Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om den ekumeniska sjukhuskyrkans roll i all vård och omsorg.
Hälso- och sjukvården måste utgå från varje människas absoluta och okränkbara värde. Trygghet, tillit och självbestämmande är viktiga värden i all vård. Det innebär en helhetssyn på människan som ser till såväl kroppsliga som själsliga och andliga behov. Hälso- och sjukvården ska vara ett uttryck för omsorg och solidaritet mellan människor i samhället.
Ur slutbetänkandet från Kommittén om vård i livets slutskede kan citeras följande: ”Lidandet i form av smärta i livets slutskede omfattar inte bara den fysiska smärtan, utan även av smärta i form av psykiskt, socialt och existentiellt och andligt lidande.”
Det är naturligtvis omöjligt att gradera människors upplevelser av smärta, men om man skall värdera vårdens förutsättningar att lindra så torde den fysiska smärtan vara lättast att åtgärda. Därefter den psykiska och sociala. Vi kan säkert vara överens om att det svåraste vi som enskilda människor och som aktörer i det offentliga har att hantera är det existentiella eller andliga lidandet.
Det är väl ett djupt mänskligt fenomen att vi alla känner oss små och osäkra inför de stora frågorna om livets mening, en gudomlig makt och frågan om vad som kan finnas eller inte finnas på andra sidan döden. Det finns många studier, det pekar också Kommittén om vård i livets slutskede på, som visar att just de andliga och existentiella behoven är försummade. Både WHO och den svenska socialstyrelsens vårdprogram slår fast att dessa frågor ska integreras i all vård och inte minst i den palliativa vården. En studie från USA bland cancerpatienter visar att så många som 75% vill att läkaren ska ta hänsyn till deras andliga behov.
Den personliga osäkerheten finns där som en djupt mänsklig egenskap. Men två andra faktorer innebär därtill allvarliga hinder för existentiella samtal, nämligen bristande utbildning på området och en pressad arbetssituation hos personalen. Det sista kan vara ett konkret hinder men kanske också en ursäkt för att slippa ta det svåra samtalet. Allt detta sätter vårdens personal i svåra och utsatta situationer. Känslan att inte räcka till i en situation då man egentligen skulle vilja ge stöd, lindring och tröst. Det är en angelägen uppgift att på allvar ta itu med de två senare faktorerna för att därmed stärka den personliga tryggheten hos den som arbetar med döende patienter. Att orka vara både medmänniska och vårdare är något man skulle önska präglade alla som arbetar inom detta svåra område. Verkligheten visar dessvärre en annan bild.
Svårt sjuka och döende barn och ungdomar tillhör kanske det svåraste att hantera inom det här området. Barnet själv, föräldrar och syskon måste få allt tänkbart stöd. Kommittén om vård i livets slutskede föreslår särskilda vårdprogram som gäller både palliativa insatser och stöd till anhöriga efter dödsfallet. Regeringen har uppdragit åt Socialstyrelsen att ta fram riktlinjer enligt de krav som framförts av Nordisk förening för sjuka barns behov.
Det handlar vidare om kulturmöten och behovet av tolkar i vården. Idag är omkring 20% av befolkningen född i ett annat land. Den kulturella och religiösa mångfalden är påtaglig. Självklart får det konsekvenser i det dagliga vårdarbetet. Om vårdpersonalen känner osäkerhet i att hantera existentiella frågor i förhållande till svenska patienter måste ju den känslan vara så mycket starkare när det gäller människor från andra kulturer och med andra religioner. Tillgången till kvalificerade tolkar är naturligtvis ytterligare en angelägen fråga.
Samhällets förutsättningar att tillgodose de behov som här har belysts är helt beroende av ett nära samarbete med de religiösa samfunden. De andliga frågorna blir särskilt påtagliga i mötet med obotlig sjukdom och död. Just i det samtalet är behovet av personalstöd extra stort, och här kan kristna kyrkor tillsammans med motsvarigheter inom andra religioner bli en ovärderlig tillgång.
Den ekumeniska sjukhuskyrkan bedriver ett uppskattat arbete sedan flera decennier tillbaka. Detta arbete kan utvecklas för att möta växande behov, men för detta krävs ett tydligt stöd från samhällets sida. Detta gäller inte minst invandrarsamfunden där vissa av de grupper som invandrat till Sverige nu uppnått en ålder där de normalt behöver utnyttja sjukvården i större utsträckning än tidigare. Ett arbete tillsammans med de islamiska organisationerna har också påbörjats.
Sjukhuskyrkan har unika förutsättningar att möta den enskilda och utsatta människan i en svår livssituation. Den kan vidare utgöra ett värdefullt stöd för vårdpersonalen och avlasta uppgifter som personalen varken har tillräcklig utbildning för eller upplever sig hinna med i en pressad arbetssituation.
Det statliga stödet till sjukhuskyrkan fördelas av Kommittén för andlig vård i sjukvården (KAVIS), en underavdelning till Samarbetsnämnden för statsbidrag till trossamfunden (SST). Bidragen till sjukhuskyrkans verksamhet har minskat sedan mitten av 90-talet samtidigt som behoven av dess insatser har ökat. Detta är en oroande utveckling. Det finns anledning att särskilt uppmärksamma detta när regeringen nu minskar bidraget med 1,6 miljoner kronor med hänvisning till att samfunden i viss utsträckning utnyttjar möjligheten till avgiftshjälp.
|
Stockholm den 21 oktober 2002 |
|
|
Sven Brus (kd) |