1 Innehållsförteckning 10
2 Förslag till riksdagsbeslut 11
3 Att vara ung 12
3.1 Närhet och identitet 12
3.2 Självständig eller i behov av andra 13
3.3 Generationsklyftor 13
4 Ungdomar, en del av världen 14
5 Ungdomars hälsa 15
5.1 Alkohol och narkotika 15
5.2 Tonårsaborter 16
6 Ungdomars studier 17
6.1 Skattebefrielse för uthyrning till studenter 18
6.2 Demokrati i skolan 18
7 Ungdomars bostäder 19
8 Ungdomars arbete 20
8.1 Entreprenör 22
9 Ungdomskultur 22
9.1 Bidrag till samlingslokaler 23
10 Unga brottslingar 23
11 Unga och politiken 24
11.1 Fler unga beslutsfattare 24
11.2 Politisk styrning av ungdomspolitiken 24
11.3 Ungdomsstyrelsen 25
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen bör återkomma till riksdagen med konkreta förslag till åtgärder vad det gäller generationsövergripande jämförelser.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ungdomar är en viktig resurs i det internationella utvecklingssamarbetet och att deras roll bör stärkas i det arbetet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om satsning på ungdomsförbundens möjlighet till globalt arbete.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Ungdomsstyrelsen ges i uppdrag att organisera en nationell kampanj mot drogmissbruk.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen får i uppdrag att återkomma till riksdagen med förslag till åtgärder för att uppvärdera det icke formella lärandet i svenska skolor.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en bred översyn av bostadspolitiken ur ett ungdomsperspektiv.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen skall återkomma med åtgärder för att främja ungdomars delaktighet i demokratiska processer.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att riksdagen, inte regeringen, skall besluta om delmål för ungdomspolitiken.
1Yrkandena 5 och 7 hänvisade till UbU.
2Yrkande 6 hänvisat till BoU.
Att vara ung är att gå igenom en speciell fas av livet. Många vägval skall göras som får betydelse för resten av livet. Ungdomstiden har också förlängts i det moderna samhället. I Sverige finns det idag ungefär en miljon ungdomar i åldern 15–24 år. Även om varje ung människa är unik och har sina speciella förutsättningar har ändå ungdomar som grupp vissa gemensamma problem och utmaningar. Bostadsbrist är ett exempel.
En statlig ungdomspolitik bidrar till att skapa en helhetsbild av ungdomars situation. Den kan bidra till en samordning av de statliga insatserna för ungdomar samt stödja föräldrar, kommuner, ideella organisationer och andra krafter i samhället. Inte minst måste politiken, samtidigt som den medger att ungdomar själv formar sin framtid, befästa att värderingar som människolivets okränkbarhet, varje människas värde och rätt till integritet förmedlas till varje ny generation. När en nationell ungdomspolitik utformas är det viktigt att inte bara se ungdomstiden som en livsfas där intresset inriktas mot individens framtida livsförlopp, utan också se ungdomar som en social grupp med särskilda livsvillkor. Ungdomspolitiken måste ta sin utgångspunkt i och ta till vara det engagemang och de erfarenheter som ungdomar har i olika samhällsfrågor.
I regeringens ungdomspolitik behandlas frågor om självständighet och inflytande på ett utförligt sätt, medan frågor som rör allmänt välbefinnande knappast alls omnämns. Vi vet att många ungdomar mår psykiskt dåligt. Självmordsförsöken bland ungdomar i åldern 13–17 år ökar. Det är skrämmande att ungdomar, som borde få uppleva framtidstro och hopp, försöker ta sina liv. Därför måste vi vuxna göra allt för att stödja ungdomar.
Rädda Barnens undersökningar visar att vad barn och ungdomar saknar mest är trygga relationer med vuxna, inte materiell välfärd. Många känner sig övergivna och ensamma, upplever att de inte behövs eller har tappat sin identitet och förlorat framtidstron. Tonåren upplevs också av många som omvälvande. De första stegen mot att bli en självständig vuxen individ tas, samtidigt som bakslagen och ensamheten ibland känns mycket tunga. Att ha någon att tala med, någon som vill förstå och lyssna betyder oerhört mycket.
Ungdomsåren är i hög grad den tid då identiteten formas. Identiteten utvecklas i samspel med föräldrar och familj, andra små naturliga gemenskaper och det omgivande samhället. När identiteten formas behövs nära och varma relationer med vuxna som är mogna att tåla konflikter och frigörelseprocesser utan att svika. För att kunna bryta sig loss och bli en självständig individ måste man ha något att bryta sig loss ifrån. I dag saknar tyvärr många ungdomar vuxna i sin närhet som orkar, har tid och vilja att vara den trygghetsfaktor som är en förutsättning för frigörelseprocessen och identitetsskapandet. Det är en av förklaringarna till den rotlöshet och det utanförskap som många ungdomar ger uttryck för. Större gemenskap mellan generationerna, mellan föräldrar och ungdomar och i alla olika miljöer i samhället är en viktig förutsättning för att öka ungdomarnas möjligheter att utveckla självkänsla och stark identitet.
För att vi skall utvecklas till människor med värdighet och självkänsla behöver vi en minsta gemensam nämnare för handlandet människor emellan. En etik som betonar alla människors lika värde och ansvaret för varandra är en nödvändig grund när en ung människa söker fast förankring i en värld av snabb förändring. I upplevelsen av förändring behöver man en referensram, en trygghet i att man kan lita på både medmänniskors och det offentligas handlande. Samtidigt som etiken och normsystemet syftar till fasthet och skydd av varje individ måste det inspirera till utveckling av personligheten, till egna initiativ och nytänkande, till vilja att ta ansvar för allt större både personliga och gemensamma uppgifter.
Den statliga ungdomspolitiken måste därför, samtidigt som den medger att ungdomar själva formar sin framtid, medverka till att värderingar som demokrati, solidaritet och människovärde överförs till kommande generationer. Helt naturligt blir föräldrarna involverade, liksom de nätverk av vänner, lärare, släktingar, ungdomsledare med flera som varje ung människa är delaktig i. De offentliga insatserna får inte utformas eller genomföras så att de leder till att de unga, deras föräldrar och andra vuxna i deras närhet inte känner sitt ansvar. Kristdemokraterna anser att ungdomspolitiken skall vara stödjande och bygga på ungdomars, föräldrars och andra närståendes engagemang.
Självständighet, i positiv mening, är när en ung människa får och kan ta ansvar för sig själv och skapa sitt eget liv. Att flytta hemifrån och skaffa sig en egen bostad samt kunna försörja sig själv är exempel på en sådan självständighet som det offentliga har en viktig uppgift att skapa goda förutsättningar för. Men självständighet får aldrig förväxlas med känslomässig och social isolering. Familj, vänner och andra människor i de gemenskaper som omsluter en ung människa är viktiga och får aldrig ses som ett problem, utan som en tillgång. Den politik som förts i Sverige har ibland medverkat till en materiell och social självständighet som snarare skapat otrygghet och vilsenhet än känslomässig mognad, ansvarstagande och personlig utveckling. Beroendet från nära och kära har alltför många gånger ansetts negativt medan beroende från offentliga myndigheter och tjänstemän i form av försäkringskassa, socialkontor och arbetsförmedlare ansetts vara positivt.
De olika generationerna följer liknande etableringsmönster. Skillnaderna står framför allt att finna i att etableringsprocessen för dagens ungdomar tenderar att bli alltmer utdragen. Det framstår tydligt att ökade utbildningskrav och en svårare arbetsmarknadssituation för många leder till låga inkomster under en relativt lång tid. Det är angeläget att finna instrument för att i alla beslut beakta generationsaspekterna. För att riksdagen bättre ska kunna beakta generationsaspekterna vid viktiga beslut är det nödvändigt att effekterna av de olika besluten så långt det är möjligt redovisas vad avser fördelningen mellan olika generationer. Detta är särskilt viktigt när regeringen lämnar förslag rörande investeringar, skatter eller transfereringar.
Barn och ungdomar som växer upp idag är gränsöverskridare. Deras perspektiv på livet är inte Växjö eller Västerbotten utan snarare världen. De växer upp med en mobiltelefon i handen och med halva vänkretsen på Internet. Det ger orsak till framtidstro. Vi lever alltmer i en internationaliserad, global värld. Det har kommit cirka en miljon flyktingar och invandrare till Sverige under de senaste tjugo åren. Tjugo procent av barnen i skolan har utländsk påbrå. Den internationella världen finns alltså inte bara på TV eller i förorterna, utan även i skolan. Och det är en fördel för ungdomar att gå i en skola med elever från olika kulturer, med olika språk och nationaliteter.
Många av regeringens resonemang när det gäller de internationella frågorna handlar om EU. Inom EU bestämmer varje land självt om ungdomsfrågorna. Däremot finns inom EU möjligheter att främja utvecklingen av ungdoms- och ungdomsledarutbyte. För oss är det självklart att ungdomsfrågorna måste prioriteras i det internationella arbetet. Vi vill i detta sammanhang också tillägga att internationellt arbete självfallet måste sträcka sig utanför Europas gränser, vilket är något vi anser att regeringen glömmer bort.
Ungdomar är en viktig resurs i det internationella utvecklingssamarbetet. Deras roll bör stärkas i det arbetet. Den största delen av befolkningen i tredje världen består av ungdomar, och svenska ungdomar kan medverka till att tillgodose också den unga befolkningens behov. Perspektiven blir annorlunda och behoven tolkas troligen inte heller på samma sätt som när enbart äldre personer planerar och analyserar biståndsinsatser. Det finns dessutom ett klart mervärde i om man kan öka kunskaperna om och förståelsen för internationellt solidaritetsarbete hos morgondagens beslutsfattare.
I takt med att världen globaliseras alltmer ökar också behoven av direkta kontakter mellan människor i olika länder. Behovet för det civila samhället att kunna bevaka och påverka det som händer i internationella forum som får alltmer att säga till om ökar. Det är därför Kristdemokraternas uppfattning att staten genom Ungdomsstyrelsen bör stödja ungdomsorganisationernas reguljära internationella verksamhet, det vill säga deras möjligheter att ha kontakt med sina systerorganisationer i andra länder och bedriva arbete inom sina internationaler. Finansiering för att träffas och utbyta tankar och idéer med systerorganisationer får idag till stor del bekostas av organisationerna själva, i synnerhet om kontakterna inkluderar länder utanför EU.
Barns hälsa har försämrats under de senaste åren, såväl den psykiska som den fysiska. Alltfler utredningar visar att barn upplever sig stressade och plågas av huvudvärk och magont. Även den fysiska hälsan har försämrats. Enligt Socialstyrelsen har andelen överviktiga 18-åringar ökat från 7 till 18 procent på 30 år och andelen ungdomar med fetma har ökat från 1 till 4 procent under samma period. Övervikt ökar kraftigt riskerna för åldersdiabetes och hjärt-kärlsjukdomar i framtiden. Att vända denna negativa trend av avgörande betydelse för hela samhället i framtiden. Att göra en insats för barn och ungdomar idag kommer att innebära bättre folkhälsa i framtiden och lägre sjukhuskostnader till följd av färre hjärt-kärlsjuka.
Idrottsrörelsen har en viktig roll att spela när det gäller såväl barns och ungdomars fysiska som psykiska hälsa. Genom ökat idrottande kan barn få bättre kondition men även en friskare själ genom gemenskap och stimulerande sysselsättning.
Inom alltför många idrottsgrenar och föreningar finns idag en tydlig elitisering av barnverksamheten. Allt högre ställda krav, utslagningar och hård fysisk träning kan inte bara leda till att barnen tappar lusten till idrott och fysisk aktivitet, utan även till såväl psykiska som fysiska skador. Det är oacceptabelt om lek och gemenskap får stå tillbaka för allt högre krav på prestationer och resultat redan i barnidrotten. Den svenska skolan har näst lägsta antalet schemalagda idrottstimmar i skolan i Europa. Detta får negativa konsekvenser för ungdomars hälsa både på kort och lång sikt. Skolungdomar behöver mer fysiska aktiviteter. Självklart är skolidrotten viktig för arbetet för att förbättra barns hälsa. Det finns dock många exempel på hur skolor utanför den schemalagda idrotten bidragit till fysisk aktivitet hos eleverna.
Övervikten riskerar att blir vår tids nya folksjukdom om ingenting görs. Ungdomars hälsa är en framtidsfråga. Om inte kraftfulla åtgärder sätts in är detta en tidsinställd ohälsobomb som kommer att explodera om några år när dagens ungdomar kommer i övre medelåldern. Regeringen har nu under ett års tid aviserat att den snart kommer att lägga fram en proposition om folkhälsa till riksdagen. Ännu har den inte dykt upp.
Undersökningar och rapporter visar att alltfler ungdomar konsumerar mycket alkohol och prövar narkotika. Undersökningar i befolkningen visar att konsumtionen i åldersgruppen 16–19 år omfattar 5,4 liter (100 procent alkohol) för pojkarna och 2,5 liter för flickorna (TEMO 2000). Vid en undersökning i Stockholm av 9 000 elever i årskurs nio och gymnasiets årskurs två framkom att var fjärde 17-åring har någon gång prövat narkotika och mer än var fjärde niondeklassare regelbundet dricker sig berusad. Sedan motsvarande undersökning gjordes för fyra år sedan har siffrorna ökat. Detta visar att tillgången på droger och alkohol har ökat. Ett växande problem är tillverkning och smuggling av illegal sprit. På olika vägar når droger och svartsprit ut även till ungdomar. Att motåtgärder måste sättas in snarast är uppenbart annars riskerar vi att många unga människor blir utslagna redan i tidiga år.
Ett allvarligt problem är att alkoholdebuten går allt längre ner i åldrarna. Alkoholdebut vid 10–13 års ålder är numera inte ovanligt. Dessa barn och ungdomar riskerar att bli storkonsumenter längre fram i livet. I en inte färdigutvecklad kropp är risken för bestående skador stora. Huvudfrågan som borde ägnas mer uppmärksamhet är varför ungdomar börjar bruka alkohol. De unga har själv på sitt ungdomsting uttryckt önskemål om att före detta missbrukare och föräldrar till missbrukare bör föreläsa ute på skolorna. Sådana initiativ bör uppmuntras exempelvis genom att Ungdomsstyrelsen ges i uppdrag att organisera en sådan aktion. Det är också viktigt att arbetet ges kontinuitet. Det förebyggande ANT-arbetet var tidigare ett viktigt instrument. Undersökningar från senare år visar dock att många tonåringar är missnöjda med den information de fått om ANT.
Det är viktigt att stärka unga människors vilja och förmåga att avstå från droger. En åtgärd skulle kunna vara att ungdomar tillsammans med vuxna själva skapar platser och tillfällen för nöje och umgänge utan alkohol. Vi kristdemokrater anser att det är viktigt att uppmärksamma och stödja initiativ som tas för att skapa drogfria miljöer. På det kommunala planet är det till exempel självklart att arrangemang där kommunen är arrangör eller medarrangör är drogfria. På liknande sätt tror vi att det är viktigt att andra organisationer skapar miljöer utan droger. Detta bör uppmuntras eftersom det är en viktig del av det drogförebyggande arbetet.
Antalet tonårsaborter har tyvärr ökat de senaste åren. Att hamna i en situation där abort upplevs som enda utvägen är utomordentligt påfrestande för alla. Att behöva genomgå detta under tonåren, som innebär så många andra påfrestningar i en persons liv, är än värre. Vi har tillsammans ett ansvar för att se till att så få personer som möjligt behöver genomgå en abort. Folkhälsoinstitutet bör ges i uppdrag att med den handlingsplan för prevention av oönskade graviditeter som myndigheten tagit fram som grund, leda arbetet med att utveckla en nationell nollvision för tonårsaborter. Då mycket av arbetet som rör hälsa, samlevnads- och sexualundervisning ligger under kommunernas och landstingens ansvarsområden, är det viktigt att de involveras i arbetet med att utforma och implementera nollvisionen. Att god rådgivning och subventionerade preventivmedel finns lätt tillgängliga är en viktig faktor för att minska antalet oönskade graviditeter. Idag finns ca 200 ungdomsmottagningar i landet, och de flesta landsting erbjuder någon form av subvention av preventivmedel för ungdomar. 96 procent av personalen på dessa mottagningar och 92 procent av besökarna är kvinnor. Insatser för att minska antalet tonårsaborter kan inte enbart riktas mot flickorna. Tonårspojkarna utgör hälften av problematiken. Det är därför viktigt att ungdomsmottagningarna arbetar med riktade insatser för att nå ut till pojkar med information.
Målsättningen i grundskolan är att alla elever som går ut grundskolan ska kunna klara av gymnasiets inträdeskrav. Men i dag lämnar alltför många elever grundskolan med icke godkända studieresultat. Samtidigt är det viktigt att gymnasieskolan görs till en skola för alla. Det är orimligt att alla skall läsa i samma takt och med samma ambitionsnivå. För att skapa ett flexiblare system som på ett bättre sätt tillgodoser elevers olika behov har Kristdemokraterna bland annat drivit frågan om lärlingsutbildning.
En viktig utgångspunkt för Kristdemokraterna är vikten av att se varje elev som den unika individ hon eller han är. Varje elev skall i skolan få möjlighet att utveckla sin begåvning och sina intressen. Att alla är olika innebär att skolan bör vara flexibel nog att möta elevers olika förutsättningar. Det kräver att lärarna särskilt uppmärksammar både elever med speciella inlärningsproblem och elever med snabb uppfattningsförmåga, både elever med teoretisk och med praktisk begåvning, så att var och en får uppgifter som stimulerar deras utveckling både kunskapsmässigt och socialt. Kristdemokraterna vill höja studiebidraget under gymnasietiden till 1 050 kronor i månaden.
Det talas i debatten om att det saknas lokaler och utrymme för föreningsaktiviteter i allmänhet och för ungdomsaktiviteter i synnerhet. Samtidigt står merparten av Sveriges 5 000 grundskolor tomma under kvällar och helger. Så är det inte i alla länder. I till exempel USA är det informella lärandet som sker i skolföreningar en viktig del av skolgången. Med stöd från skolledning och kommun kan ungas initiativ förvandla skolorna till platser som sjuder av liv. Lektionssalarna kan bli replokaler och målar- och skrivstugor. Många unga är idag engagerade i föreningar och får där vara med och ta ansvar samt få erfarenheter viktiga i ett demokratiskt arbete. Denna kunskap ska vara meriterande och bland annat kunna tillgodoräknas vid olika ansökningar. Ett annat konkret förslag är att ge en differentierad frånvaroredovisning, det vill säga att frånvaro på grund av till exempel elevrådsarbete redovisas särskilt. Det icke formella lärandet behöver uppvärderas i Sveriges skolor. För att detta skall få genomslag måste det komma ett nationellt initiativ. Vi Kristdemokrater föreslår därför att regeringen får i uppdrag att återkomma till riksdagen med förslag om åtgärder för att uppvärdera det icke formella lärandet. Även i skolan måste de unga ses i sitt sociala sammanhang. Hur uppfylls läroplanens intentioner om att låta varje elev finna sin unika egenart och därigenom kunna delta i samhällslivet? Hur främjas förståelse för andra människor och förmåga till inlevelse, och hur motverkas främlingsfientlighet och hur skapas tolerans?
För att skaffa en utbildning måste man ha råd att läsa. Och det är viktigt att det inte bara är de som har rika föräldrar som känner att de har råd att läsa vid universitet och högskolor. Därför har vi ett eget förslag till studiestödssystem. Vi har bland annat tagit bort fribeloppet som idag har resulterat i att studenter är den grupp i samhället med högst andel som jobbar svart. Vi höjer även bidragsdelen av studiemedlen, i ett första steg till 36 procent, på sikt till 50 procent av studiemedlen. Detta görs för att underlätta för studenter med olika bakgrund att våga satsa på en högskoleutbildning. Vi utvecklar vår utbildningspolitik i särskilda motioner.
Många studenter skulle kunna hyra in sig hos villaägare och hos dem med stora lägenheter som har gott om utrymme. Många villor och lägenheter skulle dessutom med begränsade ombyggnader kunna få ytterligare en mindre lägenhet. Men skattereglerna gör sådan uthyrning ganska ointressant. Idag fungerar reglerna för uthyrning av privatbostad så här: Den uppburna hyran tas i sin helhet upp som intäkt. Från denna intäkt får avdrag generellt göras med 4 000 kronor per år, dock maximalt hyresintäkten. Inkomsten tas upp som inkomst av kapital – underskott är inte avdragsgillt. Genom en skattebefrielse på inkomster från uthyrning av en del av sin bostad skulle det i ett slag för många bli ekonomiskt intressant att hyra ut till studerande som är i behov av ett rum eller en mindre lägenhet i en privatfastighet. Inte minst i Stockholmsregionen skulle en sådan enkel åtgärd kunna underlätta den akuta bostadssituationen. Motsvarande krav på studieprestationer som ställs vid fördelning och förlängning av kontrakt för studentbostäder bör kunna ställas vid skattebefriad uthyrning av del av privatbostad.
Kristdemokraterna har konsekvent arbetat för ett verkligt elevinflytande. Den elev som har inflytande över sin egen studiesituation är motiverad att lära sig och att fortsätta söka kunskap. Det handlar om att visa respekt för elevens integritet och människovärde. Det är en rättighet för varje elev att i takt med stigande ålder vara delaktig i det som berör honom eller henne själv. Att eleverna ges reella möjligheter till inflytande över det egna lärandet, genom att tillsammans med läraren planera undervisningens uppläggning, är därför av stor betydelse.
Problemet med skola och demokrati är att det inte har blivit bättre, snarare sämre. Enligt Skolverkets Analyser och utvärderingar 2000–2001 har den positiva tendensen från mitten av 1990-talet vad det gäller elevinflytande avstannat och till och med minskat vad det gäller hur elever arbetar och vad som tas upp i undervisningen. Vidare visar undersökningen att eleverna har resignerat och inte vill vara med och bestämma. Allt färre vill vara med, engagera sig och ta ansvar. Det allra mest alarmerande är att samtidigt som både föräldrar och lärare är positiva till ett ökat elevinflytande är båda grupperna tveksamma till om eleverna verkligen klarar av att hantera det ansvar som krävs om elever får mer att säga till om. Dessa siffror måste leda till åtgärder bland landets skolor.
Kristdemokraterna menar att en lagstadgad miniminivå av elevinflytande bör införas. Dagens lagutformning stadgar endast att elevinflytande ska finnas, inte i vilken omfattning eller på vilket sätt. Det är därför nödvändigt att skollagen blir mer konkret.
Elevernas formella inflytande gäller också skolan som organisation, där elevråden och elevskyddsombuden spelar en mycket viktig roll. Att ge eleverna inflytande och ansvar är det bästa sättet att utveckla deras känsla för demokratiska beslutsformer och förmåga till ansvarstagande för gemensamma samhällsangelägenheter. Skolledare, lärare och övrig personal måste mer än hittills ge eleverna möjlighet att utöva sina rättigheter och att öva sig i demokratiskt beslutsfattande.
De politiska ungdomsförbunden bör ges bättre möjligheter att medverka i skolan. Skolval ska uppmuntras. Många ungdomar är i dag engagerade i enskilda samhällsfrågor, till exempel miljöfrågor, och det är självfallet viktigt att deras kunskaper och erfarenheter inom dessa områden tas till vara.
Kristdemokraterna vill i detta sammanhang även uppmärksamma språkets betydelse för demokratin. Det är viktigt att vi ger alla ungdomar oavsett förutsättningar goda kunskaper i det svenska språket. Brist på ord kan på detta sätt leda till missnöje och frustration. Ett språk är grunden för att kunna ta aktiv del i det samhälle vi lever i och möjliggör också påverkan av dess utformning.
Regeringen påstår att den vill medverka till att unga kan skaffa en egen bostad. Samtidigt vet vi att ungdomar, framför allt i storstadsområden och på högskoleorter, får allt svårare att få tag på egen bostad till ett pris de har råd med. En viktig orsak är att de tidigare subventionerna till renovering och ombyggnad var så utformade att de bidrog till att många små och billiga lägenheter byggdes bort. Bara under 1980-talet försvann cirka 80 000 smålägenheter. Skattereformen, som belastade boendet med höga skatter och minskade räntebidrag, har minskat ungdomars möjligheter att etablera sig på bostadsmarknaden.
Enligt rapporten Unga vuxnas boende 2001 från Hyresgästernas riksförbund bor nästan var femte person mellan 20 och 27 år kvar hos sina föräldrar. Det är en ökning med tre procentenheter sedan 1997. Nio av tio av dem som bor kvar hemma vill flytta inom ett år. Andelen som bor hemma på grund av att det är svårt att få tag på bostad har ökat, medan andelen som anger ekonomiska skäl har minskat. 60 procent av de svarande säger att det är svårt att få tag på bostad på orten där de bor. År 1997 var siffran 41 procent. Rapporten drar slutsatsen att det behöver byggas omkring 191 000 bostäder för att möta de ungas efterfrågan. Det är därför angeläget att skapa enklare bostäder som en brygga mellan boende hos föräldrar och ekonomiska möjligheter till mera stabilt eget boende.
Det krävs ett brett program för att möjliggöra för ungdomar att skaffa sig den egna lya som de drömmer om och som är viktig för att kunna utvecklas som ansvarstagande och självständig individ. Det är bristen på bostäder i samhället i stort som gör det svårt och dyrt för unga att flytta hemifrån. Bostadsbristen är som störst i storstadsområden och på högskoleorter. Där måste nyproduktionen öka rejält. Även om det blir mest dyrare hyresbostäder och bostadsrätter som byggs bidrar det till att öka rörligheten på bostadsmarknaden. Ungdomar kan då komma över bostäder som andra lämnar för ett dyrare boende.
Men det krävs också ett nytillskott av bostäder som i första hand riktar sig till ungdomar. De goda erfarenheterna av och nya idéer som finns kring billiga och bra ungdomsbostäder bör aktivt spridas. Bostadsmarknaden måste präglas av flexibilitet och mångfald. Rumsstorlek och standard behöver bättre motsvara temporära behov för ungdomar. Detta gäller såväl studentbostäder som bostäder för de ungdomar som inte bestämt var de vill bli bofasta.
För att öka byggandet föreslår Kristdemokraterna avdrag som motsvarar halverad byggmoms, avskaffad fastighetsskatt, åtgärder för bättre konkurrens i byggsektorn samt en förenklad planprocess. Detta kommer att göra det intressantare för kommuner och företag att bygga hyreshus.
Hyreskontrakten används ofta vid svarta lägenhetsaffärer. Detta gör att ungdomar med små ekonomiska marginaler sällan har chans att få en hyresrätt. Hyressättningen, hyresnämndernas arbetssätt, lagstiftningens utformning, fastighetsägarnas kontroll och polisens arbete måste ses över i syfte att motverka svarta lägenhetsaffärer och därigenom öka rörligheten på bostadsmarknaden. Den viktigaste förändringen som behövs för att unga ska kunna skaffa en egna bostäder är ett ökat byggande totalt sett.
En annan möjlighet är att öka självförvaltningen. Om ungdomar själva har möjlighet att delta i skötsel och underhåll kan hyrorna hållas lägre. Det är också viktigt att öka incitamenten för sparande. Det krävs nu en bred översyn av bostadspolitiken ur ett ungdomsperspektiv. Vi utvecklar vår bostadspolitik i en särskild motion.
Bland ungdomar har arbetslösheten i princip legat still under det senaste året, efter att ha sjunkit två år i rad. I augusti 2002 var arbetslösheten 8,2 procent (SCB:s AKU-undersökning augusti 2002). Men det finns oroande tecken på att en grupp långtidsarbetslösa ungdomar riskerar att fastna i ett evigt kretslopp av arbetsmarknadspolitiska åtgärder och ersättningsperioder i öppen arbetslöshet.
Konjunkturen vänder nu nedåt, och vi riskerar snart ökade arbetslöshetssiffror igen. De snåriga ersättningsreglerna för arbetslösa, svårigheten att kvalificera sig för a-kassa kombinerat med låga ersättningsnivåer, innebär att många ungdomar måste söka socialbidrag för sin dagliga överlevnad.
En så kallad utvecklingsgaranti infördes på 1990-talet för ungdomar i åldern 20–24 år. Utvärderingar hittills har visat att ungdomar som genomgår denna åtgärd lättare får fotfäste på arbetsmarknaden än övriga. Men det finns också en risk för att ungdomar som ingår i en utvecklingsgaranti stämplas som tillhörande ett B-lag. Vi hade hellre sett en satsning på lärlingsutbildning, skattelättnader inom tjänstesektorn, flexiblare lönesättning och modernare arbetsrättslagstiftning. Det skulle ha gett ungdomar många nya ordinarie arbetstillfällen. Vi anser dock att utvecklingsgarantin tills vidare ska finnas kvar, men den bör successivt ersättas av en bättre fungerande arbetsmarknad för ungdomar.
Vi Kristdemokrater anser vidare att den lokala samverkan för att minska arbetslösheten bör öka för att minska rundgången i åtgärder. Kommunerna, arbetsförmedlingarna och försäkringskassorna bör samverka för att hjälpa de arbetssökande. Det finns också mycket att lära av enskilda fall, som till exempel när det gäller företagsförlagd arbetsmarknadsutbildning. En framgångsrik modell som prövats bygger på att arbetsgivarna som tillhandahåller utbildningen erhåller en ersättning som utgår med en fast summa per elevplats och utbildning. Efter genomförd utbildning erhåller eleven ett slutbetyg från kursen där varje genomfört delmoment ingår. Vidare innehåller intyget också en beskrivning av de praktiska delarna som varje person har genomgått hos respektive arbetsgivare. Det blir alltså både ett studieintyg och ett ”arbetslivserfarenhetsbetyg”.
För ungdomars situation på arbetsmarknaden bör politiken styras av följande principer:
Utbildning ska uppmuntras och premieras då morgondagens arbetsmarknad ställer allt större krav på arbetstagarens formella kompetens.
Utbildningssystemet måste vara konstruerat så att även ungdomar som är mer praktiskt inriktade upplever att möjligheten att utvecklas inom skolan finns. Olika former av lärlings- och praktiksystem är en positiv del av utbildningssystemet.
Kommunerna har det grundläggande ansvaret för ungdomar upp till 20 år.
Det fåtal ungdomar som inte går i gymnasieskolan bör ges möjligheter att få kommunal praktik. Praktikplatserna bör ge reell arbetslivserfarenhet. Den lön som betalas ut bör kallas för praktiklön. Inga ungdomar ska behöva leva på socialbidrag,
De ungdomar som trots allt fastnar i långtidsarbetslöshet har oftast inte tillräcklig kompetens eller kommer av sociala skäl eller hälsoskäl inte in på arbetsmarknaden. Det är viktigt att de problem som ligger till grund för arbetslösheten åtgärdas på ett tidigt stadium och att dessa ungdomar inte hamnar i särskilda program som ”stämplar” dem för livet.
Vår målsättning är att alla ungdomar mellan 18–24 år skall erbjudas jobb eller meningsfulla studier. Det är av yttersta vikt att allt görs för att denna vision uppfylls. Om samhället inte lyckas med att ge ungdomar meningsfull utbildning eller möjlighet till sysselsättning riskeras ett utanförskap där ungdomar känner att de inte är en del av samhället och att de inte fyller någon funktion i vardagen. Denna frustration leder lätt till förakt för samhället och de normer och värderingar som vi anser är grundläggande för demokratin. Rasism, våld och utanförskap hänger ofta ihop. Satsningar på att lösa ungdomsarbetslösheten är därför inte bara en ekonomisk fråga utan det handlar om ungdomarnas möjligheter att vara en del av samhället. Vi utvecklar vår arbetsmarknadspolitik i en särskild motion.
Sverige behöver en samlad arbetsmarknads- och näringslivspolitik där ungdomars intresse och engagemang sträcker sig längre än till att endast omfatta till exempel upplevelseindustrin, som tidigare omnämnts i regeringens propositioner. När det gäller entreprenörskap är det också viktigt att vi medverkar till att ungdomar uppmuntras att starta egna företag. Det är viktigt att vi förmedlar en bredare syn på arbetet till våra ungdomar än att arbete alltid innebär anställning hos någon annan. Ungdomar kan och skall uppmuntras att utnyttja sitt engagemang och sin kreativitet till att starta eget, oavsett inriktning.
Skolan kan spela en viktig roll för att ge eleverna förståelse för företagandets roll och betydelse i samhället. Kristdemokraterna har föreslagit att ett nationellt program med speciell inriktning på företagande och entreprenörskap bör införas i gymnasieskolan. Folkhögskolor skulle kunna satsa på kurser om företagande och om hur man startar eget företag. Arbetsmarknadspolitiken bör i ökad utsträckning uppmuntra till eget företagande. Även på universitets‑ och högskolenivå är det viktigt med kurser och utbildningar inriktade mot företagande och entreprenörskap.
Kultur i vid mening är ytterligare en förutsättning för ett tryggt och människovärdigt samhälle. Kulturen måste finnas tillgänglig där och när ungdomar kan ta del av den. Den gängse bilden av ungdomar är att de föredrar aktiviteter som musikfestivaler, klubbar av olika slag, bio eller fria teatergrupper och besöker i mindre utsträckning traditionella kulturinstitutioner. Men givetvis finns det ett stort antal ungdomar som gillar poesi och lyrik, som ”hänger” på biblioteket och gärna går på traditionella konstutställningar. Kulturlivet är ett sätt för ungdomar att markera sin självständighet i förhållande till vuxna. Det finns ingen motsättning mellan att erkänna ungdomars egna kulturyttringar och att söka mer av samverkan över generationsgränserna. Ungdomars kulturupplevelser, deltagande och kulturskapande är ett sätt att uttrycka känslor samt skapa sammanhang och delaktighet. Ungdomsorganisationerna måste ha möjlighet att förmedla kultur och göra de unga kulturellt medvetna.
Många undersökningar under senare år har pekat på att människor som regelbundet tillägnar sig konstnärliga upplevelser lever längre och mår bättre än andra människor. Att få tillgång till konstnärlig aktivitet kan till och med påskynda tillfrisknandet hos sjuka människor. Konsten kan inbjuda till samtal i en tryckt situation eller verka lugnande i en stressad miljö. En sjukhusclown som lockar till skratt kan vara ett väl motiverat kulturmedel, likaså en musikterapeut i ångestdämpande verksamhet. Det är därför av stor vikt att även vi som beslutsfattare tar dessa nya erfarenheter till oss och låter det påverka våra politiska ställningstaganden.
Kristdemokraterna anser att det är viktigt att stöd ges till allmänna samlingslokaler, inte minst på mindre orter och i glesbygd. Många gånger kan frivilliga krafter och idéburna organisationer klara driften av mindre fastigheter, men när det blir dags för renoveringar och större ombyggnationer krävs det större resurser än de vanligtvis har. Därför är det statliga stödet till samlingslokaler oerhört viktigt för att säkerställa ungdomsorganisationers tillgång till ändamålsenliga samlingslokaler.
Känslan av kompetens, att duga något till, är grundläggande för människan. Den upplevelsen växer fram i växelspel med andra. För föräldrar och vuxna i förskolan och skolan gäller det att hitta något hos varje ungdom att utveckla, uppmuntra och berömma. Den unga som inte får sin kompetens bekräftad i familjen eller skolklassen, kan kanske istället få den upplevelsen i fotbollsföreningen, schackklubben, popbandet eller någon annan grupp. Unga som istället befästs i en känsla av inkompetens, av att inte duga något till, löper större risk att attraheras av grupper där kompetenskänslan byggs upp i kriminella sammanhang eller i den falska värld som skapas av drogmissbruk.
Ett antal händelser med inslag av allt grövre våld har på senare år drabbat Sverige. Samtidigt noterar olika iakttagare – forskare, journalister och lekmän – en rad förändringar i inställningen till mänskliga relationer i vid mening och till människovärdet. Det går självfallet inte att peka ut en enda orsak till det grova våldet – och inte en eller ett par åtgärder som hastigt skulle stoppa våldshändelserna. En handlingsplan för att skapa ett tryggt samhälle där om möjligt alla medborgare har en aktiv, medskapande roll är i realiteten också den bästa handlingsplanen mot våldsbrottslighet. Vi kristdemokrater anser att insatserna oftast kommer när utförsbacken redan börjat. Detta gör att alltfler ungdomar måste få stöd och hjälp utanför hemmet. Kostnadsökningen är 2,5 miljarder eller 140 procent under tio år. Omhändertagandet ökar mest i åldersgruppen 13 och uppåt. Tvärtom vad många tror svarar ungdomar med svenska föräldrar, inte invandrarungdomar, för den största ökningen.
Föräldrarna är samhällets viktigaste brottsförebyggande faktor. Kampen mot våldet måste föras på alla nivåer i samhället – i hemmet, bland enskilda organisationer, i skola och på arbetsplatser och så vidare. Inte minst är det nödvändigt att ta till vara den ideella sektorns engagemang och kunnande. Centrala direktiv kan aldrig ersätta insatser som bygger på kunskap och omsorg om den egna lokala miljön och människorna som vistas där. På många håll bedrivs det på den grunden ett värdefullt lokalt brottsförebyggande arbete i form av grannsamverkan , föräldravandringar på stan, nätverksuppbyggnad och samarbete mellan offentliga och ideella insatser.
Valdeltagandet bland unga minskar. Vid riksdagsvalet 1985 var deltagandet bland förstagångsväljarna nära 90 procent, och 1998 hade siffran sjunkit till knappt 75 procent. Ungdomar är underrepresenterade inom de kommunala förtroendeposterna. Gruppen 18–29-åringar utgör 19 procent av den valbara befolkningen men innehar bara sex procent av de kommunala posterna. Detta kan jämföras med gruppen som är 70 år eller äldre. De utgör fyra procent av den valbara befolkningen men innehar 17 procent av förtroendeuppdragen.
Enligt statistik från Ungdomsstyrelsen har ungdomar i åldern 20–24 år endast 0,1 procent av alla poster i myndighetsstyrelser. Och det finns inte en enda person i den åldern som sitter i en statlig kommitté. I åldern 25–29 är siffrorna bara marginellt bättre. De innehar 0,8 procent av de statliga styrelseposterna och 1,9 procent av kommittéposterna. Ansvaret för den rådande situationen är både statens och de politiska partierna. Regeringen bör återkomma med förslag till åtgärder för att göra ungdomar mer delaktiga i de demokratiska processerna.
Kristdemokraterna stödde förslaget att ange tre mål för ungdomspolitiken. Däremot anser vi att det måste betonas att statens roll när det gäller ungdomspolitiken bör vara stödjande, inte styrande. Vi vänder oss också emot att regeringen har frihet att själv utforma delmålen. För att bättre kunna bedöma den politiska inriktningen på ungdomspolitiken anser vi därför att riksdagen bör besluta om de konkreta delmålen.
För närvarande finns 41 delmål. Vid arbetet med bedömning av måluppfyllelse har det visat sig ett antal faktorer som har försvårat uppföljningen av delmålen. Många av delmålen upplevs på olika sätt som otydliga. I vissa fall behöver delmålen justeras och anpassas till lokala förhållanden.
Vi anser därför att regeringen skall återkomma till riksdagen med förslag på nya delmål. Genom att återkomma till riksdagen uppmärksammas ungdomspolitiken och det blir debatt och diskussion kring mål och delmål, vilket är bra för uppslutningen kring ungdomsfrågor.
Kristdemokraterna var i fyrpartiregeringen i början av 1990-talet ansvarigt för att både skapa och utforma riktlinjerna för Statens ungdomsråd, som senare blev Ungdomsstyrelsen. Den bedömning som då gjordes var att det fanns ett behov av en myndighet med sektorsövergripande ansvar och som utifrån en helhetssyn kunde följa utvecklingen av ungdomars villkor och anlägga ett ungdomsperspektiv på frågor inom olika samhällsområden. Ambitionen var också att Ungdomsstyrelsen skulle kunna fungera som en kunskapsbank i ungdomsfrågor gentemot andra myndigheter, kommuner, föreningsliv, ungdomsarbetare och enskilda. Ungdomsstyrelsen skulle också följa utvecklingen i kommunerna.
Det är glädjande att konstatera att den nya myndigheten i stor utsträckning utvecklats som tanken var i den ungdomspolitiska propositionen 1994. Ungdomsstyrelsen har successivt stärkt sin ställning som en expertmyndighet med bred kunskap om ungdomsfrågor och som en resurs för andra statliga myndigheter, kommuner och ideella organisationer. Det är viktigt att Ungdomsstyrelsen fortsätter att utvecklas i denna riktning. När myndigheten har ett tydligt uppdrag att följa upp målen med den nationella ungdomspolitiken är det viktigt att Ungdomsstyrelsens roll som en kompetent myndighet och stödjande resurs för kommuner, ideella organisationer och andra som engagerar sig i ungdomsfrågor betonas. Ungdomsstyrelsen får aldrig agera så att de ideella ungdomsorganisationerna eller enskilda initiativ hämmas.
|
Stockholm den 23 oktober 2002 |
|
|
Helena Höij (kd) |
|
|
Inger Davidson (kd) |
Sven Brus (kd) |
|
Dan Kihlström (kd) |
Kenneth Lantz (kd) |
|
Ulrik Lindgren (kd) |
Torsten Lindström (kd) |
|
Chatrine Pålsson (kd) |
Rosita Runegrund (kd) |
|
Olle Sandahl (kd) |
Gunilla Tjernberg (kd) |