Innehållsförteckning 38
1 Förslag till riksdagsbeslut 39
2 Motivering och bakgrund 39
3 Det svenska idrottsundret 41
4 Orostecken 41
5 Dopning 41
6 Kommersialisering och dyr utrustning utestänger 42
7 ”Sexifiering” av idrotten 43
8 Utslagning, stress och ”barnifiering” inom idrotten 43
9 Idrott som förenar eller skiljer 44
10 Jämställdhet 44
11 Sexuell läggning 45
12 Barns och ungdomars fysiska aktivitet 45
13 Samhällsplanering som underlättar för fysisk aktivitet 46
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige, med full respekt för idrottsrörelsens självständighet, bör försöka påverka EU och andra internationella organ att öka ansträngningarna att motverka dopning i samhället, där dopning inom idrotten utgör en del.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att i den statliga bidragsgivningen betona att idrottsrörelsen skall redovisa en plan för hur man avser att arbeta med att motverka utslagning, stress, kommersialisering, ”sexifiering” och ”barnifiering”.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att i den statliga bidragsgivningen ytterligare betona att idrotten skall vara öppen och tillgänglig för alla, dvs. utöver vad som redan anförs i budgetpropositionen och idrottspropositionen om kön, etnisk bakgrund, funktionshinder m.m. även oberoende av sexuell läggning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att den skall uppdra åt Kommittén för översyn av plan- och bygglagstiftningen att beakta idrottsrörelsens rätt till samråd.1
1 Yrkande 4 hänvisat till BoU.
Riksdagen beslutade den 1 december 1999 vilken idrottspolitik som skall gälla för inledningen av 2000-talet utifrån propositionen 1998/99:107 En idrottspolitik för 2000-talet – folkhälsa, folkrörelse och underhållning. Propositionen lades fram utifrån ett samarbete mellan s, v och mp. Den antagna idrottspolitiken lägger en bra grund för den svenska idrottsrörelsen, t.ex. vad gäller relationen mellan staten och idrottsrörelsen.
I de s.k. grundstenarna för den nationella idrottspolitiken framgår t.ex. tydligt att idrottsrörelsen är en fri och självständig folkrörelse som fastställer sina egna mål och att staten endast skall ange de syften staten har med sin bidragsgivning. I grundstenarna poängteras också att lika förutsättningar skall gälla för flickor och pojkar, kvinnor och män med olika social bakgrund och ekonomiska förutsättningar. Vikten av god etik lyfts fram liksom vikten av att arbeta för integration och att värna om en demokratisk fostran.
Det är förstås av central betydelse att arbetet med att fördjupa och konkretisera tillämpningen av de tre grundstenarna går vidare, t.ex. att även frågan om människors lika värde oberoende av sexuell läggning förs in.
Redan i den idrottspolitiska propositionen fastslogs behovet av att få ökad kunskap om hur samhällets resurser till idrotts- och fritidsaktiviteter utnyttjas ur ett jämställdhetsperspektiv, hur resurserna kommer personer med olika etnisk och kulturell bakgrund till del och att de funktionshindrades behov uppmärksammas i detta sammanhang.
Riksidrottsförbundet (RF) tilldelades också av regeringen uppdraget att leda ett treårigt projekt vars övergripande syfte skall vara att verka för en rättvis fördelning av samhällets samlade resurser för olika idrottsverksamheter såväl inom som utanför den organiserade idrotten. Det handlar ytterst om idrottsrörelsens egen trovärdighet vad gäller jämställdhet.
Idrotten, liksom samhället i stort, är mansdominerad både vad gäller antalet idrottsutövare, antalet idrottsledare och inte minst vad gäller antalet styrelseledamöter på olika nivåer. För idrottens trovärdighet är det viktigt att kvinnor lyfts fram i alla sammanhang, dels för kvinnornas egen skull, dels för att lyfta in ny kompetens. Detta är i huvudsak en uppgift för den självständiga idrottsrörelsen, men arbetet kan intensifieras och underlättas genom en fruktbar dialog och utbyte av erfarenheter med andra verksamheter och organisationer.
Mer än var tionde person som bor i Sverige har invandrarbakgrund. Det är viktigt att personer med olika etnisk bakgrund ges likvärdiga förutsättningar att delta i de organiserade föreningsverksamheterna. Här finns en naturlig bas för integration och en naturlig arena att aktivt motverka segregation, utanförskap, främlingsfientlighet och rasism.
Fler aktiva och ledare med invandrarbakgrund skulle berika det svenska samhället i stort, inte minst föreningslivet t.ex. inom idrotten. Det finns också en rad goda exempel på att idrottare med invandrarbakgrund mottagits väl och haft stora idrottsliga framgångar.
Idrottsrörelsen i Sverige ligger nära folkets hjärta och är vårt lands största folkrörelse med ca 3,2 miljoner medlemmar och med ca 0,6 miljoner ideella ledare. Trots att vi är ett land med liten befolkning har vi under hela 1900-talet och början på 2000-talet upplevt makalösa framgångar inom idrotten, liksom t.ex. våra grannländer Norge och Finland. Svenska män och kvinnor har tagit många medaljer och till och med vunnit i en rad idrotter i OS, VM och EM.
Vi har varit oerhört framgångsrika i så skilda idrotter som exempelvis friidrott, brottning, tennis, boxning, kanot, orientering, cykel, bordtennis, bowling, ishockey, fotboll, handboll, simning, skidsport på längden och utför, skridsko, motorsport, skytte, ja, listan på idrotter kunde göras mycket längre. I höst vann t.ex. cyklisten Susanne Ljungskog VM på damernas linjelopp efter en hård spurtstrid och Tony Richardsson tog sitt femte VM-guld i speedway.
Med anledning av det tidigare konstaterandet att idrotten, liksom samhället i stort, är klart mansdominerad är det speciellt glädjande med alla våra kvinnliga idrottsutövares framgångar, som ökat påtagligt i en rad idrotter under senare tid. Det s.k. svenska idrottsundret har diskuterats och analyserats av många. Den svenska idrottsrörelsen skall, som andra folkrörelser, vara öppen och demokratisk och bjuda in alla som vill vara med.
Tillgången till idrottsanläggningar har varit god, och dessa har i huvudsak varit offentligt ägda eller ägda av idrottsföreningar eller idrottsallianser. Avgifterna för att träna och tävla i en idrott har varit överkomliga jämfört med kostnaden i många andra länder. De flesta verkar vara överens om att en stor bredd ger stora möjligheter att få fram en mindre topp av elitidrottsutövare. Dessa elitidrottsmän och -kvinnor inspirerar i sin tur barn och ungdomar att pröva just den sporten, och så rullar bollen vidare från generation till generation.
Men det finns nu en rad oroande tecken på sådant som om ingenting görs kan hota idrotten och dess utövare på olika nivåer. Alltfler idrotter och deras utövare kommer i kontakt med starka ekonomiska intressen, där sponsring och TV-intäkter får en stor betydelse för verksamheten i en förening eller för en idrottare. Det ideella ledarskapet kan också sägas vara hotat eftersom det blir allt svårare att rekrytera ideella ledare.
Dopningen är en skamfläck inom idrotten, där vissa aktiva och deras ledare är beredda att ta till i princip vilka metoder eller substanser som helst för att vinna framgång. Bekämpningen av dopning är en mycket viktig trovärdighetsfråga för idrotten. Om man inte lyckas komma till rätta med dopningseländet riskerar man att tappa rekryteringen av nya idrottsutövare. För vilka föräldrar vill sätta sin barn i verksamheter där de riskerar bli erbjudna olika dopningspreparat för att förbättra sina resultat?
Dopningen är förvisso ett stort problem inom idrotten, men är i sig också ett stort samhällsproblem. Därför måste idrotten och andra samhällsaktörer ha ett fruktbart samarbete för att motverka dopning i alla dess former. Till detta krävs ekonomiska resurser, en väl genomarbetad strategi, medicinsk forskning, ett utökat och kvalitativt provtagande m.m. Här kan förslaget till nationell handlingsplan, Handlingsplan mot dopning inom idrotten Ds 2002:4, vara en bra utgångspunkt.
Det har vid upprepade tillfällen framkommit att idrottare vid stora internationella tävlingar använt sig av dopning. Dessutom finns det misstankar om att sådan förekommit, t.ex. senast vid fotbolls-VM, utan att den kunnat avslöjas. Så hävdade exempelvis svensken Arne Ljungqvist i den internationella antidopningsorganisationen World Antidoping Agency att Internationella fotbollsförbundet FIFA:s vägran att släppa in oberoende dopningskontrollanter var ett agerande som inbjuder till misstankar om fusk.
De stora idrottsevenemangen, som ivrigt följs i TV av barn och ungdomar i Sverige och över hela världen, är givetvis mycket viktiga som förebilder och trendsättare. Även om det är idrottsrörelsens, exempelvis FIFA:s, eget ansvar att hålla rent från dopning bör Sverige, som har gott internationellt rykte i detta sammanhang, via sina politiska kanaler försöka påverka EU och andra internationella organ att öka ansträngningarna för att motverka dopning i samhället, där dopning inom idrotten utgör en del. Detta bör riksdagen tillkännage för regeringen som sin mening.
Det finns också en utrustningshysteri, ja, ett idrottsmode som riskerar att ekonomiskt utestänga många från att delta. Vissa idrotter är mindre kostsamma än andra p.g.a. enklare utrustning krävs, men vissa idrotter kan bli mycket kostsamma för barn och ungdomar som växer och som måste köpa ny utrustning inför varje säsong. Den antagna idrottspolitiken syftar till såväl jämställdhet som jämlikhet, dvs. att idrotten inte får bli en fråga om vare sig kön eller klass.
En tidigare SCB-undersökning visade att det finns betydande skillnader i barns och ungdomars idrottande. Barn och ungdomar som bor i villa idrottar i betydligt högre utsträckning än de som bor i hyreslägenhet. De senare har också en större tendens att sluta idrotta med motiveringen att det är för dyrt. Speciellt hårt drabbade är därvid döttrar till ensamstående mödrar. Idrottsrörelsen i Sverige är vittomfattande och stark. Den bör, om den beslutar sig för det, kunna påverka de kommersiella krafter som i dag styr utrustningshetsen.
En speciell avart är den pågående trenden att ”sexifiera” idrotten och dess utövare, speciellt de kvinnliga deltagarna. Det värsta exemplet på detta var väl när det internationella volleybollförbundet i sitt regelverk försökte förmå de kvinnliga landslagen att spela sina matcher lite mer lättklädda i en stor turnering! På vilket sätt detta skulle utveckla volleyboll som idrott framgick inte. Det är viktigt att denna ”sexifiering” motarbetas, inte minst bland barn och ungdomar. I idrott måste det viktiga vara vad olika kroppar och knoppar kan prestera, inte hur de ser ut.
Sexuella trakasserier förekommer i hela samhället, på arbetsplatser osv. och därför även inom idrotten. Det är viktigt att handlingsplaner för att motverka och åtgärda detta finns också inom idrotten på olika nivåer. Ett annat uttryck för ”sexifiering” är när barn och ungdomar inom idrotten utsätts för sexuella trakasserier och rentav sexuella övergrepp som inslag i något slags perverterat nollningssystem. Det är av yttersta vikt att idrotten kraftfullt tar itu med dessa frågor och vidtar åtgärder. Vilka föräldrar vill släppa sina barn till idrotten om de där riskerar att utsättas för denna typ av övergrepp?
En annan mycket negativ faktor inom dagens idrott är den stress, de krav och den utslagning många unga idrottsutövare utsätts för av sina ledare, sin förening och till och med de egna föräldrarna. Den s.k. barnifieringen måste aktivt motarbetas, dvs. att barn i mycket låg ålder väljs ut och drillas hårt för att eventuellt nå framgångar längre fram.
Här är det av yttersta vikt att betona att idrott för barn bör vara lek, att alla skall få delta i pojk- eller flicklaget i t.ex. fotboll, att man inte toppar ett lag med lagets bästa spelare för att vinna matcher till varje pris, att tränare och speciellt föräldrar låter bli att skrika sig hesa med olika instruktioner till spelarna under deras idrottsutövning, att barn tillåts pröva och hålla på med olika idrotter utan att utsättas för påtryckningar eller repressalier för att tidigt välja endast en idrott osv.
Det är därför mycket viktigt att olika utslagningsprocesser förhindras och aktivt motarbetas eftersom alltför många ungdomar, inte minst flickor, slutar idrotta i tidiga år. Eller som en överläkare vid Idrottshälsan uttryckte saken: ”Den som lägger av med idrott som 13-åring lägger av för livet ...” Forskning visar också att det finns ett klart samband mellan hur man lever som barn och ungdom och hur man lever som vuxen. Nyttan av tidig fysisk aktivitet som fortsätter upp i åren är otvetydig såväl för den enskildes hälsa och välbefinnande som för samhället i stort, t.ex. en bättre folkhälsa.
En speciell form av utslagning kan vara att föräldrar mer eller mindre tvingas till långa och kostsamma resor med egen bil till matcher och tävlingar eller till ständiga köp eller försäljning av Bingolotter, kalendrar eller liknande för att det egna barnet skall vara riktigt välkommet i en förening.
Vänsterpartiet anser att det i den statliga bidragsgivningen i enlighet med det som anförs i motionen bör betonas att idrottsrörelsen skall redovisa en plan för hur man avser att arbeta med att motverka utslagning, stress, kommersialisering, ”sexifiering” och ”barnifiering”. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
Idrotten har lätt för att förbrödra och försystra de som deltar i samma lag, men kan också leda till hat och våldsamheter bland supportrar som inte insett att idrottens själ ligger i att man både kan vinna och förlora. Om någon alltid vinner och de andra alltid förlorar blir ju idrotten inte spännande och därmed ointressant.
Idrottens språk, dvs. regelverket, är internationellt, och därför kan personer med stor framgång spela i samma lag eller mot varandra och förstå varandra väl även om de inte kan tala ett gemensamt språk. Det finns en rad idrotter som är goda exempel på att det är fullt möjligt att integrera och välkomna människor med skilda kulturer, olika språk, olika hudfärg och olika religiösa tillhörigheter m.m., till verksamheten i en idrottsförening.
Som kontrast kan märkas de mörka krafter som försöker utnyttja ståplatsläktarna till att framföra främlingsfientliga och rasistiska budskap, i vilka ett öppet hån och olika tillmälen riktas mot färgade spelare. Här finns dock en rad goda exempel på att föreningar på ett framgångsrikt sätt kommit till rätta med en stor del av våldet i anknytning till idrotten. Men mycket återstår att göra.
Nu verkar våldsbenägna s.k. supporters istället attackera varandra utanför eller t.o.m. långt ifrån idrottsarenorna, och här behöver samarbetet mellan idrotten, polisen och andra myndigheter vidareutvecklas ytterligare och ansvaret tydliggöras.
Idrotten kan och måste bli mer jämställd, och det pågår ett arbete inom idrottsrörelsen för att leva upp till detta. Kvinnor och män, flickor och pojkar skall inom idrottsrörelsen förekomma lika naturligt bland aktiva, tränare och funktionärer som i styrelser. Män och kvinnor skall vara välkomna i alla idrotter, utan att hånas för den idrott de valt eller de resultat som uppnås när man går in i en ny idrott.
Alla skall kunna idrotta utan att utsättas för en nedlåtande behandling t.ex. beroende på sin sexuella läggning. Det finns många tecken som tyder på att homosexuella idrottare väljer att förtiga detta av rädsla för att bli utstötta eller petade från laget. Detta hävdar t.ex. det nyligen startade nätverket för homosexuella idrottare. Även HomO, Hans Ytterberg, kritiserar idrottsrörelsen sätt att hantera och agera i dessa frågor.
Fördomar som kategoriskt påstår att alla killar som dansar eller är konståkare är bögar eller att alla kvinnor som spelar fotboll är lesbiska måste bemötas med argument. Alla har rätt till sin sexualitet och ingen skall behöva mobbas ut p.g.a. att man avviker från den förväntade normen, oftast den manliga heteronormen. Var och en har också rätt att välja vilken idrott hon eller han vill utöva.
Det finns inga manliga respektive kvinnliga idrotter och inte heller speciella idrotter för hetero- respektive homosexuella utövare. För idrottens egen trovärdighet är det av stor vikt att man för egen del analyserar frågan, lägger fram en strategi och föreslår lämpliga åtgärder för att säkerställa att ingen diskrimineras p.g.a. sin sexuella läggning. Staten bör betona vikten av att alla, dvs. även de homo-, bi- och transsexuella, välkomnas och accepteras inom idrotten.
Vänsterpartiet anser att det i den statliga bidragsgivningen skall betonas att idrotten skall vara öppen och tillgänglig för alla, dvs. utöver vad som redan anförs i budgetpropositionen och idrottspropositionen om kön, etnisk bakgrund, funktionshinder m.m., även oberoende av sexuell läggning. Detta bör riksdagen tillkännage för regeringen som sin mening.
Diskussionen om barns och ungdomars fysiska aktivitet och brist på sådan har diskuterats flitigt under senare år. De flesta verkar vara överens om att det är bra med fysisk rörelse, inte minst i unga år, för att förebygga senare skador och ohälsa. Utvecklingen har lett till att även barn och ungdomar blir mer stillasittande med aktiviteter som TV, data och TV-spel och där matvanorna alltmer övergått till att omfatta fettrik s.k. skräp- eller snabbmat.
Sammantaget blir alltfler barn och ungdomar i västvärlden, även i Sverige, överviktiga med dålig styrka och kondition som följd. Dessutom ökar risken för hjärt- och kärlsjukdomar, benskörhet, åldersdiabetes och värkande leder påtagligt. Idrottsämnet i skolan i allmänhet och antalet idrottslektioner i synnerhet har diskuterats med återkommande krav på fler idrottstimmar i skolan.
Detta kan givetvis vara värt att fundera över, men fler lektioner hjälper inte för dem som undviker att gå till de redan befintliga idrottslektionerna. Här krävs gemensamma åtgärder från skolpolitiker, all skolpersonal och föräldrar i syfte att få barn och ungdomar att röra sig mera.
Det är viktigt att barnen får möjlighet till daglig fysisk aktivitet på minst en halvtimme genom att sådana aktiviteter organiseras i skolan utifrån respektive elevs förutsättningar. Dessa aktiviteter måste läggas upp utifrån den enskilda individens intresse och förutsättningar. Vissa kan och vill hoppa höjd eller spela boll och skall få göra detta ofta, medan andra kanske nöjer sig med och skall uppmuntras till att ta en promenad hellre än att sitta på läktaren under en idrottslektion.
Det är därför ytterst glädjande att alla partier nu ställt sig positiva till den idé Riksidrottsförbundet (RF) lanserade på politikerveckan i Almedalen i somras, när de föreslog att landets skolor skall erbjuda sina elever minst 30 minuters organiserad fysisk aktivitet varje dag.
Det är speciellt glädjande att den socialdemokratiska regeringen ställt upp bakom tankegången. Det är också glädjande att regeringen kommer att verka för att på AB Svenska Spels bolagsstämmor åren framåt avsätta 100 milj kr/år till idrottens barn- och ungdomsidrott under förutsättning att idrottsrörelsen ”tar på sig att öppna dörrarna för fler, hålla tillbaka avgifterna, satsa mer på flickidrotten, delta i kampen mot droger och intensifiera samarbetet med skolorna”. (Budgetpropositionen för 2003, Uo 17, sid. 132). Även i denna satsning bör ”att öppna dörren för fler” innefatta personer med annan sexuell läggning än den som följer av heteronormen.
Andra viktiga åtgärder är att underlätta barns och ungdomars spontana fysiska aktivitet, ja, även vuxnas, i vardagen. I samhällsplaneringen är det viktigt att det finns utrymme för lek, fysisk rörelse och spontanidrott t.ex. i bostadsområden och i skolorna. När det gäller bostadsområdena bör samhället satsa på att utveckla det som idrottsrörelsen kallar ”näridrottsplatser”.
Dessa är enklare anläggningar som ligger där människor bor och vistas och som ger goda möjligheter till fysisk rörelse utan kostnader och utan krångel – som att tvingas till långa resor, att hitta en parkering osv. Internationell forskning visar att möjligheten att motionera i närmiljön är helt avgörande för människors benägenhet att vara fysiskt aktiva. Det gäller vuxna och det gäller i än högre grad barn.
Undersökningar visar, enligt Riksidrottsförbundet, att förskolebarn inte gärna rör sig mer än 50–150 meter från hemmet på egen hand. I åldern 7–9 år utökas avstånden, men det finns fortfarande en gräns vid ca 400 meter. Dessa kunskaper till trots är det inte ovanligt att nya bostadsområden byggs utan att möjligheter för spontan fysisk aktivitet inplanerats, t.ex. Hammarby Sjöstad i Stockholm. När storstäder förtätas är det inte sällan grönområden och idrottsplatser som riskerar att bebyggas.
Om vi vill lyfta fram den spontana fysiska aktivitetens betydelse för vår hälsa skall vi givetvis låta bli att försvåra förutsättningarna för att sådan aktivitet skall komma till stånd. I idrottspropositionen står t.ex. följande: ”Möjligheten till motion och idrott bör därför finnas där människor bor. Bostadsområdena bör innehålla grön- och aktivitetsytor och därigenom främja förutsättningar för goda levnadsvanor för de boende.”
Den av RF lanserade tanken på näranläggningar, små flexibla idrottsanläggningar i bostadsområdena, som inte utgår från organiserad tävlings- och träningsverksamhet utan som skall vara öppna för invånarnas spontana fysiska aktiviteter, är väl värda att pröva. Byggandet av sådana anläggningar är dock främst en fråga för kommuner och byggbolag.
Det är också viktigt att barnen erbjuds säkra gång- och cykelvägar till sina skolor, så att de kan gå eller cykla dit själva eller tillsammans med kompisar, syskon eller föräldrar istället för att skjutsas dit med bil trots korta avstånd mellan hem och skola. Dagis-, fritids- och skolgårdarna skall också vara utformade på ett sätt som inbjuder till fysisk aktivitet.
I plan- och bygglagen (PBL) stipuleras att planläggningen skall ske så att den främjar en från allmän synpunkt lämplig utveckling och ger förutsättningar för en från social synpunkt god bostads-, arbets-, trafik- och fritidsmiljö. RF menar att PBL bör kompletteras med ett krav på samråd med idrottsrörelsen vid fastställandet av stadsplaner och dylikt. Den kommitté som gör en översyn av PBL bör beakta idrottsrörelsens rätt till samråd. Detta bör riksdagen tillkännage för regeringen som sin mening.
|
Stockholm den 20 oktober 2002 |
|
|
Peter Pedersen (v) |
|
|
Mats Einarsson (v) |
Tasso Stafilidis (v) |
|
Rossana Valeria D (v) |