1 Innehållsförteckning 1
2 Förslag till riksdagsbeslut 2
3 Kulturarbetarnas arbetsvillkor 3
4 Konstnärlig utsmyckning vid byggenskap 4
5 Kollektivverkstäder 4
6 Integrera konstnärer med funktionshinder 5
7 Kvinnliga kulturarbetare i statistiken 5
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till hur kulturarbetarnas behov av ett tryggt och förutsägbart skydd vid arbetslöshet skall kunna utformas i enlighet med det som anförs i motionen.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att man i samband med förslag enligt ovanstående även utreder om ansvaret skall ligga på kultur- eller arbetsmarknadsområdet.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om utvärdering av de senaste årens förändringar av arbetsmarknadspolitik och arbetslöshetsförsäkring utifrån kulturarbetarnas perspektiv.1
Riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag till hur man kan bredda och förstärka principen att medel skall avsättas till konstnärlig utsmyckning vid byggenskap och i samband med samhällsplanering.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kollektivverkstäderna och konstnärernas arbetsförhållanden.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till handlingsplan för att integrera funktionshindrade konstnärer i den offentligt stödda kulturen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om könsindelad kulturstatistik.
1 Yrkandena 1–3 hänvisade till AU.
Arbetsmarknadspolitiken skall vara generell och individuell. Olika program skall omfatta alla arbetssökande och tillämpas flexibelt efter den enskildas förutsättningar. Vänsterpartiets strävan är att alla som önskar skall ha ett fast arbete på heltid.
När det gäller arbetslöshetsförsäkringen finns det olika bestämmelser för löntagare och företagare. Uppdragstagarna hamnar mitt emellan, däribland många kulturarbetare. Dagens system och tillämpning kan vara svåra att anpassa till den situation som många kulturarbetare har. En konstnär/kulturarbetare växlar exempelvis ofta mellan projektanställningar och uppdrag/inkomst av försäljning. De kan också växla mellan sitt konstnärskap och olika ”brödjobb”.
Kulturarbetarna hamnar på så vis ofta i situationer där det uppstår oklarheter. Detta sker inte minst mot den bakgrund att samhällsansvaret för att människor ska kunna utöva professionellt kulturarbete i stor utsträckning läggs på arbetsmarknadspolitiken.
Den situation som råder idag är inte tillfredsställande. Det är inte rimligt att kulturarbetare inte ska omfattas av ett tryggt och förutsägbart skydd vid arbetslöshet. Självfallet måste även en kulturarbetare mötas av ett samhälleligt system som är anpassat till den situation hon eller han befinner sig i. Vänsterpartiet vill i det sammanhanget hänvisa till Teateralliansen som ett exempel på ett system som utarbetats för en viss kulturarbetargrupp, nämligen skådespelare, med otrygga anställningsförhållanden.
I Teateralliansen får skådespelarna i stället för att stämpla när de går utan jobb vidareutveckla sig i sitt yrke under tryggade anställningsförhållanden. Det har naturligt nog också haft positiva effekter vad gäller trycket på a-kassan.
Riksdagen bör uppdra åt regeringen att återkomma med förslag på hur kulturarbetares behov av ett tryggt och förutsägbart skydd vid arbetslöshet ska kunna utformas. Regeringen bör i det sammanhanget även utreda om ansvaret ska ligga på kultur- eller arbetsmarknadsområdet.
Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
När kulturarbetarfrågorna har behandlats i arbetsmarknadsutskottet, t.ex. i betänkandena 1999/2000:AU7 och 2000/01:AU5, har det betonats att den generella och flexibla arbetsmarknadspolitiken ska ta hänsyn till kulturarbetares situation. Arbetslöshetsförsäkringen är visserligen ingen yrkesförsäkring, men ingen som är etablerad och har återkommande uppdrag ska tvingas bort från sitt yrke.
Även vid hantering av aktivitetsgarantin ska förmedlingen ta hänsyn till detta. Utskottet avfärdar inte helt att även kulturarbetare kan omfattas, men betonar då att det är viktigt att ta hänsyn till individen. Men man utgår också ifrån att aktiviteten ska kunna avbrytas ”med olika former av arbete”.
För kulturarbetare som är etablerade ska arbetsmarknadspolitiken erbjuda den utbildning som behövs för att en arbetssökande lättare ska kunna ta lediga arbeten. Det är nu dags att utvärdera hur se senaste årens förändringar av arbetsmarknadspolitiken tillämpats för kulturarbetare.
Detta bör riksdagen tillkännage för regeringen.
Alla parter, konstnärerna och samhällets representanter, brukar vara överens om att det ideala tillståndet är att konstnären/kulturarbetaren kan försörja sig på sitt arbete. Då är det oerhört viktigt att de också får uppdrag och beställningar.
Statens konstråd har till uppgift att verka för att konsten blir ett naturligt och framträdande inslag i samhällsmiljön genom att förvärva god samtidskonst till statens byggnader och andra lokaler för statlig verksamhet, medverka till att konst tillförs även andra gemensamma miljöer än sådana som brukas av staten och sprida kunskap om konstens betydelse för en god samhällsmiljö.
Vänsterpartiet menar att detta är ett mycket vitt uppdrag som dock skulle behöva konkretiseras. I dag tillämpas på många håll inom den offentliga sektorn vid byggenskap principen att en procent av byggkostnaderna ska avsättas till konstnärlig utsmyckning.
Det skulle behöva utredas hur den principen kan vidgas till att gälla mer än enbart byggnader inom den offentliga sektorn. Exempelvis behöver även bostadsmiljöer estetiska värden och konstnärlig utsmyckning och det torde inte vara omöjligt för de stora byggföretagen att rymma en sådan utgift i sina kalkyler. Om konsten verkligen ska bli ett naturligt och framträdande inslag i hela samhällsmiljön måste det till kraftfullare åtgärder än hittills. Här vill vi också påpeka att det är viktigt att konstnären kommer in tidigt i planeringen, så att man undviker att hennes eller hans uppgift bara blir att dekorera ett färdigt projekt.
Riksdagen bör därför tillkännage för regeringen som sin mening att den ska utreda möjligheterna att bredda och förstärka principen att medel ska avsättas till konstnärlig utsmyckning vid byggenskap och i samband med samhällsplanering.
Till konstnärernas förfogande finns tjugotvå statligt stödda kollektivverkstäder i landet. De är till stor nytt för alla de konstnärer som på det viset får tillgång till lokaler och utrustning som de inte skulle ha råd att skaffa sig var och en. Själva administrationen av lokalerna och utrustningen tar dock mycket tid av konstnärerna, tid som de skulle behöva till sin yrkesverksamhet. De har ju dessutom, som andra småföretagare att sköta sin egen bokföring och marknadsföring och är därtill tvungna att lägga ner mycket tid på att söka anslag och stipendier av olika slag för att försöka få ihop till sin försörjning.
Vänsterpartiet menar att regeringen bör uppdra åt Kulturrådet att utreda möjligheterna att finansiera administrationen av kollektivverkstäderna, eventuellt i samverkan med respektive kommun eller landsting/region.
Detta bör riksdagen tillkännage för regeringen som sin mening.
För en konstnär med funktionshinder är det svårt att komma in i det offentliga kulturlivet, många gånger svårt att ens bli betraktad som en ”riktig konstnär” – inte därför att den konstnärliga nivå hon eller han representerar skulle vara låg, utan redan och enbart p.g.a. funktionshindret. Detta eftersom fördomar och okunskap tyvärr präglar stora delar av samhället.
Därför menar vi att det behövs en handlingsplan för att integrera funktionshindrade konstnärer i den offentligt stödda kulturen. Enligt utskottets bedömning (bet. 2001/02:KrU17), när vi förra året framförde kravet på en handlingsplan, finns det redan ett sektorsansvar och en tydlig struktur i handikappolitiken. Man bör därmed invänta uppföljning och utvärdering av handikappolitikens mål och resultat innan en analys görs av vilka krav som bör ställas på samhället när det gäller funktionshindrade konstnärers verksamhet.
För den som befinner sig i den funktionshindrade konstnärens verklighet och som inte sett någon utveckling i positiv riktning kan detta vara svårt att förstå. Mål är en sak, konkret handling en annan. Alla de vackra ord som riksdag och regering uttalat om jämlikhet, jämställdhet, respekt och tolerans ger inte konstnären mat på bordet, och etappmålet för handikapplanen ligger fortfarande åtta år fram i tiden.
Vänsterpartiet upprepar därför sin hemställan att regeringen ska få i uppdrag att lägga fram förslag till handlingsplan för att integrera funktionshindrade konstnärer i den offentligt stödda kulturen.
Detta bör riksdagen tillkännage för regeringen som sin mening.
När man läser den statliga kulturstatistiken är det totalt oklart hur de medel som tillfaller landets kulturarbetare fördelar sig på kön. I avsnittet Kulturarbetare i Statens kulturråds rapport Kulturstatistik 2002 finns redovisning av antalet medlemmar i de olika konstnärsorganisationerna, antalet anställda i företag med kulturell anknytning, antalet sysselsatta i yrken med kulturell anknytning, personal vid kulturinstitutioner, medieföretag osv. uppdelade efter konstnärlig, teknisk och administrativ personal.
Där finns också antal bidrag och stipendier fördelade av Konstnärsnämnden till landets olika län och regioner, konstnärslöner (statliga inkomstgarantier), landstingens bidrag till kulturarbetare osv. Men det saknas helt uppgifter om vad som tillfallit män och vad som tillfallit kvinnor.
Vi möter med jämna mellanrum uppgifter om att kvinnliga konstnärer har svårare än män att etablera sig och erhålla stipendier och projektbidrag av olika slag. Samtidigt tror vi oss ha anledning att misstänka att det på de beslutsfattande kulturposterna oftare sitter män än kvinnor. Under sådana omständigheter är det svårt att förstå att inte intresset är större av att få fram könsindelad statistik. Det är ju nämligen svårt att åtgärda missförhållanden som man inte kan sätta ord och siffror på.
När vi senast uppmärksammade detta förhållande meddelade kulturutskottet (bet. 2001/02:KrU15) att Kulturrådet ”fått som mål för sin statistikverksamhet att verka för en tydligt urskiljbar uppdelning på kvinnor och män där så är möjligt”. Enligt utskottet ska även Konstnärsnämnden presentera sin statistik uppdelad på kvinnor och män.
Vänsterpartiet anser på nytt att riksdagen bör meddela sin mening till regeringen att kulturstatistiken – även vad gäller kulturarbetarna – bör vara uppdelad så att det framgår hur uppdrag och medel fördelar sig på kvinnor och män.
Detta bör alltså riksdagen tillkännage för regeringen.
|
Stockholm den 21 oktober 2002 |
|
|
Camilla Sköld Jansson (v) |
|
|
Peter Pedersen (v) |
Anders Wiklund (v) |
|
Rossana Dinamarca (v) |