Motion till riksdagen
2002/03:Kr366
av Helena Höij m.fl. (kd)

Den ideella sektorn, folkrörelser och folkbildning


Innehållsförteckning

1 Innehållsförteckning 30

2 Förslag till riksdagsbeslut 31

3 Inledning 31

4 Den ideella sektorn 32

4.1 Ideella hjälporganisationer 33

5 Folkbildning 34

5.1 Folkbildningens ekonomi 35

5.2 Folkbildning för utbildning 35

5.3 Folkbildningen och demokratin 36

6 Amatörkultur 36

6.1 Folkbildningen och kulturen 37

6.2 Amatörkulturorganisationer 37

7 Kulturella mötesplatser 37

7.1 Icke-statliga kulturlokaler 38

7.2 Trossamfund 38

7.3 Bidrag till allmänna samlingslokaler 39

8 Trossamfunden 39

8.1 Sjukhuskyrkan 40

2 Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om utveckling av den ideella sektorn.

  2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om avdragsrätt för gåvor till ideella organisationer.1

  3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om resurser till amatörkulturen.

  4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om skatteförmåner för amatörkulturföreningar.2

  5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en höjning av stödet till icke-statliga kulturlokaler.

  6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ökade resurser till trossamfundens lokaler.

  7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ökade resurser till allmänna samlingslokaler.

  8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om sjukhuskyrkan.

1 Yrkande 2 hänvisat till SkU.

2 Yrkande 4 hänvisat till SfU.

3 Inledning

I Sverige finns en lång tradition av ideellt engagemang. Det ideella arbetet har sin huvuduppgift i att skapa gemenskap, mening och helhet i människors liv. Genom folkrörelserna, de ideella organisationerna, föreningarna och folkbildningen kan människor få möjlighet att möta andra med liknande intressen och tillsammans skapa en verksamhet som är utvecklande både för individen och samhället. Föreningslivet har också en stor betydelse för den demokratiska infrastrukturen i vårt land. Genom föreningarna skapas möjligheter för människor att möta en demokratisk struktur och utvecklas i den demokratiska tradition som värnas inom föreningslivet.

Den ideella sektorn

Den ideella sektorn verkar i gränszonen mellan privat och offentlig sektor. Ofta kallas den också den tredje sektorn eller den sociala ekonomin. Den sociala ekonomin är det vedertagna begreppet på Europanivå, och i många länder har utvecklingen på detta område kommit mycket längre än i Sverige. Med den sociala ekonomin avses den organiserade verksamhet som bedrivs fristående från både den privata och den offentliga sektorn. Syftet med verksamheterna är att göra konkret nytta för medlemmarna eller för andra grupper i samhället. Kännetecknande är också att vinstintresset är underordnat. Organisationerna inom den sociala ekonomin, folkrörelser, föreningar och frivilligorganisationer fungerar ofta som samhällets känselspröt. De hittar orättvisorna, upptäcker kantigheterna, kartlägger nya områden och antar nya utmaningar. De kompletterar den offentliga verksamheten. Ökade möjligheter till engagemang från den ideella sektorn kan bidra till att höja kvaliteten i det offentliga serviceutbudet.

Det finns många frågor som behöver belysas för att utvecklingen av den sociala ekonomin ska ske på ett sätt som berikar både den offentliga och den privata sektorn. Sektoriseringen inom den kommunala förvaltningen skapar problem, rollfördelningen mellan frivillig och kommunal verksamhet behöver klargöras, ansvarsförhållanden i samband med frivilliga insatser behöver utredas.

Under perioden 1991–1994 inleddes i Regeringskansliet ett arbete för utveckling av den ideella sektorn. Olika forsknings- och utredningsprojekt initierades, och en beredning för utveckling av den ideella sektorn tillsattes. I samband med detta infördes ett nytt anslag för stöd till detta utvecklingsarbete. Den socialdemokratiska regering som tillträdde 1994 ändrade inriktning på detta arbete och avvecklade också det anslag som var kopplat till utvecklingsarbetet.

Efter några år av relativ stiltje i denna fråga har regeringen nu dragit igång ett arbete för att stärka utvecklingen av den sociala ekonomin. En arbetsgrupp tillsattes förra året för att stärka arbetet med frågor som t.ex. om folkrörelser och den sociala ekonomin. Vi som länge arbetat för att uppmärksamma regeringen på dessa frågor är naturligtvis glada över detta. Samtidigt påpekade vi redan förra året att en sådan arbetsgrupp huvudsakligen borde bestå av representanter från organisationer och föreningar och inte enbart av representanter från departementen.

Nu har ett år gått och vi skulle gärna se en redogörelse för vad samarbetsgruppen kommit fram till. Regeringen beskriver arbetet i budgetpropositionen på några få rader, men där finns inte någon beskrivning av några konkreta förslag, vilket vi hade hoppats på. Vi vill därför att regeringen återkommer till riksdagen med ytterligare information om arbetsgruppens arbete. Det är viktigt att det arbete som påbörjades i början av 1990-talet för att stödja och utveckla den ideella sektorn återupptas.

4.1 Ideella hjälporganisationer

Parallellt med och inom många av de traditionella folkrörelserna har det under årtionden vuxit fram ett stort antal ideella organisationer, föreningar och stiftelser vars syfte är att stödja och hjälpa utsatta grupper i samhället både inom och utanför landets gränser. Organisationerna kanaliserar människors vilja att hjälpa andra och gör det utan eget vinstintresse. BRIS, Rädda Barnen, Cancerfonden, Röda korset, Lutherhjälpen och Läkare Utan Gränser är bara några exempel på organisationer som gör ett ovärderligt arbete för sina medmänniskor.

Dessa ideella organisationer lever på gåvor och donationer från allmänheten och från privata företag samt på människors vilja att arbeta ideellt. Föreningen Frivilligorganisationernas insamlingsråd, FRII, kontrollerar att de resurser människor skänker till välgörande ändamål verkligen når fram. De ideella organisationer vars verksamhet godkänns av rådet kan få ett så kallat 90-konto, vilket har blivit en kvalitetsstämpel och säkerhetssymbol för de människor som skänker pengar.

I en tid av försämrad konjunktur har många av de ideella organisationerna fått en försämrad ekonomi. Människors och företags donationer minskar. Vi anser att det finns all anledning att se över möjligheterna att stärka de ideella organisationerna, och en möjlighet är avdragsrätt för gåvor. I Sverige får varken privatpersoner eller företag göra avdrag för gåvor och donationer till ideella föreningar. Detta gäller oavsett om det är fråga om allmännyttiga eller ej allmännyttiga ideella föreningar.

På många håll i världen är det dock möjligt att göra sådana skatteavdrag. Vårt grannland Norge är ett exempel där medborgarna har viss möjlighet att göra avdrag för gåvor. Där ges möjlighet till skatteavdrag för såväl enskilda personer som näringsidkare när det är fråga om gåvor till vetenskaplig forskning eller gåvor till vissa frivilligorganisationer som har säte i Norge. Frivilligorganisationer ska inte ha näringsverksamhet som ändamål och ska bedriva särskilt angivna verksamheter såsom omsorgs- och hälsofrämjande arbete för barn och ungdomar, religiös verksamhet, verksamhet till värn för människors rättigheter, katastrofhjälp m.m. Förutom Norge finns det en rad andra länder som har liknande arrangemang för att ge medborgarna möjlighet att göra skatteavdrag för bidrag till olika typer av organisationer.

FRII har uttalat att det borde göras möjligt för medborgare att göra avdrag för gåvor till välgörande ändamål till organisationer som har s.k. 90-konton. Avdragsrätten skulle förhoppningsvis öka människors givande och därigenom möjliggöra ökade insatser från de ideella organisationerna. Dessutom skulle oseriösa insamlingar kunna konkurreras ut. Vi anser att det är hög tid att premiera människors vilja att bidra till välgörande ändamål, och vi anser att regeringen bör återkomma med ett förslag om avdragsrätt för gåvor till ideella organisationer.

Folkbildning

Under många år har människor i Sverige frivilligt samlats för att på sina egna villkor ta del av föreläsningar, delta i olika kulturprojekt, diskutera och studera tillsammans. Detta är ett unikt sätt att främja den allmänna medborgerliga bildningen och demokratin. Syftet med folkbildningen är att göra det möjligt för alla människor att kunna påverka sin livssituation och till att skapa ett engagemang för att delta i samhällsutvecklingen. Folkbildningen anordnar studiecirklar, folkhögskolekurser och olika kulturarrangemang. Det finns sammanlagt 11 studieförbund och 147 folkhögskolor i Sverige.

Det statliga stödet till folkbildningen har enligt riksdagsbeslut 1997/98 flera viktiga syften, bland andra att försvara, stärka och utveckla demokratin samt att bidra till att bredda kulturintresset i samhället. Att ge folkbildningen möjlighet att utvecklas innebär att stärka den demokratiska kulturen och att motverka klyftor i kunskaps- och informationssamhället. Förutsättningen för att folkbildningen ska kunna uppfylla dessa mål är att den får styras av sin egen idé, sätta sina egna mål och vara oberoende av ekonomiska och politiska maktgrupper.

Regeringen beslutade förra året att tillsätta en särskild utredare som ska göra en utvärdering av folkbildningen och dess roll i samhället. Vi ställer oss bakom en sådan utredning, men vi vill betona vikten av att folkbildningen för den sakens skull inte får komma i bakvattnet när det gäller satsningar på det livslånga lärandet. Folkbildningen får inte lämnas utan satsningar med hänvisning till en framtida utredning. När det gäller en utredning vill vi också påpeka att Riksrevisionsverket nyligen genomfört en utvärdering om Folkbildningsrådets myndighetsuppgifter, och Folkbildningsrådet genomför i år en undersökning bland folkbildningens deltagare. Ska en statlig utredning göras är det viktigt att dessa utvärderingar tas till vara så att det inte blir ett dubbelarbete. Vi anser dessutom att en sådan utvärdering omöjligt kan genomföras om inte representanter för folkbildningen engageras.

5.1 Folkbildningens ekonomi

Folkbildningen får ett stort ekonomiskt stöd av det offentliga, både från staten och kommunerna. Ungefär 2,5 miljarder kronor går varje år från statskassan till folkbildning och folkrörelser. Samtidigt är det viktigt att påpeka att det offentliga stödet minskat kraftigt under de senaste åren. Under den senaste tioårsperioden har stödet från kommunerna sjunkit med 40 procent och statsbidraget med 14 procent. Det finns idag ett antal kommuner som inte ger något stöd alls till folkbildningen. Det minskade stödet har inneburit kraftiga rationaliseringar och högre avgifter. Det blir allt svårare för folkbildningen att nå de ekonomiskt svagaste grupperna. Det här är en oroande utveckling som vi följer vaksamt.

5.2 Folkbildning för utbildning

Folkbildningen är en unik utbildningsform som har en avgörande roll inom det livslånga lärandet. För många som har haft det svårt i den vanliga skolan har folkhögskolornas alternativa pedagogik och metodik inneburit en ny chans, ofta med fantastiska resultat för den enskilde. Totalt samlar enbart folkhögskolorna runt 100 000 deltagare varje år, och deras verksamhet är värd ett starkt stöd från samhället. Folkbildningen skapar möjligheter för människor att studera inom i stort sett vilket område som helst, vilket skiljer denna utbildningsform från den institutionella utbildningen. Folkbildningen har dessutom utarbetat goda möjligheter för funktionshindrade att få utbildning anpassad efter sina behov, och folkbildningens kunnande på detta område bör tas till vara.

Regeringens politik det senaste året har inneburit nya problem för folkbildningen. Det gäller till exempel det nya studiestödet för vuxenstudier där kommunerna ska få avgörande beslutsrätt vid tilldelningen. Propositionen säger ingenting om hur detta ska fungera för folkbildningen, som inte ligger under någon kommunförvaltning och ofta har elever från hela regioner eller till och med är riksrekryterande. Dessutom har Skolverket tillförts medel för kompetensutveckling av lärare med inriktning på vuxenpedagogik och specialpedagogik. Eftersom folkbildningen inte tillhör Skolverkets ansvarsområde får folkbildningen inte del av dessa resurser. Detta problem belyser vi även i vår motion Vuxnas lärande.

Ett annat problem som också rör folkbildningen är examinationsrätten för alternativa utbildningsanordnare. Idag har de alternativa utbildningsanordnare som driver utbildning på grund- eller gymnasienivå inte rätt att sätta betyg på sina elever utan betygen måste sättas av en komvuxrektor. Vi anser att det är orimligt att inte de utbildningsanordnare som planerar och genomför undervisningen kan ges rätten att utdela betyg. För att öppna möjligheten för alternativa utbildningsanordnare att få betygsätta sina elever skulle vi vilja se friskolor även inom vuxenutbildningen.

5.3 Folkbildningen och demokratin

Föreningsliv och annat lokalt förankringsarbete är beroende av studieförbundens verksamhet. Studiecirklar skapar ett viktigt samhälleligt kitt. Folkbildningsarbetet, både i studieförbund och folkhögskolor, sker i mycket nära samarbete med de organisationer som antingen är medlemmar i studieförbunden eller är huvudmän för folkhögskolor. Genom den lokala och sociala förankringen är folkbildningen viktig för att bredda både kulturintresset och demokratiarbetet i Sverige.

I budgetpropositionen föregående år pekade regeringen på den viktiga roll som folkbildningen har, nämligen att försvara, vitalisera och utveckla demokratin. Kristdemokraterna delar denna uppfattning, och vi såg därför med spänning fram emot den demokratiproposition som regeringen presenterade tidigare i år. Tyvärr var propositionen en besvikelse. Folkbildningens betydelse för demokratin behandlades enbart summariskt och det enda konkreta förslag som fanns var ett förslag om inrättande av så kallade folkrörelseforum. Det är mycket svårt att se vilka effekter sådana forum kommer att få och hur de ska organiseras.

Genom sitt sätt att arbeta har folkbildningen redan upparbetade kanaler för ett riksomfattande demokratiarbete. Miljontals deltagare finns redan i ett stort antal studiegrupper i hela landet. Med andra ord har folkbildningen en unik demokratisk möjlighet att genom sitt arbetssätt få medborgarna att känna sig delaktiga också i det politiska samtalet.

Amatörkultur

Kulturpolitiken måste stödja och uppmuntra såväl till professionalitet och kulturellt yrkesengagemang som till amatörkultur och ideella insatser. Professionella kulturarbetare kan inte ersätta ideella insatser, lika lite som amatörer kan ersätta professionella konstutövare med lång skolning. Men amatörkulturen är en grogrund för professionalitet, och den är ett uttryck för den enskilda människans behov av kulturell utlevelse som inte får underskattas. En nationell kulturpolitik måste därför sträva efter att ge konstnärer och kulturarbetare goda villkor att verka men måste också stärka den levande amatörkultur som finns i landet. De olika nivåerna är beroende av och ska stödja varandra.

Runt om i landet spirar kulturverksamheten på den ideella nivån. Många folkrörelser bedriver till exempel ett nära samarbete med kulturinstitutioner och kulturarbetare. Ett sådant arbete sker genom skådebaneverksamheten, där kärnan utgörs av 7 000 ideellt arbetande kulturombud vars uppgift är att utveckla kulturintresset på arbetsplatser, i föreningar, i bostadsområden och i skolor. Denna och liknande typer av verksamheter bör uppmuntras även i framtiden. Utan dem vore Kultur-Sverige fattigare.

6.1 Folkbildningen och kulturen

Folkbildningen är en av de mest drivande instanserna för amatörkultur i Sverige. De elva studieförbund som är berättigade till statligt stöd genomförde år 2000 210 676 kulturprogram, och det totala antalet deltagare uppgick till nästan 17 miljoner. Det är en avsevärd verksamhet som har stor betydelse för svenskt kulturliv. Eftersom en så stor del av kulturverksamheten sker inom folkbildningens ram är det viktigt att studieförbunden även på central nivå sätter upp mål för kulturverksamheten. På så sätt kan kvaliteten i verksamheten garanteras. I detta arbete bör samarbete ske med amatörkulturorganisationerna så att deras kompetens på området tas till vara.

6.2 Amatörkulturorganisationer

Vid sidan om folkbildningen finns ett antal organisationer som samlar grupper av människor engagerade i någon form av amatörkultur. Det är till exempel Amatörteaterns Riksförbund, Sveriges Orkesterförbund och Riksförbundet Svensk körsång. För några år sedan skapades ax, Amatörkulturens Samrådsgrupp, med representanter för de olika organisationerna. Målet för ax är att arbeta för förbättringar för amatörkulturen i Sverige. ax och dess medlemsorganisationer bedriver en mycket viktig verksamhet, och vi anser därför att de bör ges ökade resurser. Vi föreslår därför en höjning av anslaget med 1 miljon kronor. Se även motion Kr371 Kultur, medier, trossamfund och fritid.

I jämförelse med de stora studieförbunden har amatörkulturorganisationerna mycket små resurser. De har dock ett mycket stort kunnande inom amatörkulturverksamhet, och det är ett kunnande som studieförbunden bör ta till vara. Det bör finnas ett långtgående samarbete mellan de två för amatörkulturen så viktiga aktörerna.

Kulturens positiva inverkan på samhällsklimatet är det ingen som ifrågasätter. Det är därför oacceptabelt att amatörkulturen inte får samma skatteförmåner som amatöridrotten. Idrottsföreningar är befriade från skatt på ersättning till ledare om arvodet är mindre än ett halv basbelopp. Ett förslag om motsvarande lättnad för amatörkulturen har tidigare avstyrkts av riksdagens skatteutskott. Vi anser dock att detta är en orättvisa som bör åtgärdas. Därför anser vi att denna förmån bör gälla även amatörkulturföreningar.

Kulturella mötesplatser

Kristdemokraterna företräder en kulturpolitik som syftar till att hela Sverige skall leva. Detta innebär att staten förutom det särskilda ansvaret för nationalscener, ansvarsmuseer med mera, måste ta ansvar för det som brukar benämnas en kulturell infrastruktur i hela landet. De olika stödjepunkterna kan vara institutioner eller fungerande verksamheter av annat slag som utgör ett slags bas för verksamheten lokalt och regionalt. Vi menar att tillgång till lokaler för olika kulturaktiviteter självfallet ingår i en väl utvecklad basstruktur. En god tillgång till lokaler är en av grundförutsättningarna för att människor runt om i landet skall kunna ta del av och vara delaktiga i kulturlivet. Därför gör vi en riktad satsning på kulturella mötesplatser, och vi avsätter för detta totalt 10 miljoner kronor mer än regeringen nästa år. Se även motion Kr371 Kultur, medier, trossamfund och fritid.

7.1 Icke-statliga kulturlokaler

Inom anslaget ”Bidrag till icke-statliga kulturlokaler” kan stöd ges till vissa kulturlokaler i form av bidrag till ombyggnad av musei-, teater- och konsertlokaler som tillhör någon annan än staten. Bidrag kan också ges till standardhöjande reparationer och handikappanpassning av sådana lokaler. Enligt Boverket har de byggnader som uppförts med stödet blivit förebilder och symbolbyggnader på orten.

Dessvärre räcker de statliga medlen långt ifrån till. Om man jämför hur många ansökningar som inkommer varje år med antalet som beviljas stöd, är det en försvinnande liten andel på cirka fem procent som kan få del av medlen. Vi menar att det finns all anledning att se över om storleken på anslaget är motiverad, med tanke på de behov som finns. För att redan nu göra nödvändiga handikappanpassningar av lokalerna möjliga avsätter vi, i avvaktan på översynen, 2 miljoner kronor för nästa år.

7.2 Trossamfund

Även stödet till trossamfunden innehåller ett lokalbidrag. Från och med den 1 januari 2000 ingår detta i det som kallas projektbidrag, vilket får lämnas till församlingar som behöver bidraget för att kunna hålla lokaler för religiös verksamhet (lokalbidrag). Lokalbidrag får lämnas för

  1. att skaffa lokaler genom nybyggnad eller köp,

  2. att bygga om eller rusta upp lokaler och

  3. handikappanpassning.

Lokalbidrag får inte lämnas för lokaler för vilka statsbidrag betalas enligt förordningen (1996:1593) om bidrag till allmänna samlingslokaler. Lokalbidrag får lämnas med högst trettio procent av de kostnader som kan anses skäliga för åtgärderna, dock högst en miljon kronor. En stor del bekostas således av samfundens insamlade medel. Genom det statliga bidraget kan man samverka i syfte att ge församlingarna möjligheter att underhålla sina lokaler samtidigt som det ger upphov till byggnadsverksamhet som annars inte skulle komma till stånd. Denna verksamhet genererar i sin tur arbetstillfällen. En del av de utbetalade medlen återförs dessutom till staten i form av mervärdesskatt och arbetsgivaravgifter. Vi menar därför att detta är för statens del väl använda medel.

Vi har tidigare påpekat att de ordinarie lokalbidragen under 1990-talet sänkts från en årlig nivå på cirka 13 miljoner kronor till 2,5 miljoner kronor år 2000, varför Samarbetsnämnden för statsbidrag till trossamfund (SST) endast har kunnat ge bidrag till handikappanpassning av lokaler. 1993 års samlingslokalutredning redovisade att de fria samfunden har 4 000 kyrkor, synagogor och moskéer och att behoven av handikappanpassning inte kommer att minska inom den närmaste 20-årsperioden. Vi håller därför fast vid vårt tidigare ställningstagande och avsätter för detta ändamål 3 miljoner kronor utöver regeringens förslag nästa år.

7.3 Bidrag till allmänna samlingslokaler

Bidrag till allmänna samlingslokaler får lämnas till allmänna samlingslokaler för köp, ny- och ombyggnad, standardhöjande reparationer samt för handikappanpassning. Under anslaget avsätts också medel till Ungdomsstyrelsen för fördelning av bidrag för informationsinsatser och utredningsarbete.

Bidragen är väsentliga inte minst ur ett lokalt och regionalt utvecklingsperspektiv. På mindre orter och i glesbygd är dessa lokaler ofta den enda samlingspunkten för till exempel barn- och ungdomsarbete och kulturverksamhet. I årets budgetproposition beskriver regeringen behovet av samlingslokaler i mycket positiva ordalag. Det är förvånande eftersom regeringen för fyra år sedan ville avveckla stödet helt. Riksdagen ändrade då regeringens minst sagt förvånande förslag och räddade kvar bidraget, om än kraftigt sänkt. Sedan dess har Kristdemokraterna år efter år arbetat för en höjning av stödet. Förra året fick vi stöd av utskottsmajoriteten som höjde stödet med 10 miljoner kronor i förhållande till regeringens förslag. I årets budget fortsätter dock regeringen sin tidigare linje och tar 2,5 av de 10 miljoner kronor utskottet ökade anslaget med förra året, detta trots sina positiva skrivningar.

Behoven för de allmänna samlingslokalerna är idag betydligt större än vad det finns medel till, och därför avsätter vi 5 miljoner kronor årligen utöver regeringen under den närmaste treårsperioden.

Trossamfunden

För att trossamfunden ska kunna bedriva en högkvalitativ, långsiktig verksamhet med inriktning mot gudstjänster, själavård, undervisning och omsorg ger staten via Samarbetsnämnden för statsbidrag till trossamfund (SST) stöd till trossamfundens verksamhet. Det är för närvarande 19 trossamfund och två samarbetsorgan som är bidragsberättigade. Stödet går bland annat till lokalbidrag (se ovan), projektbidrag, verksamhetsbidrag och organisationsbidrag.

8.1 Sjukhuskyrkan

Den frikyrkliga delen av sjukhuskyrkan (kyrkornas och samfundens arbete för andlig vård på sjukhusen) får sedan början av 1980-talet statligt stöd via SST och förmedlas av Sveriges Frikyrkosamråd.

I praktiken handlar det om de samfund som traditionellt kallas frikyrkor (ett femtiotal tjänster), den romersk-katolska kyrkan (några få tjänster), de ortodoxa kyrkorna (en eller kanske ingen tjänst) och muslimerna. Medarbetarna i sjukhuskyrkan utför ett arbete som är mycket uppskattat av patienter, anhöriga, personal och sjukhusledningar.

De senare åren har bidragen till Sveriges Frikyrkosamråd via SST uppgått till knappt 5 miljoner kronor. Detta täcker inte längre ens hälften av kostnaderna för sjukhuskyrkan. Ursprungligen var avsikten med bidraget att det skulle täcka en väsentligt högre del av kostnaderna. En höjning av statsbidraget vore berättigad för att trygga verksamheten i fortsättningen. Därför är det nu angeläget att se över stödet till denna angelägna verksamhet så att den kan fortsätta.

Stockholm den 10 november 2002

Helena Höij (kd)

Inger Davidson (kd)

Sven Brus (kd)

Dan Kihlström (kd)

Kenneth Lantz (kd)

Ulrik Lindgren (kd)

Torsten Lindström (kd)

Chatrine Pålsson (kd)

Rosita Runegrund (kd)

Olle Sandahl (kd)

Gunilla Tjernberg (kd)