Innehållsförteckning 1
Förslag till riksdagsbeslut 2
1 Inledning 3
2 Idrott för bredd och elit 3
2.1 Idrott och integration 4
2.2 Idrott för funktionshindrade 4
2.3 Idrott och jämställdhet 5
3 Etiksatsningar 5
3.1 Dopning 6
4 Folkhälsouppdrag 6
4.1 Barns hälsa 7
5 Idrottsekonomi 7
5.1 Samhället såväl offentligt som privat 8
5.2 Vinstdelningssystem 9
5.3 Idrottskonton 9
6 Internationellt samarbete 10
7 Friluftsorganisationer 10
8 Idrottsforskning 10
9 Spel 11
9.1 Spelberoende 11
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om idrottens etik.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om aktivitetsområden i bostadsområden.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om dopning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om handikappidrottens möjligheter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av att jämställdhetsarbetet inom idrotten drivs vidare.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att det aviserade vinstdelningssystemet måste komma i gång.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om s.k. idrottskonton.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om idrottsrörelsen och folkhälsan.3
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om idrottsforskning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om folkrörelsernas del av spelmarknaden.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om friluftsorganisationer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om spelberoende.3
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om marknadsföring av spel.
1 Yrkande 2 hänvisat till BoU.
2 Yrkande 7 hänvisat till SkU.
3 Yrkandena 8 och 12 hänvisade till SoU.
Idrottsrörelsen utför många viktiga uppgifter i det svenska samhället, och idrott i alla dess olika former spelar en viktig roll i många människors liv. Många utövar idrott aktivt, ännu fler får en rikare fritid genom att som åskådare intressera sig för idrottens värld. Idrottsrörelsen bidrar till ett rikare socialt liv, meningsfulla aktiviteter och en god folkhälsa. Riksidrottsförbundet är landets största folkrörelse med över 3 miljoner medlemmar. I RF ingår 67 specialidrottsförbund som tillsammans har cirka 22 000 föreningar. Mer än hälften av alla ungdomar i Sverige är med i en eller flera idrottsföreningar.
Idrottsrörelsen har under generationer tillfört samhället omistliga värden. Många unga människor har inom idrottsrörelsen fostrats till ansvarskännande, solidariska medborgare och ett gott kamratskap. De mer än 500 000 ideellt arbetande ledarna, som lägger ned 140 miljoner timmar på att ta hand om idrottande barn och ungdomar, gör ett stort arbete och en insats för samhället som helhet. Arbetet med att integrera invandrare sker helt naturligt inom idrotten och tjänar som förebild i det svenska samhället.
Samhällsutvecklingen har lett till att många beslut i folkvalda organ är styrande för idrottsrörelsen och enskilda människors idrottsutövande. Kristdemokraterna anser att idrottsrörelsen skall ha ett starkt stöd från samhället men dess verksamhet ska vara självständig i förhållandet till stat, kommun och näringsliv.
Alla människor som vill ska kunna delta i idrottsaktiviteter. Genom att låta idrotten få vara en verksamhet med en stor bredd, som involverar en stor mängd människor kan den spela en avgörande roll för såväl människors psykiska som fysiska hälsa. Breddidrotten bidrar till människors välbefinnande och minskar riskerna för sjukdom. Denna friskvård sparar årligen mycket stora summor för svensk sjukvård.
Breddidrotten som mer betonar kamratskap och vikten av att vårda sin hälsa än de faktiska idrottsprestationerna lever dock i ett ömsesidigt beroendeförhållande med elitidrotten. Elitidrotten är för många motionärer och friskvårdare en inspirationskälla. Samtidigt är elitidrotten beroende av den stora bredden av idrotts- och motionsutövare, det är i den stora gruppen som talangerna framträder och utvecklas. För att svensk idrott även i framtiden ska kunna fostra idrottsutövare på toppnivå fordras alltså satsningar på de många människornas idrottsutövande.
Om breddidrotten ska frodas krävs närhet till olika idrottsanläggningar och andra aktivitetsområden. Det är inte acceptabelt att bostadsområden planeras utan att områden för spontanidrott integreras redan på planeringsstadiet, vilket ofta sker idag. Flera bostadsområden har byggts under senare år där det inte finns några möjligheter för spontanidrott i närmiljön. Vi anser att regeringen ska återkomma med ett förslag på hur plan- och bygglagen ska kunna garantera att aktivitetsområden finns i samtliga bostadsområden.
Särskild fokus bör riktas mot idrottens betydelse ur ett integrationsperspektiv. Varje dag tar hundratals idrottsledare emot idrottande barn och ungdomar med invandrarbakgrund. Engagemanget sträcker sig många gånger långt utanför arenorna och utan dessa föreningar och ledare skulle en viktig del av integrationsarbetet förloras. Det är därför angeläget att de långsiktigt arbetande föreningarna och ledarna känner uppmuntran i sitt arbete och får stöd för detta. Integrationsarbetet som på ett helt naturligt sätt sker inom idrottsrörelsen bör verka som inspiration för andra samhällsområden.
Rätten till goda och likvärdiga möjligheter till idrottsutövande är grundläggande för Kristdemokraternas idrottssyn. Idrotten har stor betydelse i rehabiliteringen av handikappade liksom vid integrering i samhället i övrigt. Idrottsarenorna ska vara tillgängliga för personer med funktionsnedsättning och måste handikappanpassas så att de möjliggör för handikappade att både utöva idrott och vara åskådare.
Ekonomiskt har handikappidrotten svårigheter på grund av små biljettintäkter och svårigheter att få sponsorer från näringslivet. Vidare är kostnaderna ofta mycket höga för den enskilda idrottsutövaren som behöver särskilda hjälpmedel för sin idrottsverksamhet. Svårigheter finns även med att få fram ledsagare till träning och tävling samt transporter till och från träning och tävling.
På handikappidrottens område krävs ökade statliga satsningar. Sveriges Radio och Sveriges Television bör också ta sitt ansvar för att spegla de handikappades idrottsprestationer som idag alltför ofta görs i det tysta. Sverige är sedan ett antal år en framgångsrik nation inom handikappidrotten. Vi bör i internationella sammanhang aktivt verka för att få arrangera tävlingar för att öka intresset och bilda opinion för större satsningar på idrottsutövare med funktionsnedsättningar.
Sverige kan också via forskning bidra till utveckling och vidareutveckling av teknik som gör det möjligt för handikappade att utöva nya idrottsgrenar.
Riksidrottsförbundet har fått ett treårigt uppdrag för att verka för en rättvis fördelning av samhällets medel till olika idrottsverksamheter. I detta uppdrag ingår att kartlägga och sprida kunskap om hur personer med funktionshinder kan utnyttja resurserna. Uppdraget är nu inne på sista året och vi förväntar oss att regeringen snarast efter uppdragets avslutande återkommer till riksdagen med information om de resultat som blivit.
Det är viktigt att kvinnor, män, pojkar och flickor ges likvärdiga möjligheter och förutsättningar att utöva aktiv idrottsverksamhet. Kvinnoidrotten tilldrar sig fortfarande ett betydligt mindre intresse än motsvarande idrott för män. Detta gäller såväl i massmedierna som rent allmänt. Kvinnoidrotten behöver en starkare ställning bland annat vad gäller träningstider och tillgänglighet till befintliga anläggningar. Fler kvinnor kan och bör aktiveras inom idrottsrörelsen och därför är rekryteringen av kvinnliga idrottsledare av största betydelse för idrottens framtida utveckling.
Massmedierna, inte minst radio och TV, har ett oavvisligt ansvar när det gäller att spegla kvinnoidrotten. Genom en bra redovisning av kvinnors idrottsprestationer kan intresset för idrott öka genom att framförallt unga flickor får kvinnliga idrottsutövare att identifiera sig med och inspireras av. En förbättring har skett men det finns ännu mycket kvar att önska.
Arbetet med att påskynda idrottens jämställdhetsarbete är mycket viktigt. Både mäns och kvinnors kunskaper, erfarenheter och värderingar bör tas till vara och påverka idrottens utveckling. Inom Riksidrottsstyrelsen och övriga centralt verksamma organ råder sedan några år en jämn könsfördelning. Detta goda föredöme bör följas även av styrelser på regional och lokal nivå för att få ett kvinnligt perspektiv och därmed öka kvinnors möjligheter till deltagande i olika idrottsaktiviteter.
Idag råder på många platser snedfördelning i de lokala satsningarna på idrottsverksamhet. Idrotter som kan betraktas som typiskt manliga får en betydligt större del av satsningarna än de idrotter som domineras av flickor och kvinnor. Ett tydligt exempel är ridningen som på de flesta orter har ett mycket svagt stöd i förhållande till exempelvis ishockeyn där kommunerna bidrar med resurser till ishallar med mera. På grund av detta bör även idrottsrörelsen särskilt uppmärksamma jämställdhetsaspekten vid fördelningen av det statliga stödet till idrotten på olika nivåer. På vissa håll har kvinnorna även svårare att få tillgång till lokaler för till exempel träning i jämförelse med de manliga kollegorna, vilket aktivt måste motarbetas.
Idrotten spelar en viktig fostrande roll för många barn och ungdomar som ägnar en stor del av sin fritid åt idrottande. De gör det för att de tycker att det är roligt och för att de där känner sig delaktiga i en positiv gemenskap. Inom idrotten lär man sig ofta vad ansvarstagande och samarbete innebär. I idrottens värld finns också givna regler som måste följas. Sanktioner följer omedelbart på brott, vilket är positivt och lärorikt. I en tid när ungdomsvåld, drogmissbruk och rasism utgör växande problem i samhället blir idrottens roll som ungdomsfostrare viktigare än någonsin.
Idrottsrörelsen ska tydligt ta ställning för rent spel och mot fusk, våld, mobbning, rasism och droger. Idrotten har en stor och viktig uppgift i arbetet med etik och värderingar. ”Starta Vågen-idrottens etiksatsning” är en av Riksidrottsförbundet och SISU gemensamt initierad satsning. Detta är ett bra exempel på ett landsomfattande initiativ som har till syfte att starta förändringsprocesser och aktualisera en värdediskussion inom förbund, distrikt och föreningar. Arbetet fortsätter nu genom att Riksidrottsförbundet tillsammans med SISU Idrottsbildarna ska lägga fast en gemensam grundstruktur för arbetet. Etikarbetet inom idrotten handlar om att stimulera positiva beteenden och motverka negativa. Idrottsrörelsen har själv satt upp ett mål om att uppfattas som en samhällsnyttig folkrörelse och en förebild för etik, moral och ansvarstagande. Kristdemokraterna anser att det är en mycket bra målsättning.
En viktig effekt av god etik är hur barn och ungdomsidrotten utformas. Det bör vara självklart att inte medverka till utslagning och elittänkande när det gäller barn- och ungdomsidrott. Spontana idrottsaktiviteter måste få gott om utrymme i barns och ungdomars liv.
Idrottsrörelsen gör stora ansträngningar för att motverka användningen av dopningsmedel och andra droger. Idrottsrörelsens kunskaper och erfarenheter utgör en viktig del i arbetet med att bekämpa den ökande spridningen av dopningsmedel. På detta och andra områden kan idrottsrörelsen vara en motkraft. Genom mediebevakning når elitidrotten alla människor. Idrottens etiska hållning och avståndstagande från dopning och det idrottsanknutna våldet är viktig inte minst då elitidrottare utgör förebilder för många barn och ungdomar. Fusk via dopning är oacceptabelt också mot bakgrund av de extremt stora medicinska riskerna. Svensk idrottsrörelse bör nationellt och i internationella sammanhang verka för kraftfulla sanktioner mot idrottsmän som nyttjar otillåtna preparat. Vi anser att regeringen bör inleda samtal med Riksidrottsförbundet om hur dopning kan motverkas. Det är viktigt att satsningar görs även för att motverka dopning inom amatöridrotten även i träningssituationer. Bland annat inom styrkeidrotten är dopning vanligt förekommande även bland mycket unga människor, vilket är förödande för deras hälsa.
I dag är alla överens om att idrotten har stor betydelse för det allmänna folkhälsoarbetet. Ändå kvarstår faktumet att den svenska befolkningen och inte minst barn och ungdomar ökar i vikt, till följd av allt mer stillasittande. Vi menar att den insikt som finns hos såväl idrottsrörelsen som hos de myndigheter och huvudmän som har att arbeta för folkhälsa bättre bör tas tillvara. En allvarlig ansträngning bör göras för att ta fram förslag till hur vi på bästa sätt tar ett samlat grepp om folkhälsofrågorna och då bör idrottsrörelsen engageras. Regeringen bör i större omfattning ta till vara idrottsrörelsens kunnande i ett samlat grepp för bättre folkhälsa.
Barns hälsa har försämrats under de senaste åren såväl den psykiska som den fysiska. Allt fler utredningar visar att barn upplever sig stressade och plågas av huvudvärk och magont. Även den fysiska hälsan har försämrats. Enligt Socialstyrelsen har andelen överviktiga 18-åringar ökat från 7 till 18 procent på 30 år och andelen ungdomar med fetma har ökat från 1 till 4 procent under samma period. Tidig övervikt ökar kraftigt riskerna för åldersdiabetes och hjärt- och kärlsjukdomar i framtiden. Att vända denna negativa trend är av avgörande betydelse för hela samhället i framtiden. Att göra en insats för barn och ungdomar idag kommer att innebära bättre folkhälsa i framtiden, större livskvalitet för den enskilde och lägre sjukhuskostnader till följd av färre hjärt- och kärlsjuka.
Idrottsrörelsen har en viktig roll att spela såväl när det gäller barns och ungdomars fysiska som psykiska hälsa. Genom ett ökat idrottsutövande kan barnen ges en bättre kondition men även genom gemenskap och stimulerande sysselsättning få en friskare själ.
Inom alltför många idrottsgrenar och föreningar finns idag en tydlig elitisering av barnverksamheten. Allt högre ställda krav, utslagningar och hård fysisk träning kan leda till såväl psykiska som fysiska skador hos barn. Det är oacceptabelt att lek och gemenskap får stå tillbaka för allt högre krav på prestationer och resultat redan i barnidrotten. Det är också viktigt att inte den organiserade idrotten konkurrerar ut barns spontanidrottande. Det finns en tydlig trend att spontanidrottandet minskar idag, vilket är oroande. Spontanidrotten har stor betydelse för att stimulera barns samarbetsförmåga, kreativitet och hälsa.
Självklart är skolidrotten betydande för arbetet för att förbättra barns hälsa. Vi ser därför mycket positivt på de försök som görs i vissa kommuner med ökning av antalet idrottstimmar i skolan. Idag är antalet timmar för idrott i den svenska skolan näst lägst i Europa. Ett ökat samarbete mellan idrottsrörelsen och skolan skulle kunna ge ny energi till skolidrotten och ge idrottsrörelsen möjligheten att nå nya grupper av barn och ungdomar. Vikten av fysisk aktivitet och rörelse måste genomsyra all skolans verksamhet. Den fysiska aktiviteten får inte enbart förekomma under idrottslektionerna utan även inom andra ämnen framför allt bör elevens val användas för att erbjuda eleverna möjlighet till rörelse. Dessutom bör eleverna stimuleras att använda raster och håltimmar till olika former av fysisk aktivitet. En ny forskningsrapport visar dessutom att barn som dagligen får ägna tid åt fysiska aktiviteter och rörelse har bättre inlärningsförmåga.
Ett övergripande mål för det statliga stödet till idrotten är att stödja och utveckla den nationellt organiserade idrottsverksamheten i Sverige i huvudsak i form av organisationsstöd. Majoriteten av de 67 specialförbunden under Riksidrottsförbundets tak är starkt beroende av det statliga bidraget för sin verksamhet. Även om Kristdemokraterna betonar att idrottsrörelsen och andra folkrörelser måste kunna ges goda möjligheter att finansiera delar av sin verksamhet med lotterier med mera, måste det offentliga stödet ligga kvar på en rimlig nivå.
Samhället har ett gemensamt ansvar för ett aktivt idrottsliv. Det är inte enbart det offentliga som ska ta ansvar utan ansvaret måste ligga även på samhällets andra delar, både den privata och den ideella sektorn. Den kristdemokratiska idrottspolitiken bygger på en helhetssyn där ideella insatser från eldsjälar, samverkar med medel från offentlig och privat sektor. Det offentliga har dock en särskild roll och ett nationellt ansvar för att säkerställa en säker basorganisation varifrån verksamheten kan växa.
Staten bidrar med ett årligt bidrag på drygt 450 miljoner kronor, vilket är ett tecken på hur högt denna verksamhet värderas av staten. Medlen fördelas i huvudsak av rörelsen själv, vilket vi anser vara en förutsättning för en lyckad verksamhet. Vi menar därför att detta sätt att ge rörelsen ett aktivt stöd samtidigt som vi värnar om den självständiga idrottsrörelsens idealitet och engagemang på ett utmärkt sätt visar hur statens stödjande roll inom exempelvis idrotts- och kulturpolitiken bör fungera. Genom att fokusera ett antal huvudfrågor om bland annat breddidrottens förutsättningar lämnar staten sedan till rörelsen att uppfylla svaren på frågan hur detta skall gå till.
Stödets målsättning bör vara att stimulera det vill säga ge resurser och möjligheter till idrottens utövande. Stödet bör således inriktas på investeringar i idrottsanläggningar och på bidrag till ungdomsverksamhet och ledarutbildning. Reglerna för det ekonomiska stödet ska vara enkla, rättvisa och inriktade på en obyråkratisk hantering. Det lokala aktivitetsstödet, som är det viktigaste systemet för stöd till idrottsföreningarna, bör bibehållas.
Den största finansiären av idrottsrörelsen är dock näringslivet. Stödet till idrotten riktas både till elitidrotten och till småklubbar som ägnar sig åt motions- och breddidrott. Kristdemokraterna ser positivt på näringslivets stöd till idrotten även om det finns vissa risker, nämligen om sponsringen eller sponsorn skulle övergå från att vara stödjande till att vara styrande. Vidare kommer sponsring aldrig att kunna ge något ordentligt ekonomiskt tillskott för de idrotter som upplevs som mindre massmedialt intressant.
Regeringen har tillsatt en parlamentarisk kommitté för att utifrån en samlad analys utvärdera målen för det statliga stödet till idrotten och föreslå nya och tydligare mål för stödet. Kristdemokraterna ser positivt på att en sådan utredning görs.
Samhällets satsningar på idrott ger genom de ideella krafternas engagemang stor effekt. Varje krona som av samhället investeras i idrottsrörelsen medför en omsättning i föreningslivet som är ca fem gånger större. Trots detta är samhällsstödet till idrotten, framför allt på landstingsnivå, lägre än stödet till andra barn- och ungdomsorganisationer om man tar hänsyn till verksamhetens omfattning. Det långsiktiga stödet till idrotten är viktigt.
När det offentliga stödet minskar måste idrottsrörelsen öka sin självfinansiering. Spel och lotterier har traditionellt varit en viktig finansieringskälla. Under två decennier har folkrörelserna emellertid tappat andelar på spelmarknaden i förhållande till de statliga spelbolagen och framför allt ATG. BingoLottos framgångar de senaste åren har vänt denna trend, men fortfarande är avståndet långt till den andel som folkrörelsespelen hade av spelmarknaden i början av 1970-talet. Den nya lotterilag som riksdagen i bred politisk enighet antog sommaren 1994 syftade till att ge folkrörelserna större möjligheter att finansiera sin verksamhet via spel och lotterier.
Riksdagen beslutade redan riksdagsåret 1993/94 att överskottet från så kallade värdeautomatspel främst skall komma det lokala föreningslivets barn- och ungdomsverksamhet till godo. År 1995/96 beslutade riksdagen att detta system skall ersättas av ett vinstdelningssystem mellan staten och föreningslivet, vilket ska baseras på överskottet från just värdeautomatspel. Detta har ännu inte skett! Som svar på motioner angående detta anges att frågan bereds inom Regeringskansliet. Det är inte acceptabelt att beredandet av ett sådant ärende har tagit många år. Kristdemokraterna menar att det är på tiden att detta vinstdelningssystem nu införs.
Karriären för en professionell idrottsman eller kvinna skiljer sig från de flesta andra yrken. Oftast är den på grund av fysiska skäl begränsad till några få år tidigt i livet. Inom vissa idrotter är det därför vanligt att idrottaren tjänar mycket pengar under några år för att sedan tjäna avsevärt mindre. Resultatet av detta bli att idrottaren tvingas betala mycket höga skatter under de år han eller hon tjänar som mest trots att det är väl känt att inkomsten kommer att minska kraftigt inom några år. På grund av detta är det idag vanligt att framgångrika idrottare flyttar utomlands. För att lösa detta problem finns möjligheten att införa så kallade idrottskonton, vilket finns bland annat i Norge och Finland. Syftet är att plana ut livsinkomsten. Idrottaren sätter en viss del av sin inkomst på kontot, ofta maximalt en viss del av inkomsten, och så länge de sitter där är de skattebefriade. Idrottaren skattar istället på inkomsten när den tas ut från kontot, vilket sker under några år när idrottskarriären är över. Systemet kan jämföras med det så kallade skogskontot där skogsägare kan sprida sin inkomst över flera år. Vi anser att det finns anledning att utreda om konton av detta slag är möjliga att införa i Sverige.
Idrott kan som få andra företeelser skapa broar mellan människor från olika kulturer och lösa knutar mellan nationer som går långt tillbaka i tiden. Vem minns till exempel inte USA:s match mot Iran under fotbolls-VM 1998? Ett ökat internationellt idrottssamarbete kan öka vår förståelse för andra kulturer. Gotia Cup är ett utmärkt exempel på ett projekt som främjar kulturmöten och därigenom ökar förståelsen mellan länder och kulturer. Även i biståndsarbete kan idrotten fylla en viktig funktion.
Sverige bör sträva efter ett väl utbyggt internationellt idrottsutbyte för både ledare och aktiva inom såväl breddidrotten som på elitnivå. Genom kulturella och idrottsliga kontakter kan förståelse och kunskap om andra folk och kulturer öka, till gagn för avspänning och samförstånd. Idrottsrörelsens egna prioriteringar i det internationella arbetet är mycket positiva. Flera satsningar har gjorts från till exempel Riksidrottsförbundets sida för att utveckla samarbetet med andra länder framför allt inom EU. Vi anser att ett särskilt fokus i det internationella samarbetet bör riktas på det nordiska samarbetet och samarbetet med våra baltiska grannländer. Ett ökat idrottsutbyte med de baltiska staterna ska syfta till att bygga upp och utveckla östeuropeiska idrottsrörelser. Indirekt kan ett sådan samarbete även syfta till demokratifostran genom uppbyggande av idrottsförbund med demokratiska strukturer.
Från och med 2000 utgör statens stöd ett eget anslag riktat direkt till friluftsorganisationer så kallade främjandeorganisationer exempelvis Friluftsfrämjandet och Cykelfrämjandet.
I Idrottsutredningen talades om att målet för det statliga stödet ska vara att stärka sådan allmännyttig ideellt organiserad verksamhet som har till syfte att främja ett aktivt friluftsliv. Idag får mer kända organisationer, som förut fick detta via idrotten, del av det nyinrättade anslaget. Vi anser att det är riktigt att tydliggöra stödet genom ett eget anslag men det måste finnas en öppenhet för att i anslaget innefatta nya organisationer som bedriver friluftsverksamhet, till exempel scoutrörelserna.
Högre utbildning och forskning inom idrotten spänner över en lång rad områden från fysiologi, medicin och teknik till beteende- och samhällsvetenskapliga ämnen. Utbildningen och forskningen är en förutsättning för idrottens utveckling vad gäller såväl barn- och ungdomsidrott som bredd- och elitidrott. Utökad kunskap behövs kring idrotten som folkrörelse. Idrottsrörelsen har också pekat på behovet av forskning kring kvinno- och jämställdhetsfrågor. Inte minst viktig är denna kunskapsutveckling som bas för idrottens ledarutbildning. Med tanke på idrottens betydelse för våra barn och ungdomar är det angeläget att idrottsledarna ges goda möjligheter till utbildning.
Idrottsforskningen har inte givits de nödvändiga resurserna, utan har framför allt finansierats av idrottsrörelsen själv. Med tanke på idrottens bredd och betydelse för samhället bör denna forskning i första hand vara ett ansvar för utbildnings- och forskarsamhället, medan det mer behovsanpassade utvecklingsarbetet är en fråga för idrottens egna organisationer. Samtidigt är det naturligt att idrottsrörelsen får ett inflytande över de organ som samordnar idrottsforskningen i landet.
Svenskar är ett spelande folk. Vi spelar ofta och vi spelar för mycket pengar. Förra året spenderade svenskarna ungefär 30 miljarder kronor på spel, vilket är nästan tio gånger mer än vad vi skänkte till välgörande ändamål (till så kallade 90-konton). Spel förnöjer och roar. För de flesta är spelandet ett oskyldigt nöje, ett sätt att få en lagom dos av dramatik i vardagen. Under flera års tid har regeringen aviserat en stor spelproposition som ska ta ett helhetsgrepp på spelandet. Ännu har ingen sådan proposition kommit trots att stora förändringar på spelmarknaden skett under senare år.
Spelberoende drabbar allt fler och liksom alla former av missbruk drabbar det såväl den enskilde som dennes familj och vänner. Den spelberoende försöker ofta upprätthålla en fasad av att läget är under kontroll, beroendet resulterar ofta i stora skulder och skadade familjerelationer. Det är hög tid att ta dessa problem på allvar och satsa på ett effektivt arbete för att förebygga spelberoendet.
Den svenska staten har genom de statliga spelbolagen monopol på spelande, vilket innebär att en stor del av vinsten kommer staten till del. Monopolställningen medför också att staten har ett särskilt stort ansvar för spelandet och spelandets konsekvenser. Det statliga monopolet på spelområdet har bland annat motiverats med att det ger en god kontroll över spelandet och att riskerna för spelberoende därigenom minimeras. Dessutom kan staten garantera att vinsten för spelandet inte går i privata fickor utan används för det allmänna bästa. Av den anledningen tillåts även folkrörelserna driva spelverksamhet, eftersom vinsten går vidare till den egna verksamheten till exempel idrottsrörelsen.
Det finns ett gott syfte med det statliga spelmonopolet men det finns anledning att fråga sig om det syftet uppfylls som situationen ser ut idag. Spelbolagen driver en allt mer aggressiv marknadsföring, även om de själva anser att marknadsföringen är av mer informativ än säljande karaktär. Vi anser att en utredning bör tillsättas för att sätta tydliga gränser för marknadsföringen av spel. Dessutom har kasinon öppnats, vilket inneburit att spelformer som tidigare varit förbjudna i Sverige nu är tillåtna. Frågan förstärks ytterligare av att nya siffror visar en kraftig omsättningsökning på ett av Svenska Spels nyaste tillskott, värdeautomaterna Jack och Miss Vegas. Omsättningen ökade med över 50 procent år 2001 och spelen är idag Svenska Spels i särklass populäraste med en omsättning på 4 miljarder kronor. Ett spel där tiden mellan insatsen och en eventuell vinst är mycket kort. Just snabbheten i spelet gör värdeautomaterna till en fälla för spelberoende. Svenska Spel skriver i sin tidning SPELvärlden: ”All forskning kring spelande visar att just perioden mellan insats och eventuell vinst är något som är avgörande för ett spels känslighet ur spelberoende-synpunkt – ju kortare tid desto känsligare spel.” Automaterna lockar dessutom till sig unga spelare bland annat på grund av den låga insatsen. Visserligen har spelen en åldersgräns på 18 år men allt för många rapporter tyder på att reglerna inte efterföljs. Det är ett problem som måste åtgärdas omedelbart.
Spelandet ökar konstant från år till år och Svenska Spel bidrog förra året med 3,8 miljarder kronor till statskassan. Samtidigt satsade regeringen via Folkhälsoinstitutet enbart 4 miljoner kronor på åtgärder för att motverka spelberoende. Det är inte acceptabelt. Det måste göras en översyn över spelberoendets omfattning och vilka åtgärder som bör införas för att motverka det ökande beroendet och hur detta ska finansieras.
|
Stockholm den 10 november 2002 |
|
|
Gunilla Tjernberg (kd) |
|
|
Inger Davidson (kd) |
Sven Brus (kd) |
|
Helena Höij (kd) |
Dan Kihlström (kd) |
|
Kenneth Lantz (kd) |
Ulrik Lindgren (kd) |
|
Torsten Lindström (kd) |
Chatrine Pålsson (kd) |
|
Rosita Runegrund (kd) |
Olle Sandahl (kd) |