Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om ett nytt system för vilken namnlängd som skall gälla i Sverige.
Kungl. Vetenskapsakademien fick år 1747 ensamrätt att ge ut almanackor. Detta privilegium upphörde den 15 juli 1972. Efter denna tidpunkt står det envar fritt att ge ut en almanacka och att själv bestämma namnlängd. Namnlängden har således inte längre någon officiell, auktoritativ status. Esselte Almanacksförlag tog initiativ till en namnlängdsreform, och år 1986 utkom en särskild kalender, Nya namnsdagskalendern. Den nya namnlängden – med tre namn fördelade på varje dag – infördes successivt av Esselte i flertalet av förlagets kalendrar. Även andra almanacksförlag använde trenamnslängden. Efter att vissa kritiska synpunkter framkommit på 1986 års namnlängd lät Esselte Almanacksförlag utarbeta en tvånamnslängd med inslag av ett mindre antal ettnamnsdagar som finns i de flesta kalendrar för 1993.
Det är alltså lätt att konstatera att systemet med utdelning av namnsdagar idag är svårt att överblicka, trassligt och ofta ganska orättvist. En av de större orättvisorna handlar om att vilka namnsdagar som finns i kalendern avgörs av tradition och inte av vilka namn som är vanliga i landet. Vanliga namn som Muhammed och Amir saknas medan ovanliga namn fortfarande har sina bemärkelsedagar. Det finns alltså behov av ett nytt system för vilka officiella namnsdagar som ska gälla i Sverige.
Mitt förslag är att namnsdagarna ska uppdateras med visst tidsintervall, kanske en eller två gånger per decennier, och urvalskriteriet allena ska vara vilka namn som är vanligast i folkbokföringsregistret. Särskilda undantag och garantier att finnas kvar i namnsdagskalendern på specifika dagar ska givetvis kunna ges för namn med särskild historisk betydelse, men grundprincipen bör vara att de namn som är vanliga i Sverige också har namnsdagar.
|
Stockholm den 21 oktober 2002 |
|
|
Gustav Fridolin (mp) |