Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om hälsingegårdarna som världsarv.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län har sedan 1997 tillsammans med Länsmuseet Gävleborg, Hälsinglands museum, Gästrike-Hälsinge Hembygdsförbund, HälsingeTur och Hälsingegårdsägarnas intresseförening arbetat med projektet ”Hälsingegårdar – värna, vårda, visa vår byggnadskultur”. Att undersöka förutsättningarna för hälsingegårdarna som världsarv har satts upp som en övergripande målsättning för den projektetapp som bedrivs 2001–2003. I projektets ledningsgrupp finns numera även representanter för Hälsingerådet dvs hälsingekommunernas politiska samarbetsorgan.
Frågan om att nominera Forsabygden till världsarvslistan väcktes genom en skrivelse 1999-03-02 till Riksantikvarieämbetet från fil.dr. Maj-Britt Andersson. Riksantikvarieämbetet ansåg i sitt svar 2000-03-27 att frågan skulle utredas vidare tillsammans med länsstyrelsen. I en skrivelse till Riksantikvarieämbetet 2002-06-03 har länsstyrelsen och Hälsingerådet gemensamt anhållit att ”hälsingegårdarna skall uppföras på ’tentative list’ över presumtiva världsarv och att Länsstyrelsen skall ges i uppdrag att utarbeta en fullständig ansökan”.
Ett brett förankringsarbete pågår för närvarande där Hälsinglands kommuner, LRF, gårdsägare och befolkningen är engagerade.
Följande motiv talar för att hälsingegårdarna skall tas in på världsarvslistan:
Hälsingegårdarna är det starkaste och kanske bäst bevarade uttrycket för den skapande förmågan hos en fri bondeklass. Ingen annanstans finns sådan rikedom, vilja att bygga stort, stolt och mycket. Många och ovanligt högklassiga interiörer har blivit bevarade i oförvanskat och autentiskt skick från sent 1700-tal och hela 1800-talet, men traditionen med stolt byggande och dekorativt måleri i bondens miljö har rötter i medeltid, en obruten måleritradition finns bevarad. Även markanvändnings- och bebyggelsestrukturen är ålderdomlig och välbevarad. Det finns dessutom en lång ägartradition, i många fall kan släkter dokumenteras från 1500-talet.
Det förslag som i första hand bör prövas är att begreppet hälsingegårdar skall vara världsarv, och ett antal särskilt framträdande objekt och miljöer som på ett tydligt sätt symboliserar denna helhet skall skyddas. Områden och objekt är vad som normalt passar in i världsarvssystemet men ett helhjärtat bevarande av begreppet hälsingegårdar kräver därutöver ett arbete som omfattar hela Hälsingland med de företeelser som är väsentliga för att bevara hälsingegårdarnas byggnadskultur.
Väsentligast i omvärldsbedömningen är i vilken mån en självägande bondeklass fått dominera den ekonomiska utvecklingen i ett område, och därmed haft förmåga att skapa en egen estetiskt framstående livsmiljö. Viktigt är också att det är fråga om ett träbyggande med hög kvalitet.
Träbyggande i timmer finns i fler barrskogsrika trakter i Europa. Förutsättningarna för en utveckling av en högkvalitativ timmerbyggnadsteknik finns, men en liknande social och ekonomisk bakgrund med en fri och stark bondeklass som skulle kunna kosta på sig en motsvarande byggnadskonst finns främst i Norden och i Schweiz. Timmertekniken varierar betydligt, med klimat och tradition. Av betydelse är också jordbrukets struktur med dominerande boskapsskötsel och omfattande utmarker, vilket ger förutsättningar för stora ekonomibyggnader. Bevarandeläget är i de flesta länder betydligt sämre utanför museerna.
Under 2000–2001 samarbetade projektet Hälsingegårdar med restaureringsundervisningen vid Konsthögskolans arkitekturskola. Kursen 2000–2001 ägnades hälsingegårdar. Kursen dokumenterades i boken ”Hälsingegårdar i fem socknar” som utkom i maj 2002. I samband med kursen gjordes omvärldsstudier framförallt i Finland och Schweiz. Därvid kunde konstateras att ingen annanstans visas så tydligt som i Hälsingland storheten och rikedomen hos den frie bondens byggande.
|
Stockholm den 16 oktober 2002 |
|
|
Per-Olof Svensson (s) |
|
|
Sinikka Bohlin (s) |
Kenth Högström (s) |
|
Åsa Lindestam (s) |
Raimo Pärssinen (s) |