Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att den statliga bidragsgivningen till idrotten via Riksidrottsförbundet villkoras så att sponsorer inte kan tillåtas få inflytande och makt över den idrottsliga verksamheten i förbunden eller deras medlemsföreningar.
Idrottsrörelsen är och skall vara en självständig folkrörelse, vilket också betonas som en av tre grundstenar för den nationella idrottspolitiken i den idrottspolitiska propositionen 1998/99:En idrottspolitik för 2000-talet. Den svenska idrottsrörelsen är landets största folkrörelse med ca 3,2 miljoner medlemmar och ca 0,6 miljoner ideellt verksamma ledare. Idrotten har därför också en stor betydelse och attraktionskraft på barn och ungdomar.
Det är därför av högsta vikt att idrottens etik och moral sätts högt. I detta sammanhang vill jag bara mycket kortfattat lyfta betydelsen av rent spel, där de tävlande i olika idrotter, på olika nivåer och i olika åldrar kan vara förvissade om att det är de idrottsliga resultaten som avgör placeringen i en tävling, om en idrottare blir uttagen att spela i klubblaget eller landslaget och om ett lag avancerar från en serie till en annan, om ett lag går vidare från ett gruppspel till ett slutspel osv.
Det är självklart den som ansvarar för det idrottsliga, som skall bestämma vem som skall vara på plan och tävla. Det är därför med bestörtning jag tog del av tillvägagångssättet vid laguttagningen till motocross-VM i idrottsförbundet Svemo. P.g.a. att VM skulle gå av stapeln geografiskt långt borta och till en hög kostnad för förbundet fick förbundets sponsorer ta ut vilka förare som skulle åka till VM! Detta är fullständigt absurt! Nu blev det som tur är inte verkställt, eftersom VM av arrangörsskäl flyttades närmare, vilket innebar lägre kostnader för Svemo som därmed som brukligt är kunde låta förbundskaptenen ta ut laget.
Denna händelse visar emellertid att det behöver sättas upp tydliga gränser för sponsorernas inflytande och makt över den idrottsliga verksamheten i en förening/förbund. Regeringen bör i den statliga bidragsgivningen till Riksidrottsförbundet villkora dessa på ett sätt som omöjliggör samhällsstöd till idrottsförbund, som tillåter att sponsorer får inflytande och makt över den
idrottsliga verksamheten i förbundet eller dess medlemsföreningar, t.ex. genom att de tar över, styr eller lägger sig i en laguttagning eller dylikt. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Ett sådant krav är fullt förenligt med ståndpunkten att idrottsrörelsen skall vara självständig. I idrottspropositionen framgår tydligt, att idrottsrörelsen själv bör lägga fast målen för sin verksamhet. Det sägs vidare att staten endast skall ange de syften som staten har med sin bidragsgivning. Ett sådant uttalat syfte bör vara att idrottens självständighet och kärnverksamhet, dvs. själva idrottsutövandet, inte får styras av sponsorer.
|
Stockholm den 23 oktober 2002 |
|
|
Peter Pedersen (v) |