, vilket inneburit att en viktig del av vårt kulturarv bokstavligen står och förfaller. Det var därför glädjande när regeringen förra året höjde anslaget till kulturmiljövård med totalt 57 miljoner kronor, varav 38,5 miljoner kronor skulle gå direkt till kulturmiljövårdande insatser. Ytterligare insatser utlovades också under 2003. Socialdemokraterna i utskottet tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet ändrade dock regeringens förslag och minskade anslaget med 10 miljoner kronor för år 2002. Kvar blev 27,5 miljoner kronor för ökade insatser på området. I år kommer så regeringens dråpslag, 22,7 miljoner kronor tas från anslaget för andra ”omprioriteringar inom kulturområdet”. Det är obegripligt hur regeringen på detta sätt i stort sätt kan utplåna en mycket efterlängtad och välbehövlig kulturpolitisk satsning som den själv för ett år sedan ansåg var mycket viktigt. Vi skulle gärna se en motivering från regeringen rörande detta. Vi tar för givet att regeringen kommer att följa upp konsekvenserna av den kraftiga neddragningen. Kulturmiljöarbetet är beroende av långsiktig planering. För att minska effekterna av regeringens oerhört kortsiktiga politik gör vi en ekonomisk satsning på detta område. Bristen på långsiktighet gäller även de mycket stora svängningarna mellan olika års offentliga infrastrukturinvesteringar, vilket Riksantikvarieämbetet uppmärksammat som ett stort problem.
Ett viktigt kulturmiljöarbete bedrivs på många olika nivåer i samhället. Vi vill därför särskilt uppmärksamma det arbete som bedrivs av landets hembygds- och fornminnesföreningar som omfattar mer än 450 000 medlemmar. Tillsammans med de insatser som görs av byggnads- och kulturnämnder, länsstyrelser och läns- och kommunala museer samt Riksantikvarieämbetet bidrar man till att förvalta en viktig del av det svenska kulturarvet. Vi vill därför göra en omfördelning inom anslaget till kulturmiljövård så att ytterligare 1 miljon kronor kommer de ideella organisationerna till del.
För arkitektur och bebyggelseplanering bär varje generation ett dubbelt ansvar – att sätta tidstypiska avtryck i sin samtida kulturmiljö och att ta ansvar för kulturhistoriskt värdefull bebyggelse. Med medvetenhet om det arkitekturhistoriska kulturarvet kan detta leva vidare även i nyproduktion. Ett särskilt ansvar har staten nu, sedan kyrkan fått en friare ställning, för att bevara det värdefulla kulturarv som våra kyrkor utgör. Det är positivt att regeringen i år ökar den kyrkoantikvariska ersättningen men det är samtidigt viktigt att vi får en helhetsbild av hur stora behov som finns. Regeringen bör därför återkomma till riksdagen med en redogörelse för vilka behov som finns för att bevara vårt kyrkliga kulturarv.
Det för ögat osynliga kulturarvet i form av gemensamma värderingar och principer, historia och tradition, religion och livsåskådning, språk, etiska och moraliska normer, är viktiga element i den icke-materiella kulturella utvecklingen. I varje samhälle krävs en gemensam etisk bas. Förmågan till delaktighet och upplevelse i andras kulturer är också beroende av en egen kulturell identitet, och därigenom blir arbetet med det immateriella kulturarvet ett viktigt vapen i kampen mot rasism och främlingsfientlighet. Biblioteken är här tillsammans med skolor, kyrkor, teatrar, andra kulturinstitutioner och frivilliga organisationer av olika slag naturliga platser för diskussion om människans förutsättningar, livsfrågor och värderingar.
Runt om i landet finns ett antal arkiv av olika karaktär som förvaltar betydande arkivbestånd. Det handlar om att vårda och bevara men lika mycket om att ge tillgång till värdefull historia. Dessa samlingar speglar människors tankar, föreställningar, handlingar och symboler genom tiderna. Vi kan följa idéer och handlingsmönster i vårt rika kulturarv från tidig medeltid fram till våra dagar; se hur det moderna Sverige växer fram på såväl central som regional och lokal nivå. Det är därför viktigt att bevara mångfalden och tillgängligheten på detta område.
Det ökade intresset för släktforskning och hembygdsforskning har gjort att arkiven på senare tid fått ett uppsving när det gäller allmänhetens användning av materialet. Forskarplatserna är hårt utnyttjade, något som naturligtvis är glädjande. Samtidigt visar tillströmningen att vi måste följa utvecklingen med vaksamhet. Redan nu har arkivpersonalens arbetsbelastning med att tillhandahålla material ökat markant. Under 2001 beställdes 156 342 volymer fram vid riks- och landsarkiven, under de 108 729 forskarbesök som gjordes (enligt Riksarkivets årsredovisning). Inte bara antalet forskarbesök ökar år från år utan även mängden material som arkiven måste ta ansvar för. I ett samhälle där mängden pappersmaterial är oöverskådligt blir besluten om vad som är intressant att bevara för framtiden allt svårare men också allt viktigare. Trots att avgränsningarna för vad som ska bevaras blir allt striktare är materialökningen enorm. För att göra materialet tillgängligt för forskare fotograferas materialet av successivt till mikrofilm. Bara antalet mikrokort tillgängliga för forskare har under de senaste två åren ökat med flera hundra tusen och omfattar nu över 4,3 miljoner kort.
Det är viktigt att vi i samhället får en ökad medvetenhet om arkivmaterialets betydelse för vår historia. Det är särskilt viktigt, eftersom många enskilda arkiv idag förstörs på grund av okunnighet om materialets betydelse. Som exempel kan nämnas att många idrottsföreningar har arkiv med ett stort kulturhistoriskt värde som på olika sätt förstörs eller riskerar att förstöras. Riksarkivet bör få i uppdrag att arbeta mer aktivt med att informera föreningar, folkrörelser, organisationer och enskilda om arkivens betydelse och om möjligheterna att bevara arkivmaterial för eftervärden.
Den av riksdagen tillsatta arkivutredningen har för några veckor sedan presenterat sitt slutbetänkande som nu är ute på remiss. Vi anser att det finns många intressanta förslag i utredningen och ser fram emot en kommande proposition på området.
Syftet med det statliga stödet är att främja regional arkivverksamhet, att få ett nät av väl fungerande regionala arkivinstitutioner i landet och att bättre integrera folkrörelsearkiven i den regionala kulturpolitiken. Trots att besöken vid de regionala arkiven ökar, och de har blivit en allt större resurs för både privat och offentlig sektor, ligger anslaget även i år oförändrat.
Många av de regionala arkiven brottas i dag med stora ekonomiska problem. Trots att arkiven genomgått en stark utveckling och fått ett vidgat arbetsfält, bland annat i syfte att tillgängliggöra samlingarna för bredare användargrupper, har resurserna relativt sett inte ökat. Att samla in och säkerställa information, att göra den tillgänglig och dessutom arbeta aktivt för att fler skall få tillgång till samlingarna kräver betydligt större resurser än arkiven i dag har till sitt förfogande. Särskilda utvecklingsinsatser i form av exempelvis arkivpedagogik behöver också göras. Vi föreslår därför en ökning av anslaget med 1 miljon kronor för att utveckla denna mycket viktiga verksamhet.
Den större delen av de regionala arkiven utgörs av folkrörelsearkiven. Kristdemokraterna menar att regeringens satsning på industrisamhällets kulturarv även borde komma folkrörelsearkiven till del eftersom folkrörelserna spelade en avgörande roll i det framväxande industrisamhället. Regeringen har under de senaste åren genomfört en bred satsning på industrisamhällets kulturarv. Kristdemokraterna stöder satsningen men har genomgående poängterat att även folkrörelsearkiven bör få del av de ökade resurserna. Folkrörelsearkiven har sedan länge arbetat konkret och aktivt på detta område. Det finns till exempel inte en bruksort i landet som inte har eller har haft ett mer eller mindre omfattande folkrörelseliv. Det kan handla om fackföreningar, nykterhetsrörelser, idrottsrörelser, frikyrkor med mera. Genom folkrörelsearkiven kan vi få en mycket god bild av hur arbetarna, tjänstemännen, barnen och de hemarbetande hade det både i sitt arbete och på sin fritid. Det ideella arbetet färgas nämligen alltid av den aktuella livssituationen. Det märks på foton och affischer, i brev och verksamhetsberättelser och protokoll. Detta ger en helhetsbild av arbetarnas historia och det industriella kulturarvet. Det är mot denna bakgrund som vår satsning på de regionala arkiven ska ses.
När kyrkan skildes från staten beslutades att de kyrkliga arkiven, inklusive folkbokföringsarkiven, skulle överföras från kyrkan till staten. Det mycket omfattande materialet ska överföras från församlingarna till landsarkiven. Kyrkans ansvar är att bekosta iordningställande av arkiven samt kostnaden för överföringen. Statens ansvar är att bekosta emottagande samt framtida förvaring. Riksarkivet har tidigare tilldelats ett mindre belopp för detta ändamål men det har varit långt ifrån tillräckligt och problemen har blivit allt större. För att lösa problemen tillför regeringen i år 2 miljoner kronor, vilket är mycket positivt. Vi förutsätter att regeringen även framdeles kommer att ta ansvar för mottagandet av de kyrkokommunala arkiven i enlighet med överenskommelsen mellan staten och kyrkan.
Språk- och folkminnesinstitutet har till uppgift att samla in, bevara, vetenskapligt bearbeta och ge ut material om bland annat ortsnamn. Det skall också avge yttranden i ärenden om ortnamn och granska förslag till namn på allmänna kartor.
Ortsnamn är viktiga både ur historisk synpunkt och som identitetsskapare. När det gäller ortsnamn vill vi särskilt uppmärksamma frågan om de svenska socknarnas framtid. I Finansdepartementets utredningsbetänkande ”Folkbokföring efter stat-kyrkareformen” föreslås att begreppet territoriell församling tas bort ur folkbokföringen och i stället sker kommun- och fastighetsvis. Vi är precis som Riksantikvarieämbetet mycket negativa till en sådan förändring och menar att socknarna utgör en omistlig del av det svenska kulturarvet. Att ta bort sockennamnen skulle även innebära ett dråpslag mot Sveriges släktforskare. Skatteutskottet som beslutar i frågan har i år liksom tidigare år hänvisat till att en utredning pågår inom Regeringskansliet och våra hemställansförslag har därför avslagits. Vi står dock fast vid vårt ställningstagande att sockennamnen bör finnas kvar i folkbokföringen och anser att det är anmärkningsvärt att Regeringskansliet fortfarande, efter flera års utredande, inte har kunnat lösa frågan. För att garantera sockennamnens framtid anser vi att sockennamnen liksom ortnamnen bör få lagstöd.
Regeringen föreslår i årets budgetproposition en permanentning av projektet Kulturarvs-IT. Projektet har som syfte att öka tillgängligheten till kulturarvet samt ge funktionshindrade och arbetshandikappade personer arbete. Tanken är att arkivmaterial, fotografier och föremålssamlingar skall bli tillgängliga genom digitalisering. I dag bedrivs detta projekt främst i Kiruna, Ulriksfors och Grängesberg. Vi är mycket positiva till regeringens förslag, eftersom vi menar att detta på många sätt är en lyckad verksamhet, både ur en kulturarvs- och en sysselsättningssynpunkt. Vi vill dock uppmärksamma på vikten av att museerna får full kostnadsersättning för verksamheten när den nu permanentas. I budgetpropositionen nämns ekonomisk ersättning för handledarna men det sägs ingenting om ersättningen för assistenterna. Vi anser att det måste vara självklart att en full kostnadsersättning utgår från statens sida. Kristdemokraterna bedömer dessutom liksom vi påpekat i tidigare motioner att fler orter skulle kunna medverka i projektet som är mycket omfattande. Hos Svensk Arkivinformation, SVAR, som är förlagd till Västernorrlands län och som är en byrå i Riksarkivet finns redan utrustning, lokaler och kunnande som kan utnyttjas i projektet. Det skulle dessutom möjliggöra ett ökat utnyttjande av redan gjorda investeringar.
Under Riksarkivet finns enheten SVAR som arbetar med att genom digitalisering förbättra tillgängligheten till arkivmaterialet för allmänheten. Verksamheten är huvudsakligen lokaliserad till Ramsele där det bland annat finns en forskarsal tillgänglig för såväl forskare som intresserad allmänhet. Tidigare har SVAR fått ekonomisk ersättning för kostnaden för forskarsalen men sedan en tid tillbaka har den ersättningen upphört. Eftersom arkiven ska vara tillgängliga för allmänheten har de heller inte möjlighet att ta betalt för utnyttjande av forskarsalen. Detta har naturligtvis inneburit en besvärlig ekonomisk situation för SVAR och vi förväntar oss att regeringen tillsammans med Riksarkivet tar ansvar för att lösa problemet.
Närmare 70 procent av alla svenskar besökte någon gång under det senaste året ett bibliotek, vilket visar på den enorma spridning biblioteken har. Det finns ingen annan kulturinstitution som har ett så högt antal besökande. Till skillnad från de flesta andra kulturinstitutioner har dessutom besökarantalet ökat under 1990-talet, och det är framför allt bland dem som enbart har förgymnasial utbildning som den största ökningen skett.
Det finns stora möjligheter för biblioteken i framtidens samhälle. Biblioteken är för de flesta en naturlig plats att vända sig till för att inhämta kunskap. Biblioteken som alltid haft en folkbildande roll borde därför ses som en självklar aktör i visionen om det livslånga lärandet. Allt för ofta glöms biblioteken bort på såväl statlig som kommunal nivå i diskussioner om utbildningssatsningar och det livslånga lärandet.
År 1996 införde riksdagen en bibliotekslag. Vi såg en risk i att en lag som reglerar en miniminivå för biblioteksstandard i en kommun lätt kan bli ett tak istället. Regeringen har nu under en lång tid arbetat med en omarbetning av bibliotekslagen och vi antar att de i det arbetet även utvärderat vilka resultat lagen fått. Vi har därför sett fram emot att få behandla frågan i samband med en proposition på området. Vi förväntar oss att en kommande biblioteksproposition även kommer att innehålla principiella frågor om statens mål och visioner med biblioteken i ett framtida samhälle. Det är mycket angelägna frågor för såväl våra folkbibliotek som forskningsbiblioteken på högskolor och universitet. Vi kan dock konstatera att regeringen inte heller detta år planerar att lägga fram en proposition. Vi anser att det är anmärkningsvärt att regeringen än en gång skjuter upp frågan.
De svenska folkbiblioteken omfattas med värme av stora delar av befolkningen. Från början startade de på initiativ av enskilda eller föreningar med ett starkt intresse av att göra böcker lättillgängliga för alla. När kommunerna på senare år dragit ned stödet till biblioteken har nya föreningar bildats för att bevara verksamheten. Ibland har den också tagits över av föreningarna till exempel för att en filial skulle kunna leva vidare eller ha generösare öppettider.
Det är viktigt att inte folkbiblioteken tas för givna och att mål och visioner för biblioteken i kommunerna uteblir. Biblioteken måste få förändras med det omgivande samhället och med kommunens stöd hitta nya uppgifter och målgrupper i ett nytt samhälle. Varje kommun måste ta ett ansvar för folkbiblioteken som vi tror kommer att få en allt större betydelse i kunskapssamhället. Vi anser därför att varje kommun bör upprätta kommunala biblioteksplaner där frågorna kring bibliotekens roll i kommunen, mål och visioner, diskuteras.
Att främja barns läsande är en ovärderlig uppgift för biblioteken och här spelar naturligtvis skol- och barnbiblioteken en särskilt viktig roll. Svenska folket är ett läsande folk och antalet människor som nöjesläser böcker har ökat under de senaste åren. Inom en grupp har dock läsandet minskat och det är bland den yngsta gruppen i Kulturrådets mätning, 9–14-åringar. Det är en oroande trend och biblioteken kan tillsammans med alla vuxna spela en viktig roll för att bryta den. Barn- och skolbibliotek kan locka barn till läsning, att visa barnen njutningen med att läsa. Genom att utgå från barnens eget intresse och nyfikenhet kan biblioteken fånga barnens intresse för läsning.
Skolbiblioteken är tyvärr en undervärderad resurs på många skolor. Under de senaste åren har de utarmats på många håll. Skolbibliotekarier har blivit sällsynta och urvalet av böcker är ofta föråldrat. Ofta är det någon av lärarna som någon timme i veckan ansvarar för att se till biblioteket. När det inte finns tillgång till en bibliotekarie kan inte biblioteket utnyttjas på ett effektivt sätt. Kulturrådets översyn av skolbiblioteken bekräftar bilden av att kvaliteten är mycket ojämn. Vi tror att skolbiblioteken har en stor betydelse för lärandet och för lusten att läsa. Vi förväntar oss därför att de kommuner vars skolbibliotek har en låg standard använder resurser från våra ökade statsbidrag till kommunerna till att bland annat förbättra kvaliteten i skolbiblioteken.
Museerna ansvarar för en stor del av det materiella kulturarvet. De har ett ansvar för att föremålen bevaras men också för att de finns tillgängliga för allmänheten och forskarsamhället. I bevarandet ligger också samlandet. Det ligger i museernas uppgift att besluta om vad från vår egen tid som ska bevaras. Det är en uppgift som i sig är avgörande för kulturarvet. Det är vi, här och nu, som genom museerna fattar beslut om hur framtidens människor kommer att se på vår tid.
Den utåtriktade verksamheten på ett museum bör syfta till att skapa ökad förståelse för vårt kulturarv och stimulera människor till att ställa frågor om sig själva, om vårt samhälle och våra värderingar. Föremålen i ett museum har en unik förmåga att ge upplevelser, och det är i det som särarten i museets utåtriktade verksamhet ligger. Museerna är en naturlig plats för diskussion om människans förutsättningar, livsfrågor och värderingar under olika tidsepoker både i Sverige och i andra delar av världen. I arbete för att motverka främlingsfientlighet och rasism kan därför museernas roll inte nog poängteras. De skulle i ännu högre utsträckning än i dag kunna bidra till att skapa fördjupad respekt för de värden som är en förutsättning för demokratin. Genom museerna kan den historiska erfarenheten utnyttjas för att ge perspektiv på olika frågor när det gäller att hantera nuets problem och välja framtidsriktning. I museernas verksamhet ligger att med ett vetenskapligt förhållningssätt finna ny kunskap om föremålen och deras plats i historien. De måste vara forskare behjälpliga för att på så sätt bidraga till ny kunskap om vår historia och framtid.
Upprepade gånger har vi påpekat att det är det långsiktiga arbetet vid museerna som behöver stöd. År för år behöver museerna fortsätta sitt arbete med kunskapsuppbyggnad, vård och underhåll av samlingar, arkiv och bilder, rådgivning och information. Den statliga budgeten måste fokuseras på långsiktiga inte tidsbegränsade bidrag. Kulturrådet har också påpekat att museernas ekonomi påverkas mycket negativt av en ökande ”projektifiering”. Vi känner stor oro för museerna, eftersom vi menar att regeringen, trots att man nu har insikt om hur problembilden på museisidan ser ut, underlåter att ta ett samlat grepp för att förbättra situationen. Vår oro handlar till stor del om regeringens bristande långsiktighet när det gäller samlingarna, men även hur de hanterar hyreskostnaderna.
Kulturrådet har även påpekat att museernas allt större beroende av arbetsmarknadspolitiska medel riskerar att bli ett stort problem. Allt fler satsningar på museiområdet görs som arbetsmarknadspolitiska åtgärder där arbetslösa ska sättas i arbete. Det gör att museerna blir sårbara för arbetsmarknadspolitikens svängningar. Kulturrådet anser att pengar bör överföras från arbetsmarknads- till kulturområdet för att kulturinstitutionerna själva ska få driva arbetsmarknadspolitiska projekt. Vi anser att det är ett rimligt påpekande som bör övervägas inför kommande budgetarbete.
Kristdemokraterna vill arbeta för att långsiktigt bevara samlingarna, öka tillgängligheten till museerna och nå nya grupper av besökare. Vi är därför delvis positiva till regeringens föreslagna satsning på gratis inträde till de statliga museerna. Självklart är det bra att så många människor som möjligt får tillgång till museernas verksamhet, och ett inträde kan innebära ett hinder för många. Särskilt positivt är det för barn och unga som på detta sätt får tillgång till vårt kulturarv. Det har också en stor betydelse för skolorna som på ett helt annat sätt kan använda museerna i undervisningen. Ytterligare ett argument är att våra andra kulturarvsbärande institutioner, biblioteken och arkiven, inte har någon inträdesavgift, vilket idag gör dem mer tillgängliga för allmänheten än museerna. Samtidigt ser vi flera risker med denna satsning. Framför allt är det en satsning som kommer att kosta väldigt mycket, vi tror att regeringens beräknade 91 miljoner kronor är i underkant, och satsningen måste ställas mot andra kulturpolitiska satsningar. Det finns också en överhängande risk att en sådan satsning från statens sida kommer att slå hårt mot de icke-statliga museerna som får en mycket svår konkurrenssituation. Dessutom är detta en satsning som framför allt kommer att gynna dem som bor i eller i närheten av Stockholm, eftersom majoriteten av de statliga museerna är samlade här.
Vi föreslår därför en ändring av regeringens satsning. Vi anser att barnen och ungdomarna är en av de mest prioriterade grupperna när kultursatsningar görs. Vi vill därför begränsa satsningen till att enbart omfatta barn och ungdomar upp till18 år men samtidigt utöka den till att även gälla de regionala museerna. Satsningen sprids då i hela landet, vilket gör att fler kan få del av denna mycket stora kulturpolitiska satsning.
Museernas ekonomiska situation är på många håll ansträngd, och otydligheten om vad som gäller och skall gälla skapar en villrådighet som är olycklig för alla inblandade. Pengar dras först in för att därefter komma tillbaka och så småningom kompenseras. Stöd som utlovas för ett museum ett år, uppfylls inte med nödvändighet ett annat. Dessutom vet vi nu att av många museers anslag går mer än hälften till hyreskostnader.
Sedan 1993 betalar kulturinstitutioner vad Statens fastighetsverk kallar marknadshyror eller marknadsliknande hyror. Staten sätter alltså genom ett statligt verk hyror som om fastigheterna och verksamheterna vore kommersiella. En sådan hyressättning är inte realistisk för vissa kulturbyggnader, eftersom verksamheten är intimt förknippad med byggnaden till exempel Operan och Dramaten. Marknadshyror förutsätter att verksamheten kan överväga att flytta om de inte anser att hyresvillkoren är rimliga. Det är inte en möjlighet för dessa kulturinstitutioner. När systemet infördes kompenserades institutionerna fullt ut för den hyreshöjning som marknadstänkandet ledde till. Med åren har denna kompensation i många fall urholkats och sedan 1994/95 ges ingen automatisk kompensation för ökade hyreskostnader. Utöver detta har regeringen också fråntagit museer och andra kulturinstitutioner incitamentet att försöka sänka sina hyreskostnader, eftersom ramanslaget sänks med motsvarande summa om hyrorna förhandlas ner. Regeringen har nu efter omfattande kritik tillsatt en kommitté som ska göra en översyn, och vi förväntar oss att denna snarast återkommer med förslag på hur detta för museerna och andra kulturinstitutioner avgörande problem ska lösas.
På museerna finns ett fortsatt stort eftersläpande behov av vård, registrering, dokumentation och digitalisering. Det vet regeringen. Det var också en av anledningarna till att man inom Sesam-projektets ram lät arbetslösa göra en insats för museisamlingarna. Mycket har blivit bättre, men ännu återstår betydande behov av ändamålsenlig förvaring för samlingarna. Vi har redan tidigare år påpekat detta men trots detta sker inga satsningar från regeringens sida. Regeringen har tidigare förklarat frånvaron av satsningar med att de först ska göra en särskild granskning av de centrala museernas magasinsituation. Vi anser inte att det är ett godtagbart svar eftersom situationen redan är känd och ropar efter insatser. Samtidigt som regeringen efterlyser tålamod och hänvisar till en översyn växer museisamlingarna dag för dag. Tusentals nya föremål ska varje år tas om hand av museerna som redan nu har svårt att hantera de samlingar som redan finns.
Ett annat stort problem som uppmärksammats under året är museernas säkerhet både vad gäller stöld och brand. I Stockholm har en översyn gjorts av brandsäkerheten på museerna och resultaten är förfärande. På många museer skulle en brand innebära att ovärderliga samlingar inom loppet av några minuter skulle gå upp i rök, och situationen är säkerligen inte unik för Stockholmsmuseerna. Den omtalade stölden på Nationalmuseum uppmärksammar också de stora bristerna på säkerhetsområdet. Vi menar att det här är en ohållbar situation som måste åtgärdas snarast. Det är allt för stora värden som står på spel för att insatser ska kunna vänta. Vi gör i vår budget en satsning på de regionala museerna där behoven är särskilt stora. Vi anser att en del av dessa nya resurser bör användas till att förbättra säkerheten.
Kulturrådet har utarbetat en strategi för museernas säkerhetsarbete. Det är en utredning som innehåller många förslag som bör tas till vara i arbetet med att förbättra museernas säkerhet. Bland annat framhålls vikten av att varje museum utarbetar en plan för säkerhetsarbetet för att skapa en medvetenhet om vilka risker som finns. Vi ser mycket positivt på Kulturrådets arbete inom detta område.
Naturhistoriska riksmuseets samlingar omfattar idag cirka 9 miljoner djur, växter och mineral. Stora delar av museets samlingar är förvarade i ett så dåligt klimat och dåliga övriga förhållanden att deras fortsatta existens är äventyrad. Nya magasin måste till både för samlingarnas säkerhet och för att öka tillgängligheten för forskare. Det finns en utredning och ett förslag på ett bergrum i anslutning till museet framtaget av Statens fastighetsverk som på ett mycket bra sätt skulle lösa problemen. Förra året krävde kulturutskottet att regeringen skulle återkomma med ett förslag på en lösning med utgångspunkt i de förslag som finns. Kulturministern återkom med en redogörelse för pågående samtal med museet men presenterade inget förslag till lösning. Inte heller i den nu liggande propositionen finns något förslag för att långsiktigt lösa detta akuta problem. Regeringen gör istället en i sammanhanget marginell anslagshöjning och undviker att över huvud taget nämna problemet. Det är anmärkningsvärt att regeringen på detta sätt är beredd att riskera ett betydande kulturarv och dessutom fulltändigt ignorerar utskottets tidigare begäran om en lösning. Regeringen bör därför snarast återkomma med ett konkret förslag på en lösning för Naturhistoriska riksmuseet.
Länsmuseerna fungerar som centrum för den regionala museiverksamheten och har också en viktig roll när det gäller kulturmiljövård. De är således mycket viktiga för att målet om ett levande kulturliv i hela landet skall kunna uppfyllas. Därför anser vi att de bör omfattas av satsningen på fritt inträde till museerna (se ovan).
Kulturrådet har i utredningen Regionala museer och nationell kulturpolitik konstaterat att det för museerna råder en mycket oklar bild vad gäller huvudmännens och statens mål och förväntningar. De anser att hela målstyrnings- och utvärderingsprocessen måste bli tydligare. Vi hoppas att regeringen tar till sig utredningens kritik och återkommer till riksdagen med ett förslag på detta område.
De ekonomiska behoven hos de regionala museerna är mycket stora. Kulturrådet har utpekat den ökande ”projektifieringen” som ett stort problem för museernas ekonomi något vi också tidigare påpekat. Dessutom behövs stora satsningar på säkerheten, vilket vi beskrivit ovan. För det långsiktiga arbetet vid regionala museer avsätter vi därför 5 miljoner kronor i anslagsökning under anslaget 28:30.
Vi har under flera års tid avsatt resurser för att säkerställa finansieringen av Nordiska Akvarellmuseet i Skärhamn. Museet har på kort tid etablerat sig som en betydelsefull konstinstitution och också givits ett särskilt ansvar i det regionala utvecklingsarbetet. Museet bedriver ett kraftfullt utvecklingsarbete inom det konstpedagogiska fältet och tar ett ansvar som motiverar ett statligt stöd. Det har därför varit förvånande att regeringen inte tidigare permanentat ett statlig stöd till detta fantastiska museum. Vi är därför mycket glada över att regeringen äntligen hörsammat vårt och andras krav och från i år ger Akvarellmuseet det statliga stöd som efterfrågats.
Nationalklenoden regalskeppet Vasa håller på att fräta sönder av svavelsyra. Skadorna upptäcktes för ett par år sedan, då som vita saltfläckar. Nu har konstaterats att större delen av de ytor man undersökt är angripna av svavelsyra som fräter på träet. Ett stort forskningsprojekt har inletts tillsammans med Stockholms och Uppsala universitet för att försöka hitta en lösning på hur regalskeppet Vasa ska kunna räddas. I dagsläget saknas ekonomiska resurser till detta projekt som är avgörande för skeppets framtid.
Det är naturligtvis svårt att överblicka konsekvensen av att detta världsunika skepp inte längre skulle finnas i framtiden för beskådande i Stockholm. Vasamuseet är det mest besökta museet i Skandinavien. Räddningsinsatser/restaureringsinsatser får absolut inte förhindras på grund av en ekonomisk brist. Regeringen är medveten om den mycket problematiska situationen. Trots detta nämns inte ett ord om det i budgetpropositionen. Vi anser att detta är helt oacceptabelt och förväntar oss att regeringen snarast återkommer med information om vilka insatser som kommer att göras för att rädda detta unika kulturarv.
Museerna redovisade för ett par år sedan hur kvinnofrågorna behandlas i verksamhet och kunskapsuppbyggnad. Rapporterna visar att det finns behov av ytterligare utvecklingsarbete inom området. Kontakterna mellan museerna och forskarsamhället behöver stärkas. Regeringen har i detta syfte tillsatt en arbetsgrupp med uppgift att ta fram förslag till hur genusperspektivet kan få större genomslag i museernas verksamhet. Vi anser att regeringen i detta arbete bör uppmärksamma frågan om särskilda kvinnomuseer och om hur dessa kan bidra till att belysa genusperspektivet. Vi vill i detta sammanhang särskilt lyfta Museum Anna Nordlander i Skellefteå som besitter stor kunskap på detta område.
Frågan om Drottningholms teatermuseum har varit aktuell under det gångna året. Museet har en av de mest fullständiga teatersamlingarna i Europa och har tillsammans med tillhörande forskarbibliotek och arkiv de senaste 30 åren hyrt lokaler i Filmhuset vid Gärdet i Stockholm. Nu har Filmhuset sagt upp kontraktet och museet har tvingats flytta ut till Operans och Dramatens ateljélokaler. Detta har inneburit stora kostnader för museet och det har varit tveksamt om de över huvud taget skulle ha råd att betala hyran för själva utställningssalen. Alla museets tusentals föremål riskerar att hamna i magasin. Vi krävde redan föregående år en satsning på detta unika museum och välkomnar därför regeringens nu föreslagna anslagshöjning. Vi kommer att följa upp utvecklingen för att tillse att verksamheten kan garanteras.
|
Stockholm den 10 november 2002 |
|
|
Gunilla Tjernberg (kd) |
|
|
Inger Davidson (kd) |
Sven Brus (kd) |
|
Helena Höij (kd) |
Dan Kihlström (kd) |
|
Kenneth Lantz (kd) |
Ulrik Lindgren (kd) |
|
Torsten Lindström (kd) |
Rosita Runegrund (kd) |
|
Olle Sandahl (kd) |
Erling Wälivaara (kd) |