Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om tillsättningen av en arbetsgrupp som skall förbereda utvecklingen av flerspråkiga offentliga miljöer i Sverige.
I betänkandet ”Medborgarskapskrav i svensk lagstiftning” (SOU 2000:106) återfinns ett avsnitt som behandlar den s.k. informella eller subjektiva sidan av medborgarskapet. Utredarna skriver:
Begreppet medborgarskap står för något positivt och värdeladdat. Medborgarskapet får anses ha ett särskilt värde genom att det kan bidra till att förstärka känslan av tillhörighet till en viss stat, i det här fallet Sverige, och därmed ge en grundtrygghet i dagens internationaliserade samhälle. Medborgarskapet bidrar vidare till att förstärka känslan av samhörighet med landets övriga invånare.
Accepterar man ett sådant synsätt bör man också erkänna att kunskap om landets språk är viktig för varje medborgare: Det är mycket svårt att utveckla en känsla av tillhörighet till en vissa stat och samhörighet med landets övriga invånare utan att ha inträde i den mest gemensamma av landets alla mötesplatser – språket.
Just detta synsätt var vägledande för Folkpartiet när ett krav på språktest, i samband med beviljat medborgarskap, infördes i integrationsprogrammet. Väljarna tog emot detta krav med mycket positiva reaktioner. Många människor ser alltså i svenska språket mycket mer än bara ett praktiskt medel för vardaglig kommunikation.
Att betona svenska språkets betydelse för vår gemensamma vardag betyder alltså inte att förringa minoriteternas rättigheter. I en demokrati står inte majoritetsspråket i motsättning till minoriteternas språk. De blandade samhällen som har lyckats utveckla mycket fredliga relationer mellan invånare med olika kulturer – Schweiz eller Finland – bygger sin vardag på tvåspråkighet eller en ännu rikare flerspråkighet. Detta bekräftas också i ländernas officiella lagar som talar om flera offentliga språk. En fruktbar samvaro mellan många kulturer skapas inte genom total försummelse av vissa språk som redan lever mitt inne i samhället.
Det finns i världen minoriteter som medvetet vägrar lära sig majoritetsspråket: de vänder ryggen till samhället kring sig och skapar ett slags frivillig variant av apartheid. Det är vanligtvis vissa grupper inom stora elitminoriteter som vill åstadkomma denna sorts självvalda isolering eftersom de föraktar majoriteten kring sig. Extremnationalistiska ungrare i Slovakien, Ukraina och Rumänien brukar vägra kommunikation med majoritetsspråket kring sig. Apartheidsystemet i Sydafrika intog samma attityd gentemot både engelska och de svarta gruppernas språk. Detta är självklart inte ett mål att sträva efter i en demokrati.
Språkfrågan har alltid en förkrossande betydelse i människors sätt att definiera sin identitet. Att kräva någorlunda fungerade svenska från alla som vill bli medborgare betyder bara att förstärka vår sociala, psykologiska och kulturella gemenskap. Varje analfabet som lär sig skriva, läsa, räkna och behärska åtminstone ett främmande språk tillgodoser sig äntligen en grundläggande mänsklig rättighet. Fattiga flyktingar utan utbildning får inte betraktas som energilösa varelser, de ska inte tas om hand som om de skulle sakna både vilja och intelligens.
En ny utredning, ”Mål i mun. Förslag till handlingsprogram för svenska språket” (SOU 2002/27), presenterar ett spännande förslag om en helt ny lag – lagen om svenska språket som huvudspråk och officiellt språk i vårt land. Det är intressant att understryka att en sådan lag tidigare inte har existerat, att vården av och utvecklingsarbetet med svenska språket under en lång tid har försummats. Samma utredning innehåller långa analyser och förslag födda ur omsorgen om och respekten för minoriteternas språk i dagens Sverige.
Just detta ställningstagande hos utredarna är värt beundran: Man försvarar landets huvudspråk inför den fara som den alltmer utbredda användningen av engelska språket utgör, och samtidigt söker man arbetssätt och metoder som ska ge rika möjligheter till landets äldre eller nyare modersmål.
Stort arbete behövs för att sådana attityder ska få rötter i vardagen. Intresset för tvåspråkighet och flerspråkighet är fortfarande för lågt i Sverige. Detta kan konstateras när man analyserar skolornas, högskolornas och universitetens verksamhet, men också om man lägger märke till många språks frånvaro från viktiga miljöer, som t.ex. medier, teatrar och politiska sammanslutningar. Egentligen borde Sverige redan ha byggt upp en rad starka mångspråkiga miljöer. Stora språk från världens alla hörn har fått rötter i vårt samhälle – spanska, arabiska, persiska, ryska – men vi saknar fortfarande skolor som jämställt använder både svenska och dessa språk. De vanligaste flerspråkiga skolor som finns i landet – engelska, franska och tyska skolor – bär vidare den gammal fixering vid västerlandets kulturer. Bredvid dessa skolor borde andra redan ha vuxit upp, för att öppna en djup kommunikation med kulturer från andra världsdelar. En arbetsgrupp bör alltså tillsättas för att redan nu undersöka förutsättningarna för utveckling av mångfald på flerspråkighetens områden. Detta bör ges regeringen till känna.
|
Stockholm den 23 oktober 2002 |
|
|
Ana Maria Narti (fp) |