Riksdagen begär att regeringen utreder förutsättningarna för att införa ett kulturporto i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen begär att regeringen i enlighet med vad som anförs i motionen återkommer med förslag till åtgärder som underlättar distributionen av tidskrifter i allmänhet och kulturtidskrifter i synnerhet.
Riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning i syfte att undersöka möjligheterna att införa en följdupphovsrättslig ersättning till kulturtidskrifter och deras skribenter, exempelvis genom inrättande av en honorarfond, i enlighet med vad som anförs i motionen.
Efter många års opinionsarbete har momsen på böcker och tidskrifter äntligen sänkts. Utvecklingen hittills visar glädjande nog att momssänkningen i stort lett till motsvarande prissänkningar ut till kund, åtminstone vad gäller böcker. På tidskriftssidan är resultatet mer blandat. Vissa tidskrifter har sänkt sina priser motsvarande momssänkningen, medan andra har sänkt priset men inte lika mycket som momssänkningen gett möjlighet till medan vissa tidskrifter passat på att höja priset! Det senare är fullständigt oacceptabelt och det är självfallet av största betydelse att samtliga tidskrifter tar sitt ansvar och sänker priset motsvarande momssänkningen, d.v.s. ca 15 %.
I Statens kulturråds omvärldsanalys ”Om världen 2001” påpekas kulturtidskrifternas stora betydelse som gränstänjare i ett medieklimat där rådande ägarkoncentration och ökad publicistisk likriktning gör motvikter viktiga, t.ex. oberoende kulturtidskrifter. Här ges möjlighet till fördjupning och analys av verksamheter och företeelser förr och nu.
Statens kulturråd skriver också: ”Av kulturpolitiska skäl är det viktigt att frågorna om distribution och porto tas upp till diskussion vad gäller ansvar och resurser. Som en diskussionspart i distributionsfrågan skulle t.ex. Nätverkstan Ekonomitjänst och Föreningen för Sveriges Kulturtidskrifter kunna fungera. Frågan om portot ligger däremot på statlig nivå.” Vänsterpartiet delar till fullo Statens kulturråds uppfattning och lyfter därför ånyo just dessa två frågeställningar i denna motion.
Det är fortfarande förhållandevis dyrt att skicka böcker och tidskrifter med post. Ett sätt att uppmuntra ännu fler att köpa och skicka böcker/tidskrifter, t.ex. som gåva till geografiskt avlägsna vänner och släktingar, vore att införa ett speciellt kulturporto för t.ex. böcker och tidskrifter. Tidigare motionsyrkanden i den riktningen har avslagits med motiveringen att det redan finns möjligheter för regeringen att förhandla ner portokostnaden för sådana försändelser. Men det verkar bara fungera i teorin. I verkligheten är det därför fortfarande dyrt att skicka böcker/tidskrifter med post och därför behöver åtgärder vidtas för att ändra på detta.
Statens kulturråd konstaterar i sin omvärldsanalys ”Om världen 2001” att sedan det s.k. trycksaksportot försvann 1981 och bolagiseringen av Posten genomförts, så har de mindre kulturtidskrifterna betalat de fåtal stora tidskrifternas rabatter. Kulturutskottet avslår i betänkandet 2001/02:KrU13, liksom tidigare, förslaget om införande av ett kulturporto. Utskottet påpekar att det ankommer på regeringen att inom ramen för ett av riksdagen givet bemyndigande besluta om förändringar av ett pristak för försändelser upp till en viss vikt. Förvisso, men ingenting händer ju! Riksdagen bör därför ge regeringen i uppdrag att utreda förutsättningarna för att införa ett kulturporto.
Vänsterpartiet har i tidigare motioner, t.ex. 2001/02:Kr309 (v) yrkande 7, lyft frågan om att åtgärder måste vidtas för att förbättra och underlätta distributionen av olika tidskrifter. Vi har tidigare konstaterat att distributionen domineras av två stora aktörer, som därmed sätter upp sina egna kriterier för vad som krävs för att en tidskrift skall ingå i deras distributionskedja.
I regeringens budget 2003, utgiftsområde 17, behandlas frågan om stöd till kulturtidskrifter på sid. 77–78. I tabell 4.31 Anslagsutveckling kan konstateras att förslaget till anslag för kulturtidskrifter för år 2003 är exakt detsamma som för år 2002, nämligen 20 650 tkr och att det finns ett anslagssparande på 437 tkr. I budgettexten konstaterar regeringen att syftet med statens stöd till kulturtidskrifter och prenumerationsstöd till folkbiblioteken är att garantera en kulturell värdefull mångfald i tidskriftsutbudet och öka tillgängligheten. Distributionsproblematiken berörs inte.
Statens kulturråd tar dock upp dessa frågeställningar i sin tidigare nämnda omvärldsanalys, sid. 77. Här skrivs t.ex. följande: ”Ett av de största hoten mot tidskrifternas infrastruktur är den dåligt fungerande distributionen.” Kulturrådet konstaterar att kulturtidskrifterna har små möjligheter att nå ut till försäljning i bokhandlar och andra kommersiella återförsäljare. Kulturrådet skriver vidare: ”Kommersiell lösnummerförsäljning är praktiskt taget omöjlig då marknaden i princip domineras av två aktörer, Tidsam och Interpress, vars krav på upplagor och andra mer formalistiska krav utestänger större delen av kulturtidskrifterna.”
Detta är ett ganska alarmerande konstaterande vad gäller möjligheten för många oberoende kulturtidskrifters möjlighet att överhuvudtaget komma ut till försäljning. En ilsken kulturtidskriftsredaktör uttryckte följande: ”Nya tidskrifter och tidningsföretag kan inte skapas, de som finns tynar bort och dör därför att den intresserade allmänheten helt enkelt inte är medvetna om att de existerar, initiativrika och kreativa människor får inte en chans att arbeta utanför de dominerande företagen och de rådande monopolen befäster sin ställning.” I en enkät från Föreningen för Sveriges kulturtidskrifter (FSK) förde också medlemmar fram just distributionsmonopolet som ett av de stora problemen för kulturtidskrifterna i dag.
Dan Josefsson skrev en mycket uppmärksammad artikel i tidskriftsfrågan i ETC nr 2/1999 med rubriken ”Tidsamskandalen. Hela den tragiska historien om hur det fria ordet blev en handelsvara i Sverige”. Josefsson beskriver hur distributionen av tidskrifter utvecklats i Sverige sedan år 1899 då det privatägda företaget Svenska telegrambyrån lyckades få ensamrätt till tidningsförsäljningen på landets tågstationer. År 1906 ombildades avdelningen som hade hand om tidskriftsdistributionen till ett eget bolag, AB Svenska Pressbyrån. Sedan skedde olika förändringar, men trots att t.ex. Bonnier-koncernen hade ett stort ägarinflytande i distributionsbolagen och ägde många av tidskrifterna användes inte makten över distributionen som ett konkurrensvapen, enligt Josefsson.
År 1985 delades Pressbyrån upp i ett antal mindre företag och ett nytt dotterbolag, Presam, bildades för att sköta distributionen. Nu drev de stora förlagen igenom att små tidningar som kom ut sällan skulle betala mer än de större tidningarna. År 1989 delades Presam upp i fyra delar som var och en fick i uppgift att distribuera olika tidningar. En tog hand om morgontidningar, en om kvällstidningar, en om bastidskrifter, t.ex. veckotidningar, och en tog hand om specialtidningar. Josefsson menar att det verkliga syftet med uppdelningen var att bli av med den brokiga samling specialtidskrifter som ansågs åka snålskjuts på distributionen.
År 1991 lämnade sedan morgon- och kvällstidningarna den gemensamma distributionen i Presam. De flesta av dessa tidningar ägdes av Bonnier-koncernen. Det innebar, menar Josefsson, att den ca 100-åriga principen att tidningar skulle distribueras neutralt, oavsett ägare och storlek, avskaffades. Distributionen övergick från att vara ett praktiskt problem som den samlade pressen sökt lösa gemensamt till ett sätt att konkurrera. Den som kunde kontrollera distributionen kunde knäcka sina motståndare. Presams bastidskrifter bildade ett eget distributionsbolag med namnet Tidsam. Tidningarna kvarstod i Presam, medan specialtidskrifterna fick bilda bolaget Predab.
De välmående företagen hamnade alltså i Tidsam, de fattiga i Predab, som också gick i konkurs vilket ledde till att många specialtidskrifter stod utan distribution, många gick också under. Tidsam ville endast ha med ägarförlagens egna tidningar och ur Predabs konkursbo bildades SM Distribution. Medan Tidsam, som endast distribuerade de tidningar som gavs ut av företagets egna ägare, hade 12 000 återförsäljare och stod för 85 % av all tidskriftsförsäljning hade SM Distribution cirka hälften så många återförsäljare.
Detta innebar att redan befintliga tidskrifter hade svårt att komma ut i butikerna för att där kunna upptäckas av nya läsare och eventuella prenumeranter. Josefsson beskriver detta som att yttrandefriheten blivit en handelsvara och att yttrandefrihet blev liktydigt med medlemskap i Tidsam. När så Tidsam anmäldes till Konkurrensverket ansökte Tidsam snabbt om ett s.k. icke-ingripande-besked.
Det innebar att företaget bad Konkurrensverket undersöka om det var olagligt att utestänga andra förlag från distributionen. En död hand lades på alltsammans under utredningen som tog ca 1,5 år. I slutet av utredningen ändrade Tidsam sina regler något innebärande att varannan tidning som togs in i distributionen inte skulle komma från Tidsamkretsen. Men sedan talades det också om kapacitetsutrymme/kapacitetsbrist och när sådan inträffade hade alltid ägarförlagen företräde. Dessutom skulle alla nya tidningar betala en sexsiffrig inträdesavgift till Tidsam, komma ut med minst 6 nr/år med en upplaga på minst 10 000 ex/nr. Det ledde till ett moment 22 i tidskriftsdistributionen, d.v.s. för att komma in i Tidsam krävdes en stor upplaga, för att uppnå detta krävdes möjlighet att hitta nya läsare, vilket krävde att de distribuerades av Tidsam. Detta upplägg godkändes av Konkurrensverket och gäller fortfarande. De bäst säljande tidskrifterna lämnade SM Distribution för Tidsam och för att klara sig ekonomiskt gick SM Distribution ihop med Interpress, som hade specialiserat sig på distribution av utländska tidningar i landet.
Sedan dess har inte mycket förändrats. Det som kan nämnas är möjligen att Tidsams mindre konkurrenter, Interpress och Press-Stop, har köpts upp av norska Narvesen, som också äger t.ex. Pressbyrån. Nu finns tecken som tyder på att attityden till de mindre kulturtidskrifterna eller kulturtidskrifter som inte tros sälja tillräckligt bra hårdnat något även hos Press-Stop. ETC har ju efter all kritik mot distributionsmonopolet vunnit en delseger för egen del, eftersom tidskriften numera ingår i Tidsams distributionsnät efter att ha betalat den enligt uppgift sexsiffriga avgift som Tidsam ställer som villkor.
ETC och Johan Ehrenberg har dock i flera artiklar fortsatt kritisera det rådande systemet. Ehrenberg har förespråkat att Tidsamkartellen förbjuds och att medieföretagen tvingas samdistribuera. Detta tvång kan, enligt Ehrenberg, genomdrivas genom att staten ger distributionsstöd till alla tidningar som har gemensam distribution. Han menar att ett generellt distributionsstöd skulle göra det olönsamt att försöka köra frispel. Som finansiering föreslår han 1 % distributionsskatt på all reklam.
Vänsterpartiet vill därför fortsatt hävda att det är ett grundläggande fel på det nuvarande distributionssystemet. Ett fåtal dominerande aktörer styr hela tidskriftsmarknaden och den bristande konkurrensen medför i sin tur att den fria åsiktsbildningen hämmas. På det viset blir problemet med tidskriftsdistributionen ett demokratiskt problem. Det talas i andra sammanhang ofta om avreglerade marknader och vikten av en fungerande konkurrens, men mångfald och konkurrens kan aldrig skapas där monopol, oligopol, karteller, prissamarbete eller andra konkurrenshämmande konstruktioner föreligger.
Peter O. Nilssons utredning om tidskriftsdistributionen ”Tidskriftsdistribution. Från allians till konkurrens och dominans” från 1998 tar upp tidskriftsproblematiken, men ger också några tänkvärda förslag på hur man skulle kunna komma åt problemets lösning, t.ex. att inom ramen för utvecklingsstödet kunna köpa eller sponsra hyllutrymme i handeln avsett för just de kulturtidskrifter som får stöd från Statens kulturråd och som finns i kulturtidskriftskatalogen. Den sponsrade handlaren kunde sedan t.ex. fritt välja sitt kulturtidskriftssortiment ur denna katalog. Riksdagen bör därför ge regeringen i uppdrag att återkomma med förslag till åtgärder som underlättar distributionen av tidskrifter i allmänhet och kulturtidskrifter i synnerhet.
Även de som skriver i kulturtidskrifter måste få en ersättning för sitt arbete som det går att leva på. Det har i olika sammanhang förts fram krav på någon typ av följdupphovsrättslig ersättning till kulturtidskrifterna och deras medarbetare, bl.a. i vänsterpartimotioner, dock utan framgång.
Ett förslag som är värt att utreda möjligheten för, är inrättandet av en honorarfond, som skulle innebära att ett ersättningssystem för nyttjandet av kulturtidskrifter på bibliotek skulle inrättas. Riksdagen bör därför ge regeringen i uppdrag att tillsätta en utredning i syfte att lösa frågan om följdupphovsrättslig ersättning till kulturtidskrifterna och deras skribenter, där inrättandet av en honorarfond kan vara ett sätt.
Vi har fortfarande en stor flora av kulturtidskrifter, men de kan bli betydligt fler om ovanstående problem får sin lösning. Andra tänkbara steg är att möjliggöra kulturtidskriftsstöd även till de många intressanta nättidskrifterna utan att detta går ut över de tryckta kulturtidskrifterna, att tillskapa någon typ av ”igångsättningsbidrag” till nya kulturtidskrifter, att tillskapa en tidskriftskonsulent, att säkerställa en mer realistisk utveckling av anslagsbeloppen avseende kulturtidskrifterna i statens budget, att överväga ett bättre system för gratisprenumerationer av kulturtidskrifter på biblioteken, för att nämna några intressanta förslag. Men till detta ber vi att få återkomma vid senare tillfälle.
|
Stockholm den 17 oktober 2002 |
|
|
Peter Pedersen (v) |
|
|
Mats Einarsson (v) |
Siv Holma (v) |
|
Tasso Stafilidis (v) |
Rossana Valeria D (v) |