Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs i fråga om en långsiktig handlingsplan för bevarande och tillgängliggörande i digital form av vårt kulturarv.
De av riksdagen 1995 fastlagda kulturpolitiska målen syftar bl a till att främja alla medborgares aktiva bruk av vårt kulturarv (prop. 1994/95:3). I våra kollektiva minnesbanker, dvs i våra arkiv, bibliotek och museer, förvaras idag dokument, foton, ritningar och andra handlingar som sammantagna och var för sig utgör en viktig och helt omistlig del av vårt rika kulturarv.
Den moderna informationsteknologin, IT, gör det möjligt för alla och envar att – oberoende av tid och rum – ta del av vad våra minnesbanker förvarar. Genom s k digitalisering av samlingar och bestånd blir minnesbankerna enkelt och kostnadseffektivt åtkomliga via Internet på brukarens villkor, dvs att brukaren bestämmer själv när åtkomst skall ske och var, t ex hemma i bostaden eller i studiecirkeln. I många avseenden innebär IT:s möjligheter således att våra minnesbanker, t ex de nationella kulturarvsinstitutionerna i Stockholm, kan demokratiseras och göras brukarvänliga i bemärkelsen att de blir tillgängliga för alla medborgare i hela landet.
En digitalisering av kulturarvet innebär också att våra kulturarvsinstitutioner kan bevara bestånd och samlingar till våra efterlevande. Stora delar av institutionernas samlingar riskerar att gå förlorade för framtiden om inte ”originalets” information flyttas över till en ny informationsbärare. Sönderfallande papper och förslitning på grund av utlåning, liksom känsliga glasbärare för fotonegativ, är några av de verkliga hot vårt kulturarv är utsatt för idag.
Dessa allvarliga hot har i ett numera otal sammanhang framhållits av våra kulturarvsinstitutioner och i särskilda utredningar utan att några åtgärder av betydelse vidtagits. Så har t ex Riksarkivet i ett regeringsuppdrag 1999 visat på att enbart för mycket hotat arkivmaterial erfordras vård- och bevarandeinsatser motsvarande cirka 50 miljoner kr per år i X år (Riksarkivet, ”På en acceptabel nivå...”). En bevarandeplan lades fram 1995 kring vård och bevarande av fotosamlingar, vilken plan föreslog omedelbara räddningsinsatser med bl a en fotovårdscentral per län (Fotorådet, ”Mot glömskans tyranni”).
Ett bevarande och ett tillgängliggörande genom s k digitalisering av vårt kulturarv är såväl initialt, själva digitaliseringsprocessen med dess för- och efterarbeten, som över tiden, s k konvertering vart 10–20 år för att bibehålla möjligheterna att ”läsa” informationen, mycket resurskrävande. Dessa resurser finns icke idag inom våra kulturarvsinstitutioner. Däremot finns inom institutionerna förslag till ambitiösa bevarande- och tillgängliggörandeplaner, liksom en stark och uttalad vilja att göra sina bestånd och samlingar tillgängliga i digital form.
Under de senaste 10–15 åren har, företrädesvis med arbetsmarknads- respektive regionalpolitiska medel, tagits ett antal lovvärda men temporära initiativ i syfte att tillföra kulturarvsinstitutionerna digitaliseringsresurser, bl a genom SESAM-projektet och olika ALU-projekt bl a inom Riksarkivets ”Arkiv och kultur till tusen ...”.
Riksdagens beslut 1999 om en försöksverksamhet med Kulturarvs-IT, som i årets budgetproposition föreslås bli permanent, visar på de möjligheter som finns att tillskapa nödvändiga bevarande- och digitaliseringsresurser inom kulturarvssektorn. Den av riksdagen 2001 beslutade etableringen av en filmvårdscentral i Grängesberg för s k icke-fiktiv film är ett annat framsynt exempel på vad som kan och bör göras.
Förslag om mer omfattande digitaliseringsresurser, gemensamma för olika kulturarvsinstitutioner, har bl a tagits fram på uppdrag av Regeringskansliet, t ex etablering av ”digitaliseringsfabriker” på omställningsorterna Söderhamn (Kulturdepartementet, 1999) och Sollefteå (Näringsdepartementet, 2001). På initiativ av Kiruna kommun har, för att nämna ytterligare ett exempel, tagits fram ett förslag till en digital databas för forskningsinformation kring kulturarvet (2002).
Arkivutredningen har i sitt nyligen avlämnade betänkande (SOU 2002:78) ”Arkiv för alla – nu och i framtiden” ånyo visat på behovet av digitalisering för bevarande och tillgängliggörande.
Riksarkivet, Riksantikvarieämbetet, Kungl. biblioteket och Statens kulturråd har i april i år redovisat en lägesrapport i anledning av ett regeringsuppdrag, ”ABM”.
I denna lägesrapport antydes förslag om ett gemensamt digitaliseringsråd och en gemensam nationell digitaliseringsplan (med erforderliga prioriteringar, m m).
Vi anser det helt otillfredsställande att de viktiga frågorna kring digitalisering av vårt kulturarv för dess bevarande och tillgängliggörande inte behandlas i ett mer samlat perspektiv och icke ännu har lett fram till en konkret och långsiktig handlingsplan, en handlingsplan som därutöver måste innefatta viktiga regional- och arbetsmarknadspolitiska överväganden (liksom i t ex Norge med verksamheter i Mo i Rana).
Den arbetsintensiva digitaliseringsverksamheten kan med framgång förläggas till regioner och orter med svår reguljär arbetsmarknad, liksom erbjuda bra och utvecklande IT-baserat arbete till bl a handikappade, personer med förslitnings- och belastningsskador och 55-plus.
Vi föreslår därför att regeringen får uppdraget att ta fram en konkret och långsiktig handlingsplan.
|
Stockholm den 21 oktober 2002 |
|
|
Ann-Kristine Johansson (s) |
Kristina Zakrisson (s) |