Förslag till riksdagsbeslut 29
Inledning 30
Arbetsmarknaden 30
Konstnären och skatterna 31
Konstnärer som småföretagare 32
Behövs bidragen? 33
Bemanningsföretag för kulturskapare 33
Socialförsäkringar 34
Sjukpenning 34
Pensionssystemet 35
Socialbidrag 35
Bostadsbidrag 36
Arbetsmarknadsstöd 36
Utveckla nya försäkringsalternativ 36
Inkomst, ja tack – Bidrag, nej tack 36
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om arbetsmarknaden för kulturarbetare.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om konstnärer och skatterna.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om arvsskatten.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om konstnärer som småföretagare.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om upphovsrätten.3
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett avvecklande av bidrag och ett utvecklande av konsten.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om bemanningsföretag för kulturarbetare.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om konstnärerna och socialförsäkringssystemet.4
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om konstnärerna och sjukpenningen.4
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om konstnärerna och pensionssystemet.4
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om konstnärerna och socialbidragen.5
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om konstnärerna och bostadsbidragen.6
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om konstnärerna och arbetsmarknadsstödet.7
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av att utveckla försäkringsalternativ för konstnärer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om inkomst i stället för bidrag för konstnärer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett basår för all konstnärlig utbildning.8
1Yrkandena 2 och 3 hänvisade till SkU.
2Yrkande 4 hänvisat till NU.
3Yrkande 5 hänvisat till LU.
4Yrkandena 8, 9 och 10 hänvisade till SfU.
5Yrkande 11 hänvisat till SoU.
6Yrkande 12 hänvisat till BoU.
7Yrkande 13 hänvisat till AU.
8Yrkande 16 hänvisat till UbU.
Kulturen skall vara en fri och obunden kraft i samhället och ge förutsättningar för ett kulturellt växande Sverige. Genom en större enskild sektor och ett starkare civilt samhälle kan såväl människor som företag växa. Kulturpolitiken handlar oftast alltför mycket om institutionen eller själva huset i stället för konstnären och verksamheten. Det nya Världskulturmuseet är ett tydligt exempel på detta. Kulturpolitiken måste garantera mångfald, konstnärlig frihet och kvalitet och tillåta det experimentella och udda. Alltför många sätter likhetstecken mellan institutioner och kulturpolitik när det i själva verket handlar om den enskilde konstnären.
För att uppnå detta krävs en politik som minskar skatter, byråkrati och regler som i dag missgynnar kulturskapare.
Några av de förslag vi har för att ge landets kulturskapare goda och trygga förhållanden är dessa:
att även kulturskapare gynnas av sänkta skatter,
att en översyn av de olika momssatserna inom kulturområdet måste genomföras,
att företagens inköp av konst måste bli avdragsgilla. (Även frågan om sponsring måste klargöras),
att regelförenkling för småföretagare enligt Småföretagardelegationen måste genomföras fullt ut,
att minska bidrag och utveckla konstnärernas möjligheter att leva på sitt konstnärskap,
att initiativ bör tas för att skapa ett bemanningsföretag för kulturskapare,
att en översyn av reglerna kring sjukpenningen för kulturskaparna måste genomföras och
att kompletterande pensioner liknande den som Författarförbundet har för vissa av sina medlemmar måste utvecklas även för andra kulturskapare.
Kulturarbetsmarknaden är problematisk och försörjningssituationen för många konstnärer försämras. Antalet utbildningsplatser har ökat och därmed också konkurrensen om de få uppdragen. Därför måste konstnärskapet ges nya potentialer. Den brist på samstämmighet som råder mellan de konstnärliga högskolorna och arbetsmarknaden måste ses över och förändras, även samarbetet mellan övriga högskolor och universitet. Konstnärerna måste få bättre kunskaper om hur marknaden fungerar och en bättre grund att stå på. Dagens arbetsmarknadspolitik är oftast ett hinder för utvecklingen eftersom den inte i tillräckligt hög grad tar hänsyn till kulturskaparnas särskilda villkor.
Många konstnärer är småföretagare. De flesta småföretagande konstnärer har svårt att leva på sina intäkter från den konstnärliga verksamheten. Det är därför angeläget att förbättra förutsättningarna för konstnärer, liksom för alla företagare, beträffande bland annat skatter, byråkrati och krångliga regler, exempelvis momsinbetalningar och egenavgifter.
Konstnärer har generellt låga inkomster av sitt konstnärliga arbete. I genomsnitt kommer endast omkring en femtedel av inkomsten från detta arbete. Konstnärerna utgör ca 0,6 procent av arbetskraften eller ca 25 000 personer. Bildkonstnärer är den konstnärskategori som har de lägsta bruttoinkomsterna, ca 115 000 kronor i genomsnitt, vilket motsvarar ca 60 procent av genomsnittsinkomsten för befolkningen i övrigt. Även mycket låga inkomster beskattas med kommunal inkomstskatt. Därutöver skall egenavgifter betalas. Konstnärernas låga inkomster medför att den höga beskattningen utgör ett hinder för flertalet att försörja sig på inkomsten från den konstnärliga verksamheten. Ofta behövs kompletterande inkomster från ytterligare arbete. Sverige är ett av de länder som beskattar låginkomsttagare allra högst. För att komma ifrån detta bör grundavdraget höjas.
I vårt förslag till en inkomstskattereform föreslås kraftigt höjda grundavdrag, vilket medför att de första 50 000 kronor man tjänar helt undantas från skatt. Alla får på så sätt sänkt inkomstskatt. Förslaget innebär också att den statliga inkomstskatten på sikt slopas, vilket innebär ökade möjligheter att sprida ojämna inkomster över åren utan att en tillfällig topp straffbeskattas. Det underlättar tillvaron för t.ex. bildkonstnärer som oregelbundet säljer t.ex. en tavla till högt pris. Skattereformen är av så stor omfattning att den inte kan genomföras på en gång, utan skattesänkningarna måste läggas ut under en följd av år.
Vi moderater eftersträvar ett tydligt skattesystem med en enhetlig momssats. Konsekvensen av det blir att vi vill undvika riktade och speciella momssatser på olika saker. Det tydligaste exemplet på inkonsekvensen i dagens momssystem är den som gäller skillnaden mellan om en konstnär själv säljer sitt verk eller väljer att låta en gallerist göra det. I dag inträder 12 procent moms för bildkonstnärer vid egen försäljning över 300 000 kronor. Om hon eller han väljer att låta en gallerist sälja tavlan blir momssatsen 25 procent.
Vad gäller gallerimomsen kan man å ena sidan se en orättvisa i att konstnärer blir momsbelagda i galleriet, å andra sidan kan man jämföra gallerier med andra butiker och museer och eftersträva likhet mellan olika ”butiker” i beskattningshänseende. Vi föreslår att det tillsätts en utredning om en gemensam momssats för kultursektorn. I denna utredning måste också gallerimomsfrågan belysas.
I dag är inte inköp av konstföremål avdragsgilla för företag. Vi vill ändra på detta. Företag bör få full avdragsrätt för inköp av konst och för konstnärliga utsmyckningar. Föremålen skall få direktavskrivas, men vid försäljning skall de tas upp till reavinstbeskattning.
En förutsättning för att kunna försörja sig på sin konst är att man når ut till de konstintresserade. I utredningen En konst att leva konstaterar man att dryga 4 procent av konstnärerna i åldrarna 45–64 inte haft någon utställning under de senaste åren trots att man anser sig vara yrkesverksam.
I samma utredning visar man på att de offentliga kulturinstitutionerna är viktigast. Närmare 80 procent av de yrkesaktiva konstnärerna har deltagit i utställningar på någon offentlig institution. I en enkät som KRO gjort kan vi se hur lite av konstinstitutionernas budget som går till konstnärerna. Moderna museet 0,27 procent, Södertälje konsthall 6,5 procent, Konstfrämjandet 13,5 procent, Västerås Konstmuseum 1,4 procent, Riksutställningar 4 procent m.fl. Det visar att de offentliga institutionerna måste i högre grad ta sitt ansvar och omfördela i budget.
En stor grupp konstnärer har sin ateljé förlagd till bostaden. Enligt En konst att leva – Om bildkonstnärernas villkor från 1998 av Johan Fritzell och Olle Lundberg har ca. hälften av konstnärerna sin arbetslokal i eller i anslutning till bostaden.
Med dagens inkomstskattelag är möjligheten till avdrag för arbetsrum mycket svår att få godkänt i deklarationen. Därför bör man utveckla rätten till avdrag för arbetsrum, inte bara för konstnärer utan alla yrkesgrupper som har användning av arbetsrum i bostaden.
Arvsskatt utgår på förvärv genom arv eller testamente. För arvingarna i ett konstnärshem med många efterlämnade verk kan arvsskatten bli så hög att man tvingas avyttra hela eller delar av kvarlåtenskapen och därmed splittra en värdefull samling.
Som nämnts ovan är många konstnärer, inte minst bildkonstnärer, egenföretagare. Det är därför viktigt att regler som kringgärdar småföretagandet förenklas och avskaffas. Nedan vill vi peka på några förslag som skulle förenkla situationen för konstnärer.
Samhällets kostnader för tillväxthämmande regler är betydande. Priset betalar medborgarna, främst i form av sämre levnadsstandard och begränsad valfrihet. Det arbete för bättre och enklare regler som inleddes av den borgerliga regeringen 1991–1994 måste återupptas.
Den av regeringen tillsatta Småföretagardelegationens rapport innehåller en lång rad förslag som är av sådan art att de dramatiskt skulle underlätta för småföretagen utan att ge upphov till statsfinansiella kostnader. För fyra år sedan presenterade delegationen 81 konkreta förslag till regelförenklingar. Fortfarande är större delen av dessa ej genomförda.
Arbetet med regelförenklingar bör ges en hög politisk prioritet, och företagarna själva bör få påverka arbetet genom samråd. Vi vill att alla nya förslag från regeringen som påverkar företagens villkor skall föregås av en noggrann analys av effekterna. Även myndigheter som ger ut föreskrifter skall omfattas av kravet att göra en konsekvensanalys.
F-skattsedeln har blivit företagandets skattemässiga grund. Utan F-skattsedel är det svårt eller omöjligt att bedriva näringsverksamhet. Därför måste utgångspunkten vara att alla som begär F-skattsedel skall tilldelas sådan, om det inte framstår som uppenbart att det angivna företagssyftet är oseriöst.
De förändringar vi pekat på ovan skulle, om de genomfördes, i allra högsta grad också underlätta för konstnärer som i dag är småföretagare. Ytterligare en fråga som vi vill nämna här handlar om upphovsrätten.
På samma sätt som småföretagare i andra branscher kan trygga sin försörjning med hjälp av t.ex. patent eller mönsterskydd, måste konstnärer kunna känna sig säkra på att lagar och regler om upphovsrätt ger dem en fullgod säkerhet för att deras verk skall vara skyddade.
Olika stöd och ersättningsformer såsom exempelvis visningsersättning, utställningsersättning, konstnärsbidrag, projektbidrag och långtidsstipendier bör förändras. Med alltför omfattande stödformer är risken stor att ersättningarna snarare går till kulturadministratörer än till kulturskapare. Projektmedel är i hög grad knutna till institutionerna i stället för den eller de konstnärer som skall utföra arbetet. Inkomstgarantin är ett bidrag som är inkomstrelaterad och garanterar konstnären en lägsta inkomstnivå. Inkomstgarantin kan gälla under mottagarens återstående livstid.
Antalet inkomstgarantier fastställs av regeringen. Långtidsstipendierna utgör komplement till inkomstgarantierna. Dessa kan beviljas till aktiva konstnärer och uppgår år 2002 till 102 stycken.
Konstnärsstipendier är ett samlingsbegrepp och innefattar olika typer av tidsbegränsade stipendier och bidrag såsom arbetsstipendier, pensionsbidrag, tillfälliga stipendier samt internationellt inriktade bidrag.
Medlemskap i någon organisation har blivit ett kriterium för kvalitet, och den enskilde konstnären som inte vill delta ställs utanför.
Vi förordar i likhet med konstnärerna att statens stöd inriktas på att öka de yrkesverksamma konstnärernas möjligheter att få ersättning för det arbete de utför och möjliggöra att verken visas och framförs inför publik.
Vi moderater har i riksdagen motsatt oss Teateralliansen, som är ett slags statlig arbetsförmedling för kulturskapare. Vi moderater presenterade redan förra året ett förslag om inrättande av bemanningsföretag i stället.
Alltfler människor, inom snart sagt alla områden och yrkeskategorier, arbetar i dag på tillfälliga arbeten. Det finns bemanningsföretag för allt från sekreterare till högstadielärare.
Det behövs ett nytt trygghetssystem för kulturskapare, och därför anser vi att ett rikstäckande bemanningsföretag för alla kulturskapare måste skapas. Ett gemensamt nätverk – bemanningsföretag – ökar chanserna att kunna pröva nya vägar till försörjning och också sannolikheten att lyckas med sina mål. Vi föreslår att regeringen tar initiativ till bildandet av ett bemanningsföretag för kulturskapare. Runt om i landet finns länsteatrar, symfoniorkestrar, fria teatergrupper m.fl. som alla behöver en tillfällig förstärkning, specialist eller hjälp med att rekrytera en ny medarbetare. Vi menar vidare att ett sådant företag dessutom skulle vara till stor hjälp vid anställning eller rekrytering till internationella uppdrag.
Även om vi inte anser att denna verksamhet skall vara statligt styrd, menar vi ändå att regeringen har ett ansvar att samla intressenter på området för att diskutera och initiera en verksamhet som vi beskrivit ovan.
Villkoren för att de professionella konstnärerna skall vara sådan att de kan basera sin försörjning och inbetalning till socialförsäkringssystemet på ersättning för utfört arbete måste som sagt förbättras och underlättas.
En ökad efterfrågan av konstnärernas alster och kompetens leder till ökade arbetsmöjligheter och därmed till ökade inkomster. I stället för selektiva stöd och bidrag skall statens åtgärder inriktas på att förbättra konstnärernas arbetsmarknad och deras möjligheter att försörja sig.
Två typer av ekonomiska förhållanden är karakteristiska för konstnärsyrket. Det ena är etableringen; det tar lång tid att etablera sig som konstnär. Det andra är att inkomsterna är ojämna över tiden. Detta visar med tydlighet behovet av ändrade, mer individanpassade system. Vi presenterar nedan ett antal förslag vars syfte är att uppnå just detta.
Enligt lagen om allmän försäkring har den som är inskriven hos allmän försäkringskassa rätt till sjukpenning om den sjukpenninggrundande inkomsten uppgår till minst 24 procent av basbeloppet. För arbetstagare svarar arbetsgivaren för sjuklön under de första 14 dagarna och först därefter träder sjukförsäkringen in.
Egenföretagare betalar själva sina sjukförsäkringsavgifter. Dessa ingår som en delpost i egenavgifterna och beräknas på den inkomst man haft i näringsverksamheten. Avgiftens storlek beräknas efter vilket antal karensdagar den enskilde företagen väljer att ha, varvid avgiften sjunker med stigande dagar. Avgörande för sjukpenningens storlek är den sjukpenninggrundande inkomsten. Den motsvarar det årliga arbete som individen antas få för sitt arbete. Vid beräkning av sjukpenninggrundande inkomst bortses från inkomster överstigande sju och ett halvt basbelopp.
För företagare i uppbyggnadsskedet, dvs. vanligtvis de tre första åren av verksamheten – för kulturskapare kan tiden vara ännu längre – grundas ersättningen på en jämförelse med vilken inkomst som utgår för motsvarande arbete i ett anställningsförhållande. För redan etablerade konstnärer utgör taxerad inkomst året innan beräkningsgrund. Försäkringsinkomsten skall ersätta arbetsinkomster vid sjukdom.
För egenföretagare är sjukpenningen komplicerad eftersom den grundar sig på nettoinkomsten, dvs. det som blir över i verksamheten efter att utgifter dragits av. Det kan vara svårt att skilja på företaget och företagaren inte minst när det gäller konstnärer, eftersom hans eller hennes arbete utgörs av den egna arbetsinsatsen. Intäkterna kan upphöra helt vid sjukdom. Kvar finns att betala t.ex. ateljéhyra, räntekostnader och abonnemang. Dessa kostnader inryms ej i sjukpenningen. Den ekonomiska effekten av bortfallet av den egna arbetsinsatsen kan därför vara betydligt större än vad som framgår av den skattemässiga nettoinkomstnivån, d.v.s. den sjukpenninggrundande inkomsten.
Skall konstnärer vara berättigade till sjukpenning måste de betala sjukförsäkringsavgift. Men det bör vara möjligt för konstnären att komplettera sjukpenningen med en tilläggsförsäkring. Tilläggsförsäkringen bör utformas så att den täcker inkomstförlust även vid föräldraförsäkring, havandeskapspenning och arbetsskadeförsäkring.
Från och med den månad den försäkrade fyller 65 år utgår ålderspension. För konstnärer är inkomsten pensionsgrundande samt stipendier med varaktighet över två år. Eftersom ett stort antal konstnärer erhåller stipendier för kortare tid än två år bör även dessa kortare stipendier vara pensionsgrundande.
Olika stödsystem finns för att förbättra konstnärernas pension. Exempelvis erbjuder Författarfonden en kompletterande pension till författare med låg pension. Denna form av extra försäkringar bör kunna utvecklas på frivillig basis inom de olika konstnärsförbunden.
Enligt socialtjänstlagen utgår socialbidrag efter ansökan till den som ej kan tillgodose sin försörjning på annat sätt. Socialbidraget prövas individuellt. För konstnärliga utövare, inklusive författare, görs vissa särskilda bedömningar. Alla stipendier räknas som inkomst. Det finns inga generella regler huruvida stipendier som skall finansiera kostnader för material, ateljé, resor med mera skall bedömas. Praxisen varierar från kommun till kommun. Kravet på konstnärer bör vara samma som för alla andra. Vidare bör reglerna var enhetliga, dvs. samma regelverk skall gälla för hela landet.
Rätten till bostadsbidrag utgår från den sökandes bidragsgrundande inkomst. Ytterligare faktorer som påverkar bostadsbidraget är hushållets sammansättning, bostadskostnad och bostadsyta. Vi menar att stipendier bör kunna räknas in som bidragsgrundande inkomst.
Arbetslöshetsförsäkringen omfattar såväl arbetstagare som företagare. Ersättning betalas ut under förutsättning att den försäkrade är oförhindrad att åta sig arbete för en arbetsgivare minst tre timmar per arbetsdag och i genomsnitt 17 timmar per vecka. Den försäkrade skall vara beredd att anta ett erbjudet lämpligt arbete.
Under den tid konstnären uppbär arbetslöshetsersättning skall konstnären stå till arbetsmarknadens förfogande. Konstnären skall vara anmäld på arbetsförmedlingen och det skall upprättats en individuell handlingsplan för framtiden.
Eftersom konstnärliga yrkesutövare med låga och ojämna inkomster har svårt att få del av det sociala trygghetssystemet under dess nuvarande utformning bör det vara möjligt för konstnärerna att i stället välja privata försäkringslösningar för att tillgodose sina behov inom socialförsäkringsområdet. Inbetalda egenavgifter bör i så fall ej tillfalla staten utan den försäkringslösning den enskilde konstnären valt.
Som försäkringsgrundande inkomst bör även de skattefria stipendierna inkluderas.
Ett utmärkt komplement till det allmänna socialförsäkringssystemet utgörs av försäkringar som administreras av de olika konstnärsförbunden, t.ex. Författarförbundet.
Konstnärer bör i möjligaste mån omfattas av samma regler som rör andra företagare och inkomsttagare.
Vi har ovan visat att en förändring av politiken på en rad områden skulle innebära väsentligt bättre arbetsförhållanden för landets konstnärer. Avslutningsvis vill vi ändå betona att det är självklart att konstnärer bör kunna basera sin försörjning på ersättning för utfört konstnärligt arbete och inte på bidrag.
Nya ekonomiska stödinsatser är inte den enda och inte heller den viktigaste lösningen. En bra väg för att stimulera köp av etablerade konstnärer är att tillåta företag och institutioner att göra avdrag i bokföringen för konst- och konsthantverk som inköps till deras lokaler. Kultursponsringen gynnar såväl näringsliv som konstnärer. Detta gäller naturligtvis också sponsring av t.ex. teatrar och konserter. Efter de domar som kom våren 2000 vad gäller kultursponsring och rätten att få avdrag för kostnader är det väsentligt att statsmakten ger klara och tydliga regler för vad som skall gälla. För oss moderater blir det då självklart att den klargörande lagstiftningen innebär att det blir lättare för företag att ge ekonomiskt stöd till olika former av kulturyttringar.
I stället för att öka mängden arbetsmarknadsåtgärder måste de konstnärliga utövarna ges bra villkor som gör det möjligt att leva på sitt arbete i stället för att vara bidragsberoende. Det offentliga samhällets satsningar på konst skall ske genom direkt arbete till konstnärerna och inte genom arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Projektet Konstentreprenörerna har utvecklat nya metoder för att finna nya yrkesroller för konstnärer.
Högskoleverket bör se över utbildningarna vid våra konsthögskolor. Det råder i dag en brist på samstämmighet mellan de konstnärliga högskolorna och arbetsmarknaden. Under de senaste årtiondena har det tillkommit ett antal nya yrken så också för de konstnärliga yrkesinriktningarna. Med de ”nya företag” som finns i dag kan en konstnärlig utbildning också användas på sätt som inte direkt sätts i samband med ett konstnärligt skapande. Vi anser att ett gemensamt basår för alla våra konstnärliga utbildningar bör införas.
|
Stockholm den 21 oktober 2002 |
|
|
Kent Olsson (m) |
|
|
Lena Adelsohn Liljeroth (m) |
Anna Lindgren (m) |
|
Tobias Billström (m) |
Anna Ibrisagic (m) |
|
Margareta Pålsson (m) |
Henrik Westman (m) |